Den ljusnande framtid

Jag brukar inte skriva om deprimerande och trista saker på min blogg. Jag tänker göra ett undantag nu.

Igår var jag hemma och firade syster Hannas student. I går kväll skulle jag ta tåget tillbaks till Stockholm och klev in i den lilla kiosken vid järnvägsstationen. Som vanligt har jag stora öron, men det var inte lätt att undgå att höra den man som klev in i kiosken. Uppenbarligen kände han kvinnan vid kassan och han började klaga över att han var tvungen att jobba sent. En familj skulle vräkas. Målande beskrev han kvinnan som han skulle hjälpa till tåget med packningen.

Jag köpte en Cola och gick ut på perrongen. Ungefär samtidigt kom en kvinna, med fyra barn, och en hel vagn med packning. Kvinnan verkade påverkad och åtföljdes av mannen som jag hade sett i kiosken.

Ett av barnen var en kille som jag av olika anledningar kände igen, han tog studenten samtidigt som min syster och jag hade sett honom tidigare under dagen. Där satt han, på en tågstation i kvällssolen, med en skrikande mamma, studentmössan fortfarande på huvudet och studentskylten i handen. I bakfickan stack tågbiljetterna upp.

Min egen student slutade i ett galet kalas, känslan bestod av lika delar nervositet och framtidstro. Vad han tänkte har jag ingen aning om, men en sak är säker, världen är inte rättvis.