Mina vänner i regeringens grepp...

Igår hade jag en av de sällsynta kvällar när jag var helt ledig. Passade då på att bläddra igenom regeringens budgetproposition -popversionen.

55 000 nya jobb ska skapas, samtliga inom offentlig sektor. Självklart är det svårt att lova jobb i näringslivet, men frågan är ju vart pengarna ska satsas. I budgeten kan man utläsa att 70,2 miljarder satsas på arbetsmarknaden, men bara 4,2 miljarder på näringsliv. Lek med tanken att man satsar mer på näringslivsutveckling, som genererar jobb, hur mycket skulle det gå att banta AMS? Jag vågar inte ens fundera. Regeringen väljer istället att satsa på ett nollsummespel inom offentlig sektor, kortsiktigheten lyser igenom.

Jag har flera kompisar som är arbetslösa. Vart tar de vägen? De har samtliga en genomförd gymnasieutbildning, med bra betyg. De är alla under 25 år. 3000 lärlingsplatser inrättas, de kan inte söka för de har ett fullständigt gymnasiebetyg. De är för gamla för feriejobb i kommunal regi, ingen av dem är intresserade av jobb inom kriminalvården, de har ingen akademisk erfarenhet, de har inte kvalifikationer för att jobba på en statlig myndighet, de faller heller inte inom ramen för plusjobb, då de inte varit arbetslösa i mer än två år. De har inte heller kvalifikationer att söka något av de 600 jobb som utlovas vid landets museer. De flesta har inte heller jobbat nog länge för att få A-kassa. Återstår då högskolestudier eller arbetspraktik... När jag slutar mitt jobb i jul kommer jag att vara i samma situation.

En spontan fundering är; tänk om det istället fanns riktiga jobb att söka...

En av mina kompisar blev allvarligt sjuk efter gymnasiet, hon hade inget fast jobb och var varken berättigad till A-kassa eller till sjukpenning, så hon knallade till socialen, inte heller där fick hon hjälp eftersom hon hade pengar bundna i obligationer. Vad gör man när man är sjuk, inte har några pengar men en hyra att betala? Man flyttar hem till mamma och pappa... Jäkla tur för min vän att hon hade ett socialt skyddsnät, för statens skyddsnät klarade uppenbarligen inte att ta hand om henne.

Min poäng är att människor faller igenom nätet - varje dag. Alla går inte att passa in i socialismens mall. CUF föreslår istället en grundtrygghet som går ut på att alla människor, oavsett inkomst, garanteras en summa pengar som går att leva på, den dagen man behöver hjälp. Statens uppgift är att garantera en grundläggande trygghet, inte att göra skillnad på folk och folk.

En annan tanke runt budgeten är att vi lägger lika mycket pengar på att betala räntorna från statsskulden som på att hålla ett försvar.

Åter till Sovjet?

Ambitiösa bloggare har på senare tid lyft upp olika motioner som lagts fram under riksdagens allmänna motionstid. Högintressant eftersom de konkreta idéerna ibland säger ganska mycket om organisationen de kommer från. Kalle Larsson och Rossana Dinamarca från vänsterpartiet skriver följande:

Nästa år, 2006, är det 50 år sedan tredje klass på tåget avskaffades. Nu är det dags att ta steget fullt ut och avskaffa klassamhället inom transportpolitiken helt. Inga transportmedel framförda i Sverige bör hädanefter få verka med det gamla klassamhället som utgångspunkt. Vi anser att alla inrikes tågresor i Sverige från och med den 1/7 2006 skall bli klasslösa. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Man brukar säga att män kommer från Mars och kvinnor kommer från Venus. Just nu funderar jag på om vänsterpartister kommer från månen... Självklart uplever man skillnader i standard om man reser 1a klass eller 2a klass. Men du upplever också skillnader i standard om du kör en BMW eller en Skoda, om du bor i en etta eller i ett slott, om du äter fiskbullar eller fläskfilé, om du sover i en Hästens säng, eller på ett liggunderlag. Du får helt enkelt det du betalar för.

Fy tusan vad skönt det skulle vara att bo i ett slott, köra BMW, sova i en Hästens och äta fläskfilé. Tyvärr har jag inte de ekonomiska möjligheterna till detta, innebär det att ingen annan ska få göra det? Menar vänsterpartiet att vi ska lagstifta bort möjligheten att med våra pengar köpa oss ett annat alternativ? Varför stanna vid ett statligt bolag? Kanske ska vi även ta bort möjligheten att skicka A-post, kanske borde vi plocka bort alla dyra viner på systemet.

