Ändan bak

Hur man än vänder sig har man ändan bak, brukar det heta. Ibland är den känslan mer påtaglig än annars. Så var fallet när jag häromdagen besökte SVT Värmlandsnytt för ett samtal om public service.

Jag fick veta att SVT har svårt att attrahera unga tittare, 16-19-åringarna tittar helt enkelt för lite på TV. Upprörande. Hur ska de då ta del av oberoende, upplysande information om världen de lever i?

Är det inte märkligt, tänkte jag, att för tio år sedan hade diskussionen varit den omvända. Hur ska vi få våra unga att titta mindre på TV? Ordet sinnesförslöande använde väl kanske inte om televisionen vid denna tidpunkt, men det var inte långt därifrån.

Väl hemma diskuterade jag fenomenet med pappa, som påminde om att när han var ung skulle bruket av ”dumburken” minimeras. Farmor, som växte upp på den tyska landsbygden, fick veta att hon skulle låta bli att sitta med näsan i böckerna. Dessa otyg till böcker var företrädesvis skrivna av nobelpristagerskan Selma Lagerlöf, och fick så småningom min farmor att flytta till Sunne i Värmland, där hon träffade farfar. And the rest is history, som det brukar heta.

Sensmoralen i historien är denna: Förmodligen kommer unga aldrig att göra rätt. Och förmodligen är det tur att vi skiter i att lyssna på dem som talar om att vi har fel.