Felslut Folkpartiet

Väcktes av ekots käcka stämma och nyheten att det Folkpartistiska kommunalrådet i Sollentuna vill införa ungdomslöner. Känns förslaget igen? Det beror på att Centerpartiet lanserade idén för ganska många år sedan…

I sig är det inget dåligt förslag, det gör unga mer attraktiva att anställa och kompenserar för de naturliga ”brister” som finns i form av mindre arbetslivserfarenhet genom att ge dem möjlighet att gå in till en lägre lön för att på så sätt minska trösklarna.

Folkpartiets version av ungdomslönen blir dock märkligt, man fokuserar nämligen på offentlig sektor – det är där jobben till unga ska skapas menar man.

Detta blir något av en rundgång, eller ett spel för gallerierna, om du så vill. För om ungdomsjobben i offentlig sektor ska bli något annat än ren socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik - en folkpartistisk variant av plusjobben, måste det ju handla om riktiga arbetsuppgifter, dvs. de unga ska utföra jobb som någon annan gör idag.

Men kommunalrådet Lennart Gabrielsson verkar inte ha den intentionen, utan säger istället till
ekot appropå undanträngningseffekter att ” det är en risk vi ska försöka eliminera”.

Med andra ord är det, förutom möjligtvis lönenivån, svårt att se någon skillnad på det folkpartistiska förslaget och den gamla tidens plusjobb. Båda förslagen handlar om att det offentliga hyfsar siffrorna på arbetslösheten genom konstruerade jobb. Känns inte särskilt fräscht.

Ändan bak

Hur man än vänder sig har man ändan bak, brukar det heta. Ibland är den känslan mer påtaglig än annars. Så var fallet när jag häromdagen besökte SVT Värmlandsnytt för ett samtal om public service.

Jag fick veta att SVT har svårt att attrahera unga tittare, 16-19-åringarna tittar helt enkelt för lite på TV. Upprörande. Hur ska de då ta del av oberoende, upplysande information om världen de lever i?

Är det inte märkligt, tänkte jag, att för tio år sedan hade diskussionen varit den omvända. Hur ska vi få våra unga att titta mindre på TV? Ordet sinnesförslöande använde väl kanske inte om televisionen vid denna tidpunkt, men det var inte långt därifrån.

Väl hemma diskuterade jag fenomenet med pappa, som påminde om att när han var ung skulle bruket av ”dumburken” minimeras. Farmor, som växte upp på den tyska landsbygden, fick veta att hon skulle låta bli att sitta med näsan i böckerna. Dessa otyg till böcker var företrädesvis skrivna av nobelpristagerskan Selma Lagerlöf, och fick så småningom min farmor att flytta till Sunne i Värmland, där hon träffade farfar. And the rest is history, som det brukar heta.

Sensmoralen i historien är denna: Förmodligen kommer unga aldrig att göra rätt. Och förmodligen är det tur att vi skiter i att lyssna på dem som talar om att vi har fel.

Visa trosorna - idrottsrörelsen och sexismen

”Petra är den galna bruden som man nästan är rädd för. Hon rivs, bits och gillar att dominera. Petra blir sugen när man är aggressiv, tar för sig och har attityd. Petra dominerar och bestämmer vad motståndarna ska göra. I sängen kan du riva sönder hennes kläder och smiska henne på rumpan, ju mer energi desto bättre. Petra är rock’n’roll och vi gillar det. Släpp loss monstret, släpp loss Petra!”

Hämtat ur närmsta porrblaska? Nä, ovanstående är en speltaktik för killarna i innebandyklubben Engelholms FBC. Olika sätt att spela beskrivs genom olika sätt att "hantera" brudar. Problemen med detta är givetvis många.

För det första är det uppenbart för alla som någon gång har hanterat en boll i lagsammanhang att det är ett helt obegripligt sätt att förklara en taktik. Men vi lämnar det åt sidan, jag är ganska ointresserad av Engelholms FBC:s sportliga förutsättningar.

Värre är att idrottens grund handlar om delaktighet och demokrati. För mig har idrott inneburit fostran. Äldre spelare och tränare har lärt mig att alla bidrar, alla kan vara med, att stöttning skapar bättre resultat än hets och att alla i ett lag behövs. Det är fina värderingar som jag alltid kommer att vara tacksam över att idrotten har gett mig.

Naturligtvis är inte idrottsrörelsen en isolerad ö. Att sexism förekommer där, och i samhället i övrigt, är ju knappast något nytt. Men när tränare i idrottsrörelsen systematiserar och aktivt sprider ett sexistiskt synsätt till unga spelare - då är någonting genuint fel.