Det är varken solidariskt eller rättvist och vänsterpartiet har ännu inte vaknat upp från sin våta dröm om kommunismen. Jag vägrar acceptera en samhällssyn där allt ska likriktas utefter idén om att livskvalitet och välfärd betyder samma sak för alla människor. Jag ser framför mig en Sovjetstat där livet är enkelt, du behöver inte göra jobbiga val, för det finns bara ett val att göra. En sorts bil, en sorts mat, en tidning, en tv-kanal, ett parti, och en stor ledare och en typ av kupéer i tågen.

Moore Magazine -i bröstens rike.

Som man kan läsa i tidigare bloggar har jag alltså fått en prenumeration på 3 nr av Moore, som jag för övrigt inte ens betalt än eftersom jag har slarvat bort inbetalningskortet. Måste nog kontakta prenumerationsavdelningen. För en vecka sedan damp det första numret ner i brevinkastet...

Det första som slår mig vid en snabb genombläddring är det mycket ringa antalet tjejer med kläder på, uppenbarligen är vi inte intressanta påklädda. Bläddrar vidare, letar febrilt efter de "intressanta artiklarna" som alla killar läser. Hittar inga, men däremot finner jag små intelligenta texter om hur man förstör släktmiddagen, vad redaktionen gjort sen sist, fina bilder av hur Madeleine och Ljungberg skulle se ut som feta. Ett helt uppslag handlar om världens dyraste hotell, skulle dock inte kalla det ett reportage eftersom det på två sidor endast skrivs 112 ord. Vidare slår man fast att det är "för lite knulla i tv", att tjejer inte kan köra bil, man passar även på att göra lite reklam för antifeministiska samfundet.

Mellan dessa givande texter finns givetvis utviken, men jag skiter i att kommentera dem, de är inte direkt nydanande. Så, på sida 44 hittar jag äntligen något jag kan kalla reportage, en intervju med Bon Jovi. Jodå det börjar bra, frågor om musik, politik, livsstil etc. Givetvis smyger sig frågor om både oralsex och strippklubbar in, men det kunde vara värre. Något som däremot sänker trovärdigheten ett snäpp är bilden på "mini-natacha" i bikini (ni vet bruttan från Paradise Hotell) En liten bild av henne är inklippt och hon kommer med intelligenta kommentarer som "var bor egentligen alla moln". Mini-natacha återkommer även i nästa reportage som jag hittar, en kartläggning över världens värsta gäng. På omslaget kan man läsa uppmaningen - "bli medlem idag!"

Min kompis frågar mig försiktigt om jag inte har någon humor... Moores största och första uppgift är att behaga läsaren, uppenbarligen gör man det bäst genom att totalt objektifiera kvinnor. Tycker man att det är humor så får jag väl bita ihop och komma igen. Men på sidan 88 är ändå måttet rågat. Moore samlar in pengar till bröstcancerforskningen. De har lagt en grundplåt och uppmanar sina läsare att skänka pengar.

" Om ni inte redan insett det så älskar vi bröst här på Moore (...) Vi har lagt en grundplåt på 1000 kronor, för att vi ska få fortsätta att leva i ett universum lika vackert som det jag har omkring mig."

Där tog min humor slut, där blev vi de slutgiltiga objekten. Bröstcancer handlar inte om hur vida våra bröst är vackra eller inte. Det är en dödlig sjukdom som drabbar tusentals kvinnor varje år.

Modiga människor kommer att krossa diktatorn

Ibland blir jag så fantastiskt less, less på att människor skiter i att rösta, att de inte bryr sig, att CUF inte har fler medlemmar, att jag inte gör någon skillnad, att det går åt fel håll i politiken, att människor diskrimineras... Ja, listan kan göras längre än så. Men sanningen är att jag har alla möjligheter att göra något åt det. Sverige har fri press, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, vi har pengar, ett ocensurerat Internet, jag har en dator, ett kontor, en kopieringsmaskin, fax, portomaskin, mobiltelefon - you name it!

I helgen träffade jag människor som saknar allt detta, men som ändå har uppnått så mycket mer än mig. Olga Karach är ledare för organisationen 7th side, de bedriver opposition mot ledaren i Europas sista diktatur, vitryssland.Utan adress för organisationen, utan kontor, utan kopieringsmaskin, utan ett ocensurerat Internet, utan fri press. Men med avlyssnade telefoner, KGB, en vansinnig diktator, en månadslön som är mindre än en tiondel av våran och med hot om våld lyckas organisationen bygga upp ett nätverk av flera tusen frivilliga. De lyckas få in Olga i regionparlamentet, som enda kvinnan, och enda oppositionspolitikern, de lyckas trycka en illegal tidning i 200 000 exemplar, tidningen distribueras helt för hand i tio regioner.

