Om att gå över ån efter aschlet

Som gammal volleybollspelare minns jag mycket väl när de gamla gubbarna i Internationella Volleybollförbundet, fick sprittande vårkänslor och införde regler för måtten på kvinnornas shorts. Den manliga klädseln lämnades naturligtvis oreglerad.

Nu är tydligen Internationella badmintonförbundet inne på samma linje. Kjol ska det vara (för kvinnorna alltså, om ni trodde någonting annat). Och skälet? Samma som på volleybollförbundets tid - mer publik.

Snacka om ett bakvänt resonemang. För den som vill se kvinnor i kjol, eller tighta shorts, finns oerhört många andra ställen att välja bland. Sätt dig på valfri parkbänk en stund tillexempel. Att gå till en internationell badmintonmatch, betala inträde, trängas med hundratals andra och genomlida en halvintressant match känns lite som att gå över ån efter vattnet, eller aschlet för den delen.

Och så låter vi helt enkelt idrottarna göra det de är bäst på, att idrotta. Det är det som kommer att dra publik, inget annat.

Att vara egen

Idag var blykepsen på. När jag äntligen lyckades kravla mig ur sängen och krypa in till soffan i vardagsrummet hade klockan passerat lunchdags för länge sen... Slog på den statliga televisionen och hittade för en gångs skulle något vettigt att titta på. En dokumentär om en av mina husgudinnor, Robyn.

I Värmland säger man ofta att man "är lite egen" med betydelsen att man är en smula speciell, på det där lite galna sättet. Men någon som faktiskt är lite egen i ordets allra bästa bemärkelse är Robyn, hon gav fingret åt några av världens främsta producenter och gjorde sin helt egna grej. Och så oerhört mycket bättre det blev.

Jag har egentligen ingen vidare sensmoral med med detta inlägg, förutom möjligtvis de bevingade orden:"En får va söm en ä, när en int ble söm en skulle". Det tål att tänkas på.

Jag gör ett försök...

att väcka liv i den här gamla bettan. Det börjar ju faktiskt klia i fingrarna, både ur ett politiskt perspektiv, men också ur ett privat. Det är skönt att skriva. Vi får se hur det går.