Och tyvärr stannar det inte i FBC Ängelholms omklädningsrum. Volleybollens minimimått för shorts är ett annat talande exempel när unga tjejer, ibland till och med barn, gjordes till sexobjekt snarare än atleter. Eller varför inte den gången mitt eget lag fick göra reklam för underklädesföretaget Newbody under parollen: "Släng bingolotten - visa trosorna". Vi var 16 år och ingen reflekterade särskilt djupt över detta. För besväret fick vi en uppvärmningströja. Tack tack.

Idrottsrörelsen är fantastisk, den har gett så många barn och ungdomar självförtroende, självkänsla, hälsa och en kul fritid. Det ska inte ha någonting att göra med var "Petra" gillar att göra i sängen, eller mått på matchkläder för tjejer. Det är ett vuxenansvar att se till att sexismen hålls så långt borta från omklädningsrummen som det bara går. Lyckas vi inte med det sviker vi våra killar och tjejer å det grövsta.

Bara ett barn...

"If you don't know how to fix it, please stop breaking it." säger den 12-åriga tjejen på videon nedan. Året är 1992 och världens ledare samlas på ett miljötoppmöte i Rio de Janeiro, som bland annat resulterade i arbetet med Agenda21.

Det är snart 20 år sedan. Nästa år samlas potentaterna igen för det möte som kommit att kallas Rio+20. Mycket har naturligtvis hänt, inte minst när det gäller dåtidens stora utmaning, ozonhålet. Men de kvarvarande utmaningarna är gigantiska, en miljard människor hungrar och hotet från ett förändrat klimat överskuggar det mesta.

Saknar du inspiration? Ta en till på nedanstående klipp. Det är omöjligt att sluta lyssna.

Träskallar, från Östermalm till Durban

Så är TV-eken borta, rutten eller ej. Sällan har väl tanterna på Östermalm engagerat sig mer, eller mer ilsket, för en miljöfråga. Fast är det inte märkligt hur det som är nära blir så oerhört mycket mer angeläget än det som är långt bort.

För samtidigt som tanterna, och miljöaktivisterna, går man ur huse för atträdda en skröplig gammal ek i Stockholms innerstad fortsätter världen att avskogas med ungefär ett Grekland varje år.

Och idag, bara några dagar efter ekens fall, inleds klimatmötet i Durban, Sydafrika. Har det gått dig obemärkt förbi, du är knappast ensam, mötet är knappast på var mans tunga. Detta är alltså ett motsvarande möte till det som hölls i Köpenhamn för två år sedan – ni vet, det var då Obama, Merkel och Reinfeldt skulle rädda världen.

Då som nu har skogen en nyckelroll. Men det handlar inte bara om att låta träden stå, vare sig globalt eller på Östermalm. Världen behöver ett hållbart skogsbruk, med växande skog, där ett nerhugget träd fortsätter att lagra in koldioxid i form av virke i ett hus, eller en möbel. Eller där bioenergi från skogen ersätter fossila bränslen. Och framförallt där skogen återplanteras och brukas med hänsyn till natur- och kulturmiljövärden.

Det är så man bryter beroendet av fossila bränslen, tar hand om världens lunga, och bidrar till fattigdomsbekämpning – samtidigt. Men visst är det enklare att gå man ur huse för det man kan ta på och se med egna ögon, än att än en gång lägga tid och engagemang på de stora sammanhangen, där resultaten känns avlägsna. Problemet är bara att man missar skogen för alla träd.

Publicerat i Liberal Debatt

Är tillbaks i Riksdagen, ordinarie ledamot Erik A Eriksson ska vara föräldraledig ett par månader. Mycket roligt! Började veckan med att gå igenom gammal skåpmat i mailen och hittade nedanstående text, som jag skrev för tidskriften Liberal Debatt för ett par månader sen.

Temat är Centerpartiet och Socialliberalismen. Kanske kan vara intressant helgläsning för någon inbiten politruck därute :-)

Centerpartiet och socialliberalismen

Centerpartiets resa är onekligen lika brokig som spännande. Partiet har vandrat från ett intresseparti för bondens bästa, via 70-talets revolutionärer och vidare rakt in i neonljusetpå schlagerdiscot i hjärtat av Stockholm. Grundläggande hörnstenar i form av självbestämmande och frihet har bestått. Men samtidigt som partiet har förändrats och utvecklats har naturligtvis den ideologiska inriktningen gjort det samma.

Idag skulle de flesta definiera Centerpartiet som ett socialliberalt parti. Men om du frågar centerpartisten i gemen skulle etiketten liberal inte ligga längst fram på tungan. Du skulle snarare få lyssna på en beskrivning om sunt förnuft, en tro på att människor klarar mer tillsammans än ensamma och en orubblig tro på folks frihet både från förtryck och från statlig inblandning i privatlivet. Liberalism? Javisst, men centerpartistens ovilja att etiketteras är ibland slående.