Problemen i vitryssland är ofantliga, för att starta ett företag tvingas du gå genom minst tolv instanser, när du väl får ditt tillstånd kontrollerad du tre (!) gånger om dagen av myndighetsrepresentanter. Den inofficiella arbetslösheten är ca 40%, officiellt är den ca 4%. Medellivslängden för män är ca 60 år, för kvinnor något högre.

Att trotsa alla dessa hinder och jobba för demokrati, det är modigt. Jag inser att jag borde sluta klaga, men jag inser också att demokratin är bräcklig, och det var Olgas budskap till svenskarna - ta till vara på det ni har, det är inte självklart...

Om ett år är det val i vitryssland, 7th side mobiliserar för fullt och för Europas skull hoppas jag att de lyckas.

Kvinnorörelse anno 1946

I helgen åker jag till Leksand för att föreläsa på en demokratikurs, ännu en gång får jag får jag utnyttja mina fantastiska kunskaper i det engelska språket (hrm...), eftersom 7 deltagare från vår ryska samarbetsorganisation 7th side kommer att finnas på plats. Temat för föreläsningen är demokrati, jämställdhet och förhållandet dem emellan. Tänkte prata lite med utgångspunkt från min egen organisation och rotade därför runt lite. Hittade följande text i en "handbok" för SLKF, nuvarande Centerkvinnorna. Boken är från 1946, kursiveringarna är mina egna.

Förslag till hälsningsanförande vid ett vanligt möte

Å svenska landsbygdens kvinnoförbunds vägnar får jag härmed hälsa samtliga de närvarande hjärtligt välkomna till detta möte med ................. SLKF-avdelning. (Jag vänder mig då särskilt till våra inbjudna gäster, vilka vi hoppas snart ska förena sig med oss i gemensam strävan) (Detta ifall gäster finnas.) Hjärtligt välkomna!

Alla veta vi, att den svenska landsbygdskvinnans arbete är så tungt och maktpåliggande, att vi inte ofta och med gott samvete kan lösgöra oss därifrån. Någon gång då och då är detta dock nödvändigt, om inte isoleringen skall bli för
stor, och om vi inte fullkomligt ska förlora förståelsen för vår gemensamma strävan för landsbygdens rätt och glömma vårt ansvar för de övriga samhällsuppgifter, som dock höra oss till, lika väl som övriga samhällsmedborgare.

(...)

Den (föreningen, min anm.) vill ta upp och till diskussion och föra fram till avgörande många saker, som röra landsbygdshemmens bestånd, barnens och ungdomens undervisning, arbetetes fördelning och ekonomiens sanering. Sist men inte minst vill den främja den arbetsglädje, den framåtanda, den livslust och den förtröstan, utan vilket intet yrke blir lönande och intet livsverk bestående.

Allt detta kan vi inte göra ensamma. Men i nära anslutning till tusen och åter tusen medsystrar över allt Sveriges land och i gott samarbete med det övriga landsbygdsfolkets tätnade leder av anslutna föreningsmedlemmar mäkta vi mycket. En enad landsbygd är en stark landsbygd. Och en enad och stark landsbygd är grundvalen för ett starkt och fritt land.

Vi sjunger nu
vår egen förbundssång: "Fram skall du stiga du landsbygdens
kvinna..."

Jag som trodde att det räckte med, "Hejsan och hjärtligt välkomna" för att inleda ett möte. Kanske var det annorlunda på den tiden... Texten skrevs precis efter andra världskrigets slut och 13 år efter att kvinnoförbundet bildades.

Farfars mor, Helfrid, var med och startade den lokala SLKF avdelningen hemma, har hennes arbete för kvinnans villkor gynnat mig idag? Alla dessa möten som hölls och texter som skrevs hade de någon betydelse, eller var det bara en organisering av landsbygdens kvinnor för att de behövde komma utanför hemmets väggar? Vart hade vår demokrati varit idag om inte kvinnor drivit på för rösträtt och lika villkor, vart hade vi varit om de inte sedan följt upp dessa rättigheter med sitt samhällsengagemang? Hade männen drivit igenom reformerna istället? -Knappast.

Dessa kvinnor har röjt mark för mig, är det inte då min förbannade plikt och skyldighet att, om möjligt, röja mark för de som kommer efter mig?

Älgen, myten, konceptet.

