Det ofattbara hände i Oslo och på Utöya och ingen kan vara oberörd. Att människor, unga och gamla, faller offer för terror är fruktansvärt, oavsett var i världen det sker. Men att attacken riktas mot ett politiskt ungdomsläger, i vårt grannland, gör att katastrofen kommer mig så oerhört nära.
Igår kväll gjorde jag en insats med löparskorna, denna gång i ett friluftsområde utanför Stockholm. Ensam, mitt ute i en ganska enslig skog slog det mig; människor som Anders Behring Breivik kan stå bakom ett träd i elljusspåret, människor som han finns kanske, i närheten av vårt regeringskansli, på våra gator, i vår kollektivtrafik. Det ökade min puls, förlängde mina steg och fick mig att titta en extra gång över axeln mellan träden.
Just precis detta är syftet med terror. Att slå in en kil av rädsla och misstro i människor. En liten sten i skon som skaver, som inkräktar på vår frihet, vår vilja att gå ut på kvällarna, vår vilja att springa själva på ett elljusspår i skogen, eller att skicka våra barn på ungdomsläger.
Anders Behring Breivik vill att hans bild ska finnas på vår näthinna när vi möter blicken hos en främling. Jag vägrar. Min frihet ska inte begränsas av en galnings störda hjärna. Han vinner aldrig.
Ukraina, EU och Ryssland
10 år sedan