Dreamhack

Jag sitter på tåget på väg till Dreamhack i Jönköping. Den som känner mig en smula vet ungeför hur osannolik den tidigare meningen var, för någon med mellannamnet "syntax error" är det nämligen inte en logisk plats att vara. Men - vad gör man inte för laget? Magnus Andersson är i Bangladesh och jag agerar stand in på en debatt om ungas nätkultur.

Ett sjukt spännande ämne, vilket slog mig när vi städade kontoret häromdagen. Vi hittade nämligen ett gammalt Nintendo 8-bitars längst in i ett skåp. När jag gick på mellanstadiet var detta spetsteknik, och min kompis Elin spelade så mycket att hon fick "Nintendotummar". Det var tolv år sedan, idag är det stenåldern. Detta kanske är en del av förklaringen till "köttbergets" totala oförmåga att hänga med i vad som händer. Och det man inte förstår - det tycker man inte om.

Fildeling, Ipred och digitala biografer är bland annat några av sakerna på agendan. För den som vill ha goda idéer om hur upphovsrätten kan kombineras med ett kreativt, fritt och innovativt internetanvändande rekommenderas verkligen Annie Johanssons utmärkta rapport på ämnet.

Till Bryssel via Hudiksvall?

Har inte varit ett föredöme i blogguppdatering på sistone (däremot har jag varit föredömlig på EP-kampanjsnickrande, budgetkonstruktion, tågresande, skolbesök, presskreterarjobb och en massa annat...)

I alla fall så missade jag att slänga upp en länk till denna mycket intressanta krönika i Hudiksvalls Tidning. Fredrik Jarl uppmärksammar det faktum att vi är inte mindre än fyra tidigare ledarskribenter på HT som har tagit plats på EP-listan...

Pojken med guldbyxorna

Sluta käbbla, uppmanar vänsterledaren sina kollegor i den rödgröna röran. Ur led är tiden, som äldre människor ibland säger. Ohly vill vara konstruktiv och detta gör han genom att uppmana Sahlin och miljöpartiets språkrör att sluta bråka.

Vänta nu... Visserligen är den vänsterpartistiska världsbilden ofta skev, men detta blir faktiskt komiskt. Socialdemokraterna och miljöpartiet har trots käbbel om bland annat Bodströms karriärambitioner enats om de stora dragen, och lämnat Ohly utanför.

Och varför? Jo, därför att Ohly vägrar komma överens om de tämligen grundläggande komponenterna ekonomiska ramar, och utgiftstak. Istället ska pojken med Guldbyxorna spendera sig ur alla problem. Att bara enas om grunderna för den ekonomiska politiken, med överskottsmål och utgiftstak, är ett "fattigt politiskt projekt", säger Ohly till SvD. Vem bråkar egentligen med vem?

Jag är rädd att Sverige blir ett tämligen fattigt land om Ohly får bestämma. Och i en annan del av världen, Norrköping närmare bestämt, fortsätter Wetterstrand, Eriksson och Sahlin sin lite motvilliga bröllopsresa. Tre i sig dåliga alternativ, som knappast blir bättre tillsammans.

Halal?

Jag har ingen tv, vilket för det mesta är ganska skönt. Men på gott och ont missar man också stora delar av det public service skakar fram ur garderoben, som tur är går mycket av utbudet att se på webben. Idag spanade jag in Magnus Andersson, som pratade IPRED på Agenda och snubblade sedan över Halal-tv.

Första avsnittet handlar om klasskillnader, och rättvisa. De senaste veckorna har just detta begrepp diskuterats flitigt på vårt riksdagskansli. Framförallt med anledning av sir Michael Marmots besök och seminarium på temat Osund Ojämlikhet. Marmot är forskare (adlad av den Brittiska drottningen, därav "sir") och hävdar att ojämlikheten i världen gör människor sjuka. Inte den absoluta ojämlikheten - utan den relativa.

Detta skulle alltså innebära att jag blir sjuk av att min granne är miljonär och kör runt i en rosa Porsche. Är lösningen i så fall att min grannes lön sänks, och att staten tar den rosa Porschen? Eller ska någon ge mig en rosa bil, och höja min lön? Innebär lika alltid lika bra?

De tre tjejerna i Halal-tv filosoferar tämligen fritt på ämnet, och förundras över hur människor bor på Östermalm, kontra Alby. Över skillnader i förutsättningar och över orättvisan. Men vad är egentligen rättvist?

Vill vi ha ett samhälle utan inkomstskillnader? Där alla människor har det precis lika bra, men också exakt lika dåligt. Där drivkraften att bli bättre inte existerar, och där slit och hårt arbete inte belönas med något annat än en klapp på axeln från tacksamma medmänniskor? Vi har provat systemet runt om i världen, och det funkar inte.

Lösningen är istället lika möjligheter och förutsättningar att förändra sitt liv. En skola som rustar kids för framtiden, en integrationspolitik där vi lär oss av varandra, en skattepolitik där arbete lönar sig, en arbetsmarknad där du inte diskrimineras av ditt ursprung. Svaret på problemen är inte ökade skatter, större omfördelning av rikedom, eller att straffa dem som lyckats.

Segregation, trasiga skyddsnät och fattigdom är gigantiska problem. Men att människor mår dåligt av att andra har det bättre, oavsett hur bra de själva har det, känns snarare som en gigantisk sorgfläck på den mänskliga själen än något som bör fixas politiskt. Missunsamhet borde faktiskt vara harram.