Från och med i måndags är ingenting sig likt, älgjakten har börjat. För er som bor lite mindre centralt kanske en förklaring av begreppet kan vara på sin plats, för det är just ett begrepp, hemmavid är inte älgjägaren en vanlig karl, han är mannen, myten och konceptet.

Indoktrineringen börjar tidigt, som liten tävlade vi varje dag i skolan om hur många älgar respektive jaktlag hade skjutit. Kampen mellan Hensgårds och Aplungens JVO var hård och lyckan var stor den dagen man fick följa med på jakt, givetvis fick man ledigt från skolan för detta.

Förvirringen var stor när min ärade far meddelade att han slutade med jakten. Han hade precis skjutit sin första älg och upptäckt att det inte var roligt, kunde man bara sluta att jaga? Min världsbild vändes upp-och-ned.

Det är viktigt att hålla sin hund i trim, företrädesvis sker detta genom cykling, men i undantagsfall genom att man kör en bil och håller ut kopplet genom fönstret. Hundar är för övrigt en het potatis, de har en tendens att rymma och det är inte alltid uppskattat, varken av husse eller den som får besök.

Trodde ni att Paradise Hotell var en riktig såpa?! Då har ni aldrig upplevt ett jaktlag, paragrafer ska lusläsas, maktkamper ska fightas, rättvisan ska mätas med millimeterlinjal, att vara ordförande i jaktlaget, det är makt, med stort M.

Även tekniken är en viktig faktor, det är helt Ok att köpa en GPS för 10 000+, Det gäller att ha koll på sin hund. Självklart vill man inte att vovven ska råka ut för en varg, men det hjälper om man lyckas få igång GPS:en, annars gör den inte särskilt mycket nytta...

Och förresten, ni vet väl att vissa älgar har fått namn, en särskild berömdhet är den store Linkovesi, som dock numera är förpassad till de sälla jaktmarkerna. Så kanske man inte säger om en älg förresten, han lär ju knappast tycka att jaktmarkerna är särskilt sälla.


Ps. Jag är inte vegan eller vegetarian, jag är inte heller motståndare till jakt, jag var bara tvungen att avreagera mig, gubbar kan vara rätt roliga. Ber även om ursäkt för alla ömma tår jag kan ha trampat på. Efter denna svada lär jag knappast få några röster i nästa kommunval. DS

Moore Magazine - granskningen.

I fredags damp ett brev ner i brevinkastet. Döm om min förvåning när jag såg avsändaren - Moore . I pur nyfikenhet slet jag upp kuvertet, varför skickade de ett brev till mig?I brevet läser jag följande:

"Välkommen som prenumerant på Moore Magazine! Moore Magazine ska vara Sveriges bästa och roligaste livsstilsmagsin för män."

Polletten började långsamt trilla ner, detta var en hämndaktion. För par år sedan skrev jag upp en kollega till en prenumeration på tidningen Genus, här kom svaret... Prenumerationen på tre nummer kostade 49:- jag har gått och våndats ett par dagar nu, ska jag eller ska jag inte ge mina fattiga kronor till denna förkastliga verksamhet. Nu har jag bestämt mig, i tre delar ska jag granska tidningen Moore utifrån ett feministiskt perspektiv. Första numret dimper ner i lådan den 18 oktober, då börjar serien...

En första tanke, "ett livsstilsmagasin för män"... Visst, jag vet att killarna bara läser tidningen för de fantastiska artiklarna, men vad gör i så fall kvinnorna där, och vart har de glömt kläderna? Om Moores kvinnosyn är en livsstil, då har vi problem.

En tjuvtitt på Lunarstorm

Tjuvkikade lite i syrrans Lunargästbok, mycket intressant. Det senaste inlägget lyder som följer:

"Gud vad du är FIN!Skicka detta till 10 st andra, även till mig om du tycker jag är söt. Får du mindre än 3 tillbaka så behöver du bli lite sötare. Får du 3 tillbaka,är du en bra kompis. Får du 6 tillbaka är du SÖT.Får du över 6 tillbaka är du jävligt FIN=)"

Genom detta "kedjeinlägg" kan du få bekräftelse på att du är söt, eller få sanningen kastad i ansiktet, men lungn, du kan vara en bra kompis också, även om det ultimata målet är att vara "jävligt FIN".

Hur viktigt är det att vara söt och vem bestämmer om du är det? Helt plötsligt kändes det fantastiskt skönt att inte vara 17år och att inte ha en Lunarstorm. Bibelns skapelseteori är härmed förkastad (om ni inte förkastat den tidigare), Darwin hade rätt, det är survival of the fittest som gäller och du måste slå hårt för att överleva.

