Dreamhack

Jag sitter på tåget på väg till Dreamhack i Jönköping. Den som känner mig en smula vet ungeför hur osannolik den tidigare meningen var, för någon med mellannamnet "syntax error" är det nämligen inte en logisk plats att vara. Men - vad gör man inte för laget? Magnus Andersson är i Bangladesh och jag agerar stand in på en debatt om ungas nätkultur.

Ett sjukt spännande ämne, vilket slog mig när vi städade kontoret häromdagen. Vi hittade nämligen ett gammalt Nintendo 8-bitars längst in i ett skåp. När jag gick på mellanstadiet var detta spetsteknik, och min kompis Elin spelade så mycket att hon fick "Nintendotummar". Det var tolv år sedan, idag är det stenåldern. Detta kanske är en del av förklaringen till "köttbergets" totala oförmåga att hänga med i vad som händer. Och det man inte förstår - det tycker man inte om.

Fildeling, Ipred och digitala biografer är bland annat några av sakerna på agendan. För den som vill ha goda idéer om hur upphovsrätten kan kombineras med ett kreativt, fritt och innovativt internetanvändande rekommenderas verkligen Annie Johanssons utmärkta rapport på ämnet.

Till Bryssel via Hudiksvall?

Har inte varit ett föredöme i blogguppdatering på sistone (däremot har jag varit föredömlig på EP-kampanjsnickrande, budgetkonstruktion, tågresande, skolbesök, presskreterarjobb och en massa annat...)

I alla fall så missade jag att slänga upp en länk till denna mycket intressanta krönika i Hudiksvalls Tidning. Fredrik Jarl uppmärksammar det faktum att vi är inte mindre än fyra tidigare ledarskribenter på HT som har tagit plats på EP-listan...

Pojken med guldbyxorna

Sluta käbbla, uppmanar vänsterledaren sina kollegor i den rödgröna röran. Ur led är tiden, som äldre människor ibland säger. Ohly vill vara konstruktiv och detta gör han genom att uppmana Sahlin och miljöpartiets språkrör att sluta bråka.

Vänta nu... Visserligen är den vänsterpartistiska världsbilden ofta skev, men detta blir faktiskt komiskt. Socialdemokraterna och miljöpartiet har trots käbbel om bland annat Bodströms karriärambitioner enats om de stora dragen, och lämnat Ohly utanför.

Och varför? Jo, därför att Ohly vägrar komma överens om de tämligen grundläggande komponenterna ekonomiska ramar, och utgiftstak. Istället ska pojken med Guldbyxorna spendera sig ur alla problem. Att bara enas om grunderna för den ekonomiska politiken, med överskottsmål och utgiftstak, är ett "fattigt politiskt projekt", säger Ohly till SvD. Vem bråkar egentligen med vem?

Jag är rädd att Sverige blir ett tämligen fattigt land om Ohly får bestämma. Och i en annan del av världen, Norrköping närmare bestämt, fortsätter Wetterstrand, Eriksson och Sahlin sin lite motvilliga bröllopsresa. Tre i sig dåliga alternativ, som knappast blir bättre tillsammans.

Halal?

Jag har ingen tv, vilket för det mesta är ganska skönt. Men på gott och ont missar man också stora delar av det public service skakar fram ur garderoben, som tur är går mycket av utbudet att se på webben. Idag spanade jag in Magnus Andersson, som pratade IPRED på Agenda och snubblade sedan över Halal-tv.

Första avsnittet handlar om klasskillnader, och rättvisa. De senaste veckorna har just detta begrepp diskuterats flitigt på vårt riksdagskansli. Framförallt med anledning av sir Michael Marmots besök och seminarium på temat Osund Ojämlikhet. Marmot är forskare (adlad av den Brittiska drottningen, därav "sir") och hävdar att ojämlikheten i världen gör människor sjuka. Inte den absoluta ojämlikheten - utan den relativa.

Detta skulle alltså innebära att jag blir sjuk av att min granne är miljonär och kör runt i en rosa Porsche. Är lösningen i så fall att min grannes lön sänks, och att staten tar den rosa Porschen? Eller ska någon ge mig en rosa bil, och höja min lön? Innebär lika alltid lika bra?

De tre tjejerna i Halal-tv filosoferar tämligen fritt på ämnet, och förundras över hur människor bor på Östermalm, kontra Alby. Över skillnader i förutsättningar och över orättvisan. Men vad är egentligen rättvist?