Den som har nöjet att läsa Centerpartiets idéprogram, ”Där människor får växa” inser snart att orden liberal, liberalism eller socialliberal inte förekommer en enda gång. I ”Där människor får växa” definierar istället Centerpartiet sig själv som Ekohumanister, viket i praktiken innebär socialliberalism med en grön kärna.

Det ekologiska perspektivet är tydligt utmejslat i den centerpartistiska versionen av socialliberalismen. Missbruk och överutnyttjande av naturens resurser leder ofrånkomligt till ofrihet, om inte för oss så för kommande generationer. Brist på naturresurser leder till krig och konflikt, smutsigt vatten begränsar människors möjligheter att försörja sig. När klimatförändringarna tvingar människor på flykt är det västvärldens val och livsmönster som får konsekvenser för andra människors frihet att leva sina liv.

Miljön och de ekologiska ramarna har av naturliga skäl inte är en framträdande faktor i de klassiska ideologierna, Centerpartiet har därför sett ett behov av bredare perspektiv. På samma sätt ger en centerpartist jämställdheten en central plats i frihetsdiskussionen, så länge människor bedöms och bemöts utifrån sitt kön, snarare än sina individuella kvaliteter och egenskaper kan vi inte anses leva i frihet.

I ett centerpartistiskt samhälle är golven viktigare än taken. Människan kännetecknas av förmågan att bli något utöver det hon är – att spränga gränser, att utvecklas som person eller att vara medmänniska. Men att sträva mot stjärnorna är inte lätt om man lever i en statlig ostkupa, där glastaket inte bara gäller kvinnor utan i praktiken omsluter alla med ambition att spränga gränser. Det är ett kontraproduktivt statligt sätt att säga att även om vi har givitdig de bästa möjliga förutsättningar så få du bara nå lagom högt.

Den som misslyckas och faller ska inte mötas av ett skyddsnät, där man riskerar att trassla in sig rejält, eller ännu värre - falla igenom en allt för stor maska. Den som faller ska mötas av en studsmatta med mjuk landning och snabb rekyl tillbaks till arbetsmarknaden. Ett system, som dagens, där ungdomar i praktiken inte omfattas, där sjuka nekas sjukpeng och en höginkomsttagare kan plocka ut en a-kassa som motsvarar mer än vad en heltidsjobbande undersköterska tjänar före skatt är djupt orättvist. En gammal centerpartistisk tanke är ett grundtrygghetssystem, där alla garanteras samma grundläggande ersättningsnivå i en sammanhållen sjuk- och arbetslivsförsäkring. Den som idag får minst skulle få mer – och den som behöver en högre nivå kan själv skaffa sig ytterligare försäkring på marknadens villkor, eller genom eget sparande.

I huvudsak lever människan i det civila samhället, där vi själva fattar beslut tillsammans, eller själva. Till det kan politiken ses som ett komplement, om politiken sätts på okontrollerad tillväxt är det individens självbestämmande och det civila samhället som får stryka på foten. I den Centerpartistiska utopin byggs samhället av fria människor i samverkan. Staten är viktig, inte mist för att garantera frihet från förtryck, men avgörande är människors vilja att själva, tillsammans med andra, ta ansvar för det samhälle de lever i.

Marie Wickberg (c)

Anders Behring Breivik på näthinnan?

Det ofattbara hände i Oslo och på Utöya och ingen kan vara oberörd. Att människor, unga och gamla, faller offer för terror är fruktansvärt, oavsett var i världen det sker. Men att attacken riktas mot ett politiskt ungdomsläger, i vårt grannland, gör att katastrofen kommer mig så oerhört nära.

Igår kväll gjorde jag en insats med löparskorna, denna gång i ett friluftsområde utanför Stockholm. Ensam, mitt ute i en ganska enslig skog slog det mig; människor som Anders Behring Breivik kan stå bakom ett träd i elljusspåret, människor som han finns kanske, i närheten av vårt regeringskansli, på våra gator, i vår kollektivtrafik. Det ökade min puls, förlängde mina steg och fick mig att titta en extra gång över axeln mellan träden.

Just precis detta är syftet med terror. Att slå in en kil av rädsla och misstro i människor. En liten sten i skon som skaver, som inkräktar på vår frihet, vår vilja att gå ut på kvällarna, vår vilja att springa själva på ett elljusspår i skogen, eller att skicka våra barn på ungdomsläger.

Anders Behring Breivik vill att hans bild ska finnas på vår näthinna när vi möter blicken hos en främling. Jag vägrar. Min frihet ska inte begränsas av en galnings störda hjärna. Han vinner aldrig.