SvD skrev igår om boken Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor. Duktighetssyndromet går längre och längre ned i åldrarna, menar författarna.
En bild jag både känner igen från min egen vardag, och som bekräftades häromveckan när jag var på en presentation över Ungdomsbarometern, ett statistiskt underlag om ungas livsstil och värderingar. Dubbelt så många unga tjejer som killar känner sig negativt påverkade av stress och förväntningar.
Jag har funderat ganska mycket över just detta. Inte minst därför att jag själv ibland tenderar att vara ”prestationsprinsessa”, att jag – hur mycket jag än försöker – inte kan skaka av mig det dåliga samvetet och pressen att aldrig misslyckas och att alltid prestera.
Samtidigt är det inte så enkelt som att be brudarna att tagga ned, att sänka kraven, att luta sig tillbaka. Framgång är något man måste fightas för, inte minst om man är ung tjej. Och det går bra, tjejer får högre betyg, klarar sig bättre på högskolan, och slår sig hela tiden in på de manliga områdena. Att vara jurist, läkare, eller ingenjör är inte längre synonymt med att vara man.
Paradoxen är att duktiga tjejer bidrar till en ökad jämställdhet, samtidigt som de fortfarande lever i, och får hantera, en ojämställd värld. De tar med sig prestationskraven raka vägen hem till städning, pyssel, den perfekta kroppen, bullbak, utflykter och givetvis ett fantastiskt socialt liv.
Könsroller och ojämställda strukturer måste krossas, annars riskerar jämställdhetsarbetet att åka på en rejäl backlash. Det är lättare att vara söt hemmafru är tuff karriärmorsa, få klarar av båda samtidigt.
Till sist kan man nog också konstatera att stora delar av problemet inte handlar om att kvinnor överpresterar - utan om att vissa män underpresterar. När män kommer hem går pulsen ned, kvinnors puls går upp. Jag har sagt det förut och kommer nog tyvärr säga det igen: om karlar hade tagit halva ansvaret för hem och barn hade nog mycket sett annorlunda ut.
Ukraina, EU och Ryssland
10 år sedan
3 kommentarer:
Å andra sidan får jag nog säga att de lösningar jag hört för att snabbfixa detta enorma problem med att män lever i en gräddfil medan kvinnor sliter ihjäl sig inte visar någon större potential. Det de föreslår är ofta tvång. Individuell föräldraförsäkring är ett strålande exempel på detta. Eller kvoterad föräldraförsäkring som man lika gärna kan kalla det eftersom det är precis samma sak sagt på ett rakare sätt. Hur kommer det sig att vi inte gillar klangen av att kvotera in kvinnor i företagsstyrelser men att kvotera in männen i hemmet går bra?
En snabb granskning av statistiken (och gärna då på ett lite mer objektivt vis där man faktiskt tittar på utvecklingen under hela 1900-talet) visar att det går framåt med stormsteg. Visst, jag kan också känna mig otålig och önska att vi hade en jämställd arbetsmarknad och lönesättning redan nu men viss utveckling måste få ta lite tid för att inte göra mer skada en nytta. En irritation och ett förakt för den extrema feminismen finns redan och att lagstifta om något sådant som kvoterad föräldraförsäkring skulle inte göra detta bättre. Snarare sämre, och det skulle sinka jämställdhetsprocessen. Det är ju nämligen så att det är attityderna där ute i det verkliga livet som spelar roll och inte vilka siffror vi har i statistiken.
Jag tror inte du förstår vilken press män/pojkar har på sig. Sen kan juh hur man hanterar stress bero på biologin också.
Likaså är dina uttalanden om tjejers situation väldigt subjektiva.
Sen att tjejer får högre betyg beror bl.a. på att killar diskrimineras vid betygssättningen.
När barnen var mindre tampades jag ständigt med dåligt samvete för att jag inte var "bullmamma" utan trivdes med att arbeta. Jag tampades med dåligt samvete mot min arbetsgivare när jag behövde "vabba". Nu när 2 av 3 barn är flygfärdiga så ser jag att de inte tagit någon skada av att få köpebullar, tvärtom, de är glada och självständiga individer. Vi kvinnor måste försöka lyfta av oss prestationsoket och inse att våra barn mår bra om vi mår bra, och mår vi bra av karriär, fine, mår vi bra av att vara hemma, helt OK. Vi måste få göra våra individuella val och inte klanka på de kvinnor som är av annan åsikt.
Se mitt inlägg på hk-bloggen http://handelskammarbloggen.se/2008/11/10/det-ar-svart-att-vara-manniska-att-vara-kvinna-ar-annu-varre/
Skicka en kommentar