Vill vi ha ett samhälle utan inkomstskillnader? Där alla människor har det precis lika bra, men också exakt lika dåligt. Där drivkraften att bli bättre inte existerar, och där slit och hårt arbete inte belönas med något annat än en klapp på axeln från tacksamma medmänniskor? Vi har provat systemet runt om i världen, och det funkar inte.

Lösningen är istället lika möjligheter och förutsättningar att förändra sitt liv. En skola som rustar kids för framtiden, en integrationspolitik där vi lär oss av varandra, en skattepolitik där arbete lönar sig, en arbetsmarknad där du inte diskrimineras av ditt ursprung. Svaret på problemen är inte ökade skatter, större omfördelning av rikedom, eller att straffa dem som lyckats.

Segregation, trasiga skyddsnät och fattigdom är gigantiska problem. Men att människor mår dåligt av att andra har det bättre, oavsett hur bra de själva har det, känns snarare som en gigantisk sorgfläck på den mänskliga själen än något som bör fixas politiskt. Missunsamhet borde faktiskt vara harram.

EP-listan är fastställd!

Är nyss hemkommen från Centerpartiets framtidskonvent. Jag är helt sjukt trött, men fantastiskt nöjd. I dag fastställdes listan inför kommande Europaparlamentsval, och jag fick förtroenderådsledamöternas förtroende att stå på fjärde plats, vilket var en plats högre än valberedningens ursprungsförslag. Centerpartiet har med lista, och ny valplattform, befäst sin tro på det Europeiska samarbetet och visat att ja/nej diskussionen från 1994 faktiskt tillhör historien.

Se gärna på kvällens rapportsändning där omröstningen skildras. Ett stort tack till centerpartiets medlemar för förtroendet. Valrörelsen kommer att bli utmanande, spännande och otroligt rolig!

Bekanta dig med mina kollegor på listan genom att klicka här.

Ooops...

Det är inte alltid jag tänker innan jag gör saker. När Fredrick Federley för ett par sekunder lämnade sin dator obevakad såg jag min chans och handlade på impuls. Jag hade nog inte ens i min vildaste fantasi tänkt mig att man skulle hamna i kvällspressen för det...

Till försvar för detta barnsliga tilltag ska sägas att herr Federley jobbar hårt för att göra mitt liv lite svårare - och att man faktiskt får ha skitroligt i politiken också.

Hopp

I går kväll satte vi oss i en taxi för att åka tillbaks till Hotellet, valvaka i all ära, men när man inte kan höra analyserna på tv känns syftet lite borglömt. Jag började prata med den afroamerikanska taxichauffören och frågade om han hade röstat. – Självklart sa han, jag röstar alltid. Sedan berättade han något som kanske sätter fingret på precis det som ledde till de otroliga glädjescenerna igår.

- Idag, sa han, talade jag om för min son att han kan bli precis vad han vill. Idag har nämligen Barack Obama visat att även en svart man kan bli president i USA. Nu är allt möjligt.

Förmodligen var det precis den känslan som fick republikaner som utrikesminister Condoleezza Rice, att göra ett offentligt uttalande om hur stolt hon är över Obamas seger, eller Colin Powell att gråta. Den känslan fick tusentals människor att samlas utanför Vita Huset och på gatorna i Washington för att skrika, gråta och skratta.

Det har varit ett par fantastiska dagar. Jag kommer aldrig att glömma gårdagen, Obamas otroliga tal eller McCains värdiga avslutning, men framförallt kommer jag inte att glömma glädjen och känslan bland dem som kände att deras röst spelade roll och att allt är möjligt.

Igår sopade hopp och tro mattan med cynism och konservatism och politik har nog aldrig känts mer inspirerande.

Fire it up

Tillsammans med nästan 100 000 andra såg jag igår en liten bit av vår historia. Obama mötte sina supportrar i en liten håla i Virginia. Ett mediokert förband och en evighetslång väntan drog ned både tempo och förväntningar. Kombinerat med att Obamas farmor dog igår kändes oddsen för ett fantastiskt framförande inte särskilt stora.

Men när mannen som idag med all sannlikhet kommer att vara Amerikas nästa president klev upp på scenen kokade publiken. Kvällen var magisk, och när Obama började berätta historien om ett litet valmöte i Greenwood, South Carolina, tystnade hundra tusen människor.
En liten tant förändrade ett valmöte och förbytte Obamas dåliga humör;

- Fire it up, skrek tanten
- Fire it up, svarade deltagarna på kampanjmötet
- Ready to go? Skrek tanten
- Ready to go! Svarade deltagarna på kampanjmötet

Detta var tydligen ett vanligt förfarande hos denna kvinna, som också var lokalpolitiker. Genom sitt sätt vände hon hela stämningen. Och Obama berättade historien om hur en röst kan förändra ett rum, ett land och kanske slutligen en värld.

