Under mitt besök på organisationen Communicare häromdagen kom en intressant diskussion upp. Kontentan var frågan, vem skriker för de unga? Arbetslösa ungdomar tillhör troligtvis den grupp i samhället som har absolut sämst möjlighet att göra sig hörda i samhällsdebatten.
De är i en utsatt situation, där inte sällan dåligt självförtroende och låg självkänsla finns med i bilden, Med andra ord inte människor som i första taget ställer sig på barrikaderna.
Ungdomar är den grupp som har sämst representation i politiska församlingar. Man kan alltså inte vända sig till en beslutsfattare som man identifierar sig med, eller som har varit i en liknande situation.
Arbetslösa ungdomar har ingen intresseorganisation, och de är i de flesta fall inte med i en facklig organisation. Även om de skulle vara det så slåss knappast dagens fackföreningsrörelse för dem som står utanför arbetsmarknaden.
Med andra ord har arbetslösa ungdomar, den grupp som kanske skulle behöva det mest, ingen som skriker, slåss och härjar i deras namn. DN skriver idag en oerhört intressant artikel på ämnet, där man jämför pensionärer med ungdomar, i artikeln läser jag följande:
”År 2009 hade andelen unga med låg ekonomisk standard nästan fördubblats – 22 procent låg siffran på då. Bland pensionärerna hade den krupit ned till 9 procent, uppger Ungdomsstyrelsen. ”
Därför känns det skönt att Alliansregeringen idag presenterade en rad förslag som riktar sig till unga. Höjda studiebidrag och satsningar på lärlingsutbildningar är bra och viktiga åtgärder för att fler ungdomar ska kunna stå på egna ben.
Ukraina, EU och Ryssland
10 år sedan
1 kommentar:
..Att få en anställning med 5000 i månadslön och ingen trygg anställning? Frågan är ju vad som är bäst?
Vill inte se ett Sverige som blir en kopia av USA där många har jobb men ingen trygghet eller lön för mödan.
Skicka en kommentar