söndag, november 11, 2007

En bekännelse

Allt oftare inträffar något speciellt i de politiska kretsarna. Någon börjar prata riktigt långsamt, pompöst, suckar lite och slänger sig med citat som ”den som är satt i skuld är inte fri” eller ”aldrig ensam, alltid ensam”. Det skedde givetvis även tidigare, främst innan september 2006. Sen försvann fenomenet abrupt, för att nu återupptas. Folk härmar Göran Persson.

Det är tyst från Ohly, Mona är inte speciellt kul och vem styr egentligen miljöpartiet? Han med skägget har vi inte sett till på länge, Wetterstrand är föräldraledig. Folk saknar Göran. Vi saknar en gubbe att förfasas över, vi saknar hans pondus och hans nästan självmordsbenägna drift att säga allt om alla. Vi saknar hans helt galna dubbelmoral och hans otroliga förmåga att vara baron på Torp och samtidigt en man av folket.

Sahlin och Reinfeldt övertrumfar varandra i att lyssna, vända kappan efter folkets vindpustar och ompröva gamla ställningstaganden. De lägger så mycket energi på att vara älskade av alla att de inte riktigt är älskade av någon. Det blir trist. Denna krönika i veckans Fokus på temat är högst läsvärd.

Med andra ord. Köp gärna Göran Perssons bok till mig i julklapp, han fattas mig.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag läste krönikan i söndags och var så glad att det faktiskt finns fler som anser att en bra politiker skall lyssna, men framförallt skall h*n leda folket och även säga till dem att "så här skall vi göra"

Just nu har vi, som både du och Martin påpekat, bara lyssnare. Hur leder man ett land genom att endast lyssna?

Förklara för folket varför det är bra med bättre villkor för småföretagen och varför arbetsrätten måste ses över.