Jag har precis återvänt från en mycket trevlig resa till Oskarshamn och SKB:s anläggningar för forskning och mellanförvar av kärnbränsle. Jag aldrig varit någon vän av kärnkraft, men ta hand om bränslet måste man – oavsett inställning till orsaken.
Oskarshamn och Östhammar konkurrerar om att bli platsen för slutförvar och beslutet tas någon gång runt 2012. På Äspölaboratoriet forskas metoderna fram och på CLAB mellanlagras kärnbränslet.
Oskarshamn och Östhammar konkurrerar om att bli platsen för slutförvar och beslutet tas någon gång runt 2012. På Äspölaboratoriet forskas metoderna fram och på CLAB mellanlagras kärnbränslet.
Idag finns ingen teknik för slutlagring och därför ligger allt Svenskt kärnbränsle i mellanlagring. Kort sagt kan man säga att de förvaras i basänger under 32 meter under marken Här fick man inte fota och denna bild är tagen från www.skb.se.
Det är åtta meter från vattenytan ned till kärnbränslet, och vattnet är det enda strålskyddet. Vad händer om vattnet skulle försvinna, fågade jag. - Då skulle jag inte vilja stå, blev svaret. En annan av guiderna beskrev det ungefär som att vara i en mikrovågsugn, strålningen skulle helt enkelt förstöra dina celler.
Ungefär här inträdde en viss klaustrofobisk känsla. Jag befann mig långt under markytan med bara ett par meter vatten mellan mig och en tämligen obehaglig död. För att stå ut med en sån situation krävs viss tillit till teknik, något som jag inte innehar, ett antal "what-if-scenarion" målades upp i mitt huvud.
Så småningom är tanken att det använda bränslet ska förvaras nästan 500 meter ner i berggrunden, i en kopparkapsel, byggd att hålla i en miljon år. Kapseln ska sedan inneslutas av bentonitlera. Tydligen är all kattsand, samt mycket smink gjort av denna lera. Allt detta testas nu 460 meter ner i berggrunden på Aspö.
På bilderna nedan ser ni bentonitlera, tunnlarna långt nere i berget, en kopparkapsel, samt en modell över hur förvaringen kommer att se ut.
Om ungefär tio tusen år är bränslet relativt ofarligt. Fine, använd den kärnkraft vi har idag, men jag har mycket svårt att se den som en framtida lösning. Det finns alldeles för många what-if.
3 kommentarer:
Ja för 17, låt oss elda brunkol och vedklabbar. Och häst och vagn är ett miljövänligt transportmedel.
Hej Marie,
Jag håller med om kärnbränsleförvaringen: 10.000 år är en rätt lång tid att lita på att något som är nergrävt fortsätter att vara nergrävt.
Hustak är till exempel något annat som varar rätt länge, men inte för evigt. Även dom bästa material, säg plåttak målat med emaljfärg, står sig i max ca 100 år, och det tar inte ens hänsyn till stormar och annat som kan hända under tiden. Om huset står tomt så blir det till slut ett litet hål någonstans; det kommer in vatten; bjälkarna ruttnar, och så vidare tills huset rasar ihop. Men om någon bor där så märker dom rätt snabbt att det läcker och kan fixa taket.
Min poäng är att det är nog mycket bättre att fortsätta med vattenbassänger än att gräva ner sakerna. Sen om några hundra år kanske någon kommer på något bra sätt att använda det som kallas "uttjänt" idag.
MVH
Mattias
Vad har vi för alternativ?
I Sverige finns forskningsförbud kring kärnkraft. De reaktorer vi har är baserade på 60-talsteknik. Inte undra på att de inte är vare sig särskilt säkra eller ger mer hanterbart avfall.
Men i dag, på 2000-talet utvecklas reaktorer som inte bara är fysiskt oförmögna att drabbas av härdsmälta, utan också kan återanvända gammalt kärnbränsle, samt potentiellt kan använda överskottsmaterial ifrån gamla kärnvapen.
Mycket av svenskarnas avesion mot kärnkraft bygger på en förlegad bild. Jag skulle heller inte varit ett fan av explosionsmoton om jag såg en V8:a ifrån 1950-talet.
Väldigt intressant läsning finns här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Pebble_Bed_Reactor
http://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_reactor#Generation_IV_reactors
/O
Skicka en kommentar