I går var kvällen magisk, i natt kan det skrivas historia. Fire it up? Ready to go!

Ungefär som på TV

Mina fötter värker som tusan. Det blir lätt så när man måste stå på samma fläck i fyra timmar, vilket krävdes för att få en plats nära podiet när McCain idag höll rally i Springfield, Virginia. Gänget kring McCain har definitiv inte gett upp, och när tusentals republikaner skanderade ”drill baby drill” i kör så reste sig håren på mina armar. Dock snarare av obehag än något annat.

McCain himself höll sig strikt till det tal han hållit så många gånger förr, som ska summera upp och knyta ihop den stora kampanjsäcken. Tyvärr saknade han helt magik och känslan var ungefär som när man slår på tv:n och ser honom på CNN. Korrekt, säkert och tryggt – men knappast inspirerande. Plastigt, är nog ordet att använda både om honom och hans fru.

Inte heller går buskapet ihop. Den gamla veteranen McCain ska fräscha upp i Washington. Han ska revolutionera den politik som drivits av en snubbe från hans eget parti, som han dessutom har stött i över nio av tio omröstningar. Han lovar också att minska statens kostnader, men talar inte om varken hur eller när.

Country first. Är budskapet, före vad då, kan man fråga sig… Nej, en förmiddag i McCains sällskap gjorde mig än mer övertygad om att ytterligare fyra år med republikanerna i vita huset vore tämligen förödande.

Roligast idag var ändå att vi spanade in socialdemokraternas vikarierande partisekreterare Håkan Juholt i publiken. Han trängde sig givetvis fram till VIP-plats på läktaren bakom McCain, och såg faktiskt ut att trivas ganska bra.

Söta barn på CNN

Barn i grupp är sällan söta. Detta är undantaget som bekräftar regeln...

Rysk homofobi

Diplomati är en konstform som de flesta i FN till och med behärskar för bra. Allt lindas in i fluff, och först när du har skalat av ett par lager går det att lista ut vad den egentliga innebörden är. Detta gäller framförallt de riktigt kontroversiella frågorna - som HBT-personers rättigheter.

Det smidiga sättet att försöka undergräva skrivningar om HBT-personers rättigheter är att säga att texter ska mainstreamas, och att särskilda grupper inte ska pekas ut.

Det mindre smidiga sättet praktiserades häromdagen av Ryssland; när man i en förhandling helt oblygt likställde bögar med pedofiler. Och hävdade att HBT-personer endast kunde stå med som en särskilt utsatt grupp om man också nämnde pedofiler i samma mening.

Att Ryssland har tagit många kliv bakåt på de mänskliga rättigheterna och demokratins arena är ingen överraskning. Men detta raka språk och fullständigt öppna förakt känns faktiskt skrämmande.

Vackert

Min pappa och hans fru Margaretha är på besök i NYC, vi har vandrat runt i West Village och hann också med en tur till Rockefeller center. Det är ett vackert art deco monument som byggdes av John D Rockefeller under 1930 talet.

Byggnaden får tankarna att driva iväg till Ayn Rand och kanske framförallt Urkällan, som skrevs ett par år efter att byggnaden stod färdig. Ett citat från boken;

"I would give the greatest sunset in the world for one sight of New York's skyline. Particularly when one can't see the details. Just the shapes. The shapes and the thought that made them. The sky over New York and the will of man made visible. What other religion do we need?"

På en liten skylt framför den enorma skrapan finns en liten skylt med Rockefellers programförklaring. Läs och njut:

I Believe

"I believe in the supreme worth of the individual and in his right tolife, liberty, and the pursuit of happiness. I believe that every right implies a responsibility; everyopportunity, an obligation; every possession, a duty.

I believe that the law was made for man and not man for the law; thatgovernment is the servant of the people and not their master.

I believe in the dignity of labor, whether with head or hand; that theworld owes no man a living but that it owes every man an opportunityto make a living.

I believe that thrift is essential to well ordered living and thateconomy is a prime requisite of a sound financial structure, whetherin government, business or personal affairs.

I believe that truth and justice are fundamental to an enduring socialorder.

