SvD skrev igår om boken Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor. Duktighetssyndromet går längre och längre ned i åldrarna, menar författarna.
En bild jag både känner igen från min egen vardag, och som bekräftades häromveckan när jag var på en presentation över Ungdomsbarometern, ett statistiskt underlag om ungas livsstil och värderingar. Dubbelt så många unga tjejer som killar känner sig negativt påverkade av stress och förväntningar.
Jag har funderat ganska mycket över just detta. Inte minst därför att jag själv ibland tenderar att vara ”prestationsprinsessa”, att jag – hur mycket jag än försöker – inte kan skaka av mig det dåliga samvetet och pressen att aldrig misslyckas och att alltid prestera.
Samtidigt är det inte så enkelt som att be brudarna att tagga ned, att sänka kraven, att luta sig tillbaka. Framgång är något man måste fightas för, inte minst om man är ung tjej. Och det går bra, tjejer får högre betyg, klarar sig bättre på högskolan, och slår sig hela tiden in på de manliga områdena. Att vara jurist, läkare, eller ingenjör är inte längre synonymt med att vara man.
Paradoxen är att duktiga tjejer bidrar till en ökad jämställdhet, samtidigt som de fortfarande lever i, och får hantera, en ojämställd värld. De tar med sig prestationskraven raka vägen hem till städning, pyssel, den perfekta kroppen, bullbak, utflykter och givetvis ett fantastiskt socialt liv.
Könsroller och ojämställda strukturer måste krossas, annars riskerar jämställdhetsarbetet att åka på en rejäl backlash. Det är lättare att vara söt hemmafru är tuff karriärmorsa, få klarar av båda samtidigt.
Till sist kan man nog också konstatera att stora delar av problemet inte handlar om att kvinnor överpresterar - utan om att vissa män underpresterar. När män kommer hem går pulsen ned, kvinnors puls går upp. Jag har sagt det förut och kommer nog tyvärr säga det igen: om karlar hade tagit halva ansvaret för hem och barn hade nog mycket sett annorlunda ut.
