Intentioner eller prestationer?

Det är ganska exakt ett år sedan jag var i USA för att delta på FN:s generalförsamling. Jag stannade en vecka extra för att få uppleva valrörelsernas valrörelse. Och tro mig, det var helt otroligt. Nu - nästan ett år senare - har mannen, myten och legenden Barack Obama fått Nobels fredspris.

Har han förtjänat det? Själv säger han såhär:

- Jag är överraskad och känner djup ödmjukhet. Låt mig dock fastslå att jag inte betraktar det som ett erkännande av min egen prestation, utan som en bekräftelse av amerikanskt ledarskap i strävandena att hjälpa mänskligheten.

När Obama vann valet fångade jag denna film med min halvtaskiga kamera mitt i centrala Washington.



Natten innan valet samlades hundratusentals människor på ett fält i Virginia för att lyssna på mannen som dagen efter valdes till president.

Naturligtvis kan man vara cyniker och kalla det masshysteri. Men känslan på plats var varken psykos eller hysteri, den var hopp. Det fanns en gigantisk vilja till förändring och en tro på att man hade hittat mannen som skulle kunna göra det omöjliga möjligt.

visade sig naturligtvis att mannen bara var en helt vanlig människa. Någon som stöter på samma komplexa politiska landskap och komplicerande omvärldsfaktorer som vilken annan politiker som helst, en man som dessutom säkerligen kan göra misstag och som är långt ifrån perfekt.

Men i tider när det mesta verkar gå åt helvete tog han hoppet på sina axlar. Han lovade att förändra världen, det är inte ett löfte av småskalig dignitet och det är definitivt inte något man åstadkommer i en grisblink.

Kort sagt: Det är snarare intentionerna än prestationerna som har fått Nobels fredpris i år. Men behöver det vara fel?

Jag tycker inte det. I alla fall inte när världens mäktigaste man har intentionerna att skapa bättre relationer med den muslimska världen, att underteckna ett nytt globalt klimatavtal, att avveckla USA:s två pågående krig, att stoppa förekomsten av kärnvapen, att avveckla fånglägret på Guantanamo, och att återigen göra USA till en drivande kraft i världssamfundet. Det kan faktiskt vara värt ett fredspris. Om inte annat så därför att han behöver all draghjälp han kan få.

Ständigt denna Anka

Jag ser henne varje dag. Till morgonkaffet i morgontidningarna, på väg hem från jobbet på kvällstidningarnas löp. Mitt på dagen hör jag talas om henne på fikarasten. Anna Anka, kvinnan på allas näbbar. Det kan vara ett tecken på att man börjar bli gammal och vis, eller ett tecken på att man är mer luttrad än vad som är sunt, men jag orkar inte ens bli upprörd.

Jag borde nog bli det, fru Anka står för allt som jag in i ryggmärgen vänder mig mot; kvinnans objektifiering, synen på sex som ett sätt att behålla en man, glorifieringen av hemmafrun, och konservatismen personifierad. Hon tar allt detta och maskerar det med argumentet att det är business, att hon säljer sitt varumärke dyrt – och att hon gör stora pengar på att vara hemmafru.

Problemet är dock inte Anna Anka, hon är uppenbarligen en fullfjädrad PR-maskin, och ska man vara ett objekt som lever på sin mans stjärnstatus kan man ju lika gärna göra det bästa av situationen.

Problemet är bristen på motargument. Bristen på feminister som provocerar på samma sätt som Anka, feminister som syns, hörs och gör människor förbannade. Feminister som pryder Expressens löp dag ut och dag in. Sen Linda Skugge abdikerade är det tyst.

Vem kan förklara vårt århundrades feminism? Berätta att det handlar om att tjäna pengar, om att få lika mycket betalt, om att vara entreprenör på lika villkor. Om rätten att äga sin egen kropp, och att vara precis lika mycket kåt som en man. Om att det är helt okej att vara sjukt snygg och köpa dyra skor, eller att lägga pengar på sitt utseende, men att det i en jämställd värld ska vara precis lika okej för en man. Vem ska tala om att allt detta förutsätter att man tar lika mycket ansvar för hem och barn – annars kommer bara en i familjen att hinna göra karriär och tjäna pengar, och nästa generations ungar kommer inte heller att få lika mycket tid med pappa som med mamma.

Det vore djupt tragiskt om ett gäng välvaxade hemmafruar med en hel kemifabrik i pannan fick bli förebilden för unga killar och tjejer. Att återgå till ett samhälle med hemmafruar vore dessutom lika förödande för samhällsekonomin som den värsta lågkonjunktur du kan tänka dig.

****

Ibland måste man ta en paus. Jag tog en ganska lång sådan, närmare bestämt ända sedan EP-valet i juni. Pausen har flera orsaker, bland annat att jag var som utskitet äppelmos efter en stentuff valkampanj. Lägg därtill att jag var tämligen besviken på utgången, kanske inte lika mycket för min egen skull som för partiet som helhet. Men – skam den som ger sig, bloggen is back!