I believe in the sacredness of a promise, that a man’s word should beas good as his bond; that character -- not wealth or power or position-- is of supreme worth.

I believe that the rendering of useful service is the common duty ofmankind and that only in the purifying fire of sacrifice is the drossof selfishness consumed and the greatness of the human soul set free.

I believe in an all-wise and all-loving God, named by whatever name,and that the individual’s highest fulfillment, greatest happiness, andwidest usefulness are to be found in living in harmony with His will.

I believe that love is the greatest thing in the world; that it alonecan overcome hate; that right can and will triumph over might."

FN-dagen!

Idag är internationella FN-dagen, vilket förmodligen märks mer runt om i världen än just här i FN-skrapan. Jag har firat dagen med att ta en guidad tur i huset tillsammans med min kompis Frank.

Jag har skrivit två krönikor på ämnet, den första handlar om millenniemålen. I den andra möter Sex and the City det multilaterala samarbetet.

Grattis på födelsedagen FN!

A rockstar

Häromveckan var det ”International day of washing your hands”, vilket förmodligen gick de flesta tämligen obemärkt förbi… Igår var det ”World food day”, en dag som troligtvis uppmärksammas mer runt om i världen. I FN arrangerade FAO, som är ett FN-organ för livsmedel och jordbruk, ett seminarium med bland andra Bill Clinton och FN:s generalsekreterare Ban Ki Mon. Temat för seminariet var livsmedelsförsörjning och klimatutmaningen.

När Clinton klev in i rummet gick ett sus genom publiken – och sen satt alla andra i skuggan, inklusive FN:s generalsekreterare, som förövrigt höll ett lamt färdigskrivet anförande som egentligen bara beskrev problembilden.

Bill Clinton konstaterade i sitt anförande att världens ledare, inklusive honom sjäv; ”blew it”, de lyckades inte säkra tillgången till mat i hela världen, och betraktade, enligt Clinton, mat som vilken annan handelsvara som helst. Jordbruksstöden måste minska och frihandeln måste öka, menade Clinton, men påpekade också att mer mat måste produceras lokalt. Transporterna måste minska och jordbrukssektorn i utvecklingsländer måste effektiviseras.

Han hade dessutom ett par konkreta förslag, till skillnad från övriga talare, bland annat att FN:s program för att säkra tillgång till mat, ska kombineras med programmet för att ge barn möjlighet till utbildning. Skolmat blir ett incitament för att skicka barnen till skolan, och lättar samtidigt på försörjningsbördan för familjen.

Clinton förespråkar också att en stor del av livsmedlen i den humanitära hjälpen ska köpas från närområdet. Det ser till att lokal produktion inte slås ut, minskar miljöpåverkan, o ch är dessutom ett billigare sätt att ge bistånd. Bush försökte, enligt Clinton, att genomdriva denna reform i USA, men fick pisk både från demokrater och republikaner, med den amerikanska bonderörelsen i ryggen…

Den forne presidenten framstod som både engagerad och påläst, talet var varken inövat eller läst innantill. Det övergripande temat var att fattigdomsbekämpning och utrotande av hunger är avgörande för att vi ska kunna hantera andra problem som miljöförstöring eller biologisk mångfald.

If you can’t eat, you won’t care much about the neighbouring Orangutang, som Clinton sa i sin avslutning.

Svidande kritik

Just nu rapporterar FN:s särskilda rapportörer från Burma och Nordkorea. Det är inga roliga rapporter, kritiken är svidande. Rapportören med ansvar för Nordkorea har inte ens fått tillåtelse att ta sig in i landet.

Burma hävdar att kritiken är ovidkommande, partisk och falsk. Och blir dessutom sjukt förbannad om man använder namnet Burma istället för Myanmar. Troligtvis är det lättare att fokusera på detta, enligt diplomaten från Burma, grova övergrepp, än att förklara brott begångna mot det egna folket.

Efter lunch ska jag på ett seminarium om ”World food day”, där bland annat Bill Clinton och Ban Ki Mon ska tala… Sjukt spännande!

Möte med EU-kommissionen

Min quest för att försöka förstå EU:s roll i FN fortsatte igår med ett möte med EU-kommissionen på plats i FN. Kommissionen funkar som en länk mellan beslut som fattas i Bryssel, och beslut som fattas i FN och har alltså framförallt en koordinerande roll.

