Hon provocerar mig. Det kryper i hela kroppen, men trots detta kan jag inte låta bli att då och då titta in på bloggen blondinbella.se. Det är lite som en sjukdom, den är inte smickrande – och jag skäms en smula.
Inte över Blondinbella, utan över mig själv. Varför i hela friden blir jag så upprörd över denna tjej? Det är märkligt, gång på gång har jag haft diskussioner om ämnet, kläckt ur mig plumpa argument och alltid blivit överbevisad om min dumhet, inte av andra kvinnor utan av män som har använt alla bokens feministiska argument för att försvara denna Isabella.
Men jag är inte ensam. I dagens SvD reagerar Anna Larsson på ungefär samma sätt; med maggropen, någon borde lära Isabella att veta sina begränsningar. Ta henne i kragen och få henne att inse att världen väntar, lugna ner dig en smula bruttan och kom igen när du är torr bakom öronen. Det är innebörden.
Nu är det är dags att jag tar mig i kragen. Blondinbella förtjänar inte skiten. Jag må tycka vad jag vill om hennes brist på feministisk analys, eller hennes liv i det stora hela, det spelar ingen roll. Det är både osysterligt och ickefeministiskt att klanka ner på en tjej med mål, ambitioner, drivkraft och jäklar anamma bara därför att vi råkar vara tämligen olika. Tjejen säger att hon tänker vara ekonomiskt oberoende när hon är tjugo år. Heja.
Visst, priset hon betalar är högt. Men det är hennes val, hennes liv och hennes framtid. Kör hårt och skit i folk som gnäller.
2 kommentarer:
det där gjorde ont va?!;) Men det var bra att du lättade på hjärtat;)
Överväger att inte följa Lets Dance nu när hon åkte ut.
För övrigt tycker jag väl kanske, tvärt imot vad du skriver, att ni är tämlingen lika du och Blondinbella!
Kör hårt Marie! Om två år så är du med i Lets Dance :)
Skicka en kommentar