Moskva byggdes inte på en dag.

I min värld var Ryssland ett land på god väg mot frihet, en tung betongkloss som långsamt vändes åt rätt håll. Kanske en aning naivt och godtroget, mycket har blivit bättre, men allt för mycket går åt fel håll. Jag är ingen Rysslandsvetare utan har helt enkelt lyssnat på andra och börjat fundera.

LRF har ett projekt som heter kooperation utan gränser, de jobbar bland annat med att låta unga ryska bönder göra praktik på svenska gårdar. I måndags åkte jag och en kompis till Stockholm för att träffa några av dem.

Vårt uppdrag var att prata om den svenska demokratin, varför jag bryr mig och varför de ska göra det. Varför jag bryr mig är inte svårt att förklara, varför de ska göra det är knivigare. En gång hade de jobb och mat för dagen, så är det inte i dag. Kolchoserna var som små samhällen där det fanns affärer och skolor, så är det inte i dag. Man såg en utstakad framtid, så är det inte idag.

Idag har man en relativ frihet, men man ser ingen framtid. Att kommunismen är dålig är inte alltid sant i allas ögon. På vilket sätt har jag rätten att tala om för dem att de har fel?

Vi frågade hur man gör om man ska starta ett jordbruk i Ryssland, -lätt, sa de, man ber staten om mark. Jaha, får man marken sen då eller? Nej, du odlar på statens mark. Att starta jordbruket är inte svårt, men att behålla det är desto värre. Man kan föreställa sig situationen, vem vill göra långsiktiga investeringar på statlig mark? Vem kan föra ett jordbruk vidare över generationer om man inte äger jorden man brukar? De unga bönderna berättade även om fenomenet att staten tar tillbaks land från de jordbrukare som faktiskt lyckas driva en framgångsrik verksamhet -kul!

Den svenske projektledaren berättade att samtliga av de ungdomar som kommer hit i kooperation utan gränsers projekt HIV-testas. Efter en lång tids mörkande från Ryska myndigheter står det nu klart att ca 2 % av rysslands befolkning är HIV-positiva. Bland ungdomar är siffran 10 % och på landsbygden ännu högre. Smittan sprids i samma takt som i Ukraina. Skrämmande.

Rom byggdes inte på en dag, förmodligen inte Moskva heller, men hur lång tid får det ta och vart är Ryssland på väg?

Saker jag lärt mig

... eller saker jag borde bloggat om.

Det har varit dåligt med bloggandet, och jag hoppas innerligt att jag inte blir en av dem som droppar av mer och mer. De senaste veckorna har varit lite hejjiga, om inte annat så syns det på min lägenhet som snart är ett solklart fall för Anticimex, men intet ont som inte har något gott med sig.

Listor är kul, därför presenterar jag stolt listan med saker jag lärt mig sen sist:

1. Man ska blogga direkt...
   Saken är nämligen den att jag visste att det skulle bli stopp i tunnelbanan idag, redan på tisdag kväll hade jag kunnat tala om dag och tid. Råkade nämligen höra ett samtal på tunnelbanan, man kan gräma sig ganska grovt över missar som denna. Hade faktiskt varit lite fränt att hinna före Stockholmsmaffian med nyheten.
   
   
2. Prata inte skit om folks glasögon.
   Jag har en tendens att tala flera år innan jag tänker, det kan bli lite jobbigt ibland. Råkade haspla ur mig att Filip, eller är det Fredrik (lyckas aldrig lära mig vem som är vem), i Grattis Världen har skaffat sig fantastiskt fula glasögon. Det taskiga var att jag sa detta till en författare, som givetvis var bekant med herrarna i fråga. Pinsam situation uppstod. På tal om glasögon så har Federley skaffat sig nya brillor...
   
   
3. Hur man talar med ryska bönder på ryska bönders vis.
   När ingen annan kan så ger man ärofulla uppdrag till Marie, därför begav jag mig till den Kungliga Hufvudstaden för att prata demokrati med ett gäng ryska bönder. Först försov jag mig och höll på att missa tåget, väl i Stockholm skrev jag på en whiteboard med permanent marker, sen fastnade jag i hissen. Härligt med dagar då allt fungerar!
   
   Jag lärde mig att jag är värdelös på engelska, men att de var sämre, samt att även ryssar uppskattar lite humor då och då. Återkommer med en mer seriös blogg om situationen för dessa människor...
   
   
4. Åk inte baklänges i en x2000
   Man mår illa...