De jobbar dessutom med att följa upp EU:s finansiering av olika FN-organ och projekt och ingår i sin roll som bidragsgivare i olika grupper, bland annat i FN:s Peace building commission. I frågor där kommissionen har expertkunskaper för man också fram EU:s röst i FN. Utöver detta har man ansvar för promotion och synlighet av EU i FN.

Counciler Emanuele Giaufret hade många intressanta reflektioner kring en eventuell ny europeisk konstitution och dess inverkan på EU:s arbete i FN. Den största förändringen är förmodligen att det roterande ordförandeskapet bland EU-länderna i FN-systemet kommer att upphöra, och det formella ordförandeskapet kommer istället att skötas av EU:s högre representant för utrikesfrågor.

Givetvis finns föredelar med ett mer sammanhållet arbete, men samtidigt innebär det att EU:s arbete i FN kommer att ledas av en representant för att organ som inte är formell medlem av FN, här kan man utan större luktsinne nosa sig till ett och annat problem…

Ett tjut

Jag hör helt plötsligt ett tjut från rummet bredvid;
- Sjjjju och nittioooofem!?!

Praktikanterna på representationen har upptäckt att dollarkursen för dagen ligger på 7,95. Inte kul när man lever på CSN och sliter häcken av sig utan lön. Jag känner djup sympati.

Lilla Sverige i stora världen

Ett mycket konkret resultat av Sveriges medlemskap i EU är att Sveriges möjligheter att föra fram sin röst till stor del sker med andra EU-länder som megafon. Vilket betyder att EU:s koordinationsmöten blir otroligt viktiga ur svensk synvinkel.

Samarbetet innebär givetvis att EU får en starkare roll gentemot andra grupper, som G77, eller för den delen USA. Men det innebär samtidigt att Sveriges röst urvattnas, och att EU:s linje blir ett hopkok av kompromisser. Den mest progressiva linjen i debatten förs därför inte av Sverige, utan av länder som Canada och Schweiz, något som ibland kan kännas sjukt frustrerande.

Som jag har skrivit tidigare är Frankrike just nu ordförande i EU, vilket innebär att de koordinerar arbetet. Jag kommer precis från ett möte där den mycket artige fransmannen Max-Olivier Gonnet berättade mer om fördelar och nackdelar med att styra den spretande flocken EU-länder. Mycket intressant med tanke på att Sverige snart står inför samma utmaning.

Har också haft ett kanonbra och givande möte med Per Örnéus, som är ambassadör. Han är relativt ny på sitt jobb, och har därför en ganska icke-indoktrinerad syn på arbetet i FN, och FN:s roll i världen. Vi hade bland annat en lång diskussion om bistånd kontra försvarsverksamhet och hur de kan jobba bättre tillsammans.

Det har varit fullt ös hela dagen. Nu ska jag vandra hemåt mellan skyskraporna…

Obama Art

Det är, som sagt, svårt att få valpuls här i New York. Men i lördags åkte jag över till Brooklyn och hälsade på min kompis Jesse, som bor i Williamsburg. Om du har vägarna förbi New York missa inte detta fantastiska område. Ruffiga industrier blandat med småstadscharm, konst och mode. I Williamsburg blir Obama konst.

Våld mot kvinnor och säkerhetspolitik

Efter en fantastisk helg i New York (bilder kommer så småningom...) har ännu en spännande vecka i FN börjat. Jag har ägnat eftermiddagen åt att delta i ytterligare en informell förhandling om resolutionen om våld mot kvinnor, texterna manglas om och om igen tills konsensus har uppnåtts. Detta leder givetvis till att en rad argument upprepas in absurdum, något som framförallt Ryssland är experter på.

Resolutionen kommer att innehålla en rad punkter med "best practice" som varje land uppmanas att titta extra noga på. Det är helt enkelt en lista med olika exempel på hur man kan bekämpa våld mot kvinnor. Konkret och bra, men tämligen svårköpt för vissa.

Har också hunnit med ett mycket intressant möte med Staffan Hemrå, ambassadråd, och samordnare för säkerhetspolitiska frågor. Staffan är chef för det team som jobbar med kommitté 1 och 4, som bland annat pysslar med nedrustningsfrågor och säkerhetsfrågor.

Och på tal om det; Uganda, Mexiko, Turkiet, Österrike och Japan, har nu valts in som medlemmar i säkerhetsrådet. Trots idogt kampanjande, och affischkampanjer över hela NY, valdes inte våra nordiska vänner från Island in. Det är inte mycket som går deras väg just nu.