Betonghäckarnas afton...

Jag avskyr dem -betonghäckarna. Där sitter de, uppradade i en strikt hierarkisk ordning, gubbarna, köttberget, pamparna. Så länge man rättar in sig i ledet är man en av dem, men för guds skull akta dig för att kritisera eller, gud förbjude, komma med en ny idé. Då är den genast där, kommentaren som får mig att krympa som ett russin...

"- men du, det där har vi redan provat."

Vet ni hur många gånger jag provade att cykla innnan det funkade, eller knyta skorna, eller skriva, eller simma, eller gå, eller ens prata för den delen. Ingvar Kamprad sa ungefär att; lär er inte av era misstag, då vågar ni aldrig göra dem igen. Det finns ett skäl till att Kamprad är miljardär.

svart

Det nya året började som det gamla slutade... svart.

Det är helt otroligt ofattbart, hela familjer har utplånats, barn har förlorat föräldrar och föräldrar har förlorat barn. För miljontals människor i ett av världens fattigast hörn har möjligheten att försörja sig spolats bort på ett par sekunder.

Medias bevakning har varit massiv, men så småningom kommer kamerorna att byta fokus och asien kommer att glömmas bort. På något sjukt sätt så känns det skönt. Jag tror inte att vi orkar ta till oss omfattningen av det som skett, på något vis känns det som en lättnad att få tänka på något annat. Att fira nyår och bli riktigt full, eller att se på en hjärndöd romantisk komedi. Det farligaste som kan hända är att någon gråter en skvätt.

Samtidigt hoppas jag att jag aldrig glömmer hur skört livet är och hur små marginalerna är. Merparten av världens befolkning har inte en buffert på bankkontot, en förälder med pengar, ett arv att vänta, en försäkring, en fast inkomst, rent vatten i ett fungerande vvs-system eller ens mat för dagen de klarar inte en katastrof av denna omfattning...

Regeringen förtjänar kritik, men just nu orkar jag inte gnälla jag känner mig ungefär som Göran, handlingsförlamad -och det är farligt.