EP-listan är fastställd!

Är nyss hemkommen från Centerpartiets framtidskonvent. Jag är helt sjukt trött, men fantastiskt nöjd. I dag fastställdes listan inför kommande Europaparlamentsval, och jag fick förtroenderådsledamöternas förtroende att stå på fjärde plats, vilket var en plats högre än valberedningens ursprungsförslag. Centerpartiet har med lista, och ny valplattform, befäst sin tro på det Europeiska samarbetet och visat att ja/nej diskussionen från 1994 faktiskt tillhör historien.

Se gärna på kvällens rapportsändning där omröstningen skildras. Ett stort tack till centerpartiets medlemar för förtroendet. Valrörelsen kommer att bli utmanande, spännande och otroligt rolig!

Bekanta dig med mina kollegor på listan genom att klicka här.

Ooops...

Det är inte alltid jag tänker innan jag gör saker. När Fredrick Federley för ett par sekunder lämnade sin dator obevakad såg jag min chans och handlade på impuls. Jag hade nog inte ens i min vildaste fantasi tänkt mig att man skulle hamna i kvällspressen för det...

Till försvar för detta barnsliga tilltag ska sägas att herr Federley jobbar hårt för att göra mitt liv lite svårare - och att man faktiskt får ha skitroligt i politiken också.

Hopp

I går kväll satte vi oss i en taxi för att åka tillbaks till Hotellet, valvaka i all ära, men när man inte kan höra analyserna på tv känns syftet lite borglömt. Jag började prata med den afroamerikanska taxichauffören och frågade om han hade röstat. – Självklart sa han, jag röstar alltid. Sedan berättade han något som kanske sätter fingret på precis det som ledde till de otroliga glädjescenerna igår.

- Idag, sa han, talade jag om för min son att han kan bli precis vad han vill. Idag har nämligen Barack Obama visat att även en svart man kan bli president i USA. Nu är allt möjligt.

Förmodligen var det precis den känslan som fick republikaner som utrikesminister Condoleezza Rice, att göra ett offentligt uttalande om hur stolt hon är över Obamas seger, eller Colin Powell att gråta. Den känslan fick tusentals människor att samlas utanför Vita Huset och på gatorna i Washington för att skrika, gråta och skratta.

Det har varit ett par fantastiska dagar. Jag kommer aldrig att glömma gårdagen, Obamas otroliga tal eller McCains värdiga avslutning, men framförallt kommer jag inte att glömma glädjen och känslan bland dem som kände att deras röst spelade roll och att allt är möjligt.

Igår sopade hopp och tro mattan med cynism och konservatism och politik har nog aldrig känts mer inspirerande.

Fire it up

Tillsammans med nästan 100 000 andra såg jag igår en liten bit av vår historia. Obama mötte sina supportrar i en liten håla i Virginia. Ett mediokert förband och en evighetslång väntan drog ned både tempo och förväntningar. Kombinerat med att Obamas farmor dog igår kändes oddsen för ett fantastiskt framförande inte särskilt stora.

Men när mannen som idag med all sannlikhet kommer att vara Amerikas nästa president klev upp på scenen kokade publiken. Kvällen var magisk, och när Obama började berätta historien om ett litet valmöte i Greenwood, South Carolina, tystnade hundra tusen människor.
En liten tant förändrade ett valmöte och förbytte Obamas dåliga humör;

- Fire it up, skrek tanten
- Fire it up, svarade deltagarna på kampanjmötet
- Ready to go? Skrek tanten
- Ready to go! Svarade deltagarna på kampanjmötet

Detta var tydligen ett vanligt förfarande hos denna kvinna, som också var lokalpolitiker. Genom sitt sätt vände hon hela stämningen. Och Obama berättade historien om hur en röst kan förändra ett rum, ett land och kanske slutligen en värld.

I går var kvällen magisk, i natt kan det skrivas historia. Fire it up? Ready to go!

Ungefär som på TV

Mina fötter värker som tusan. Det blir lätt så när man måste stå på samma fläck i fyra timmar, vilket krävdes för att få en plats nära podiet när McCain idag höll rally i Springfield, Virginia. Gänget kring McCain har definitiv inte gett upp, och när tusentals republikaner skanderade ”drill baby drill” i kör så reste sig håren på mina armar. Dock snarare av obehag än något annat.

McCain himself höll sig strikt till det tal han hållit så många gånger förr, som ska summera upp och knyta ihop den stora kampanjsäcken. Tyvärr saknade han helt magik och känslan var ungefär som när man slår på tv:n och ser honom på CNN. Korrekt, säkert och tryggt – men knappast inspirerande. Plastigt, är nog ordet att använda både om honom och hans fru.

Inte heller går buskapet ihop. Den gamla veteranen McCain ska fräscha upp i Washington. Han ska revolutionera den politik som drivits av en snubbe från hans eget parti, som han dessutom har stött i över nio av tio omröstningar. Han lovar också att minska statens kostnader, men talar inte om varken hur eller när.

Country first. Är budskapet, före vad då, kan man fråga sig… Nej, en förmiddag i McCains sällskap gjorde mig än mer övertygad om att ytterligare fyra år med republikanerna i vita huset vore tämligen förödande.

Roligast idag var ändå att vi spanade in socialdemokraternas vikarierande partisekreterare Håkan Juholt i publiken. Han trängde sig givetvis fram till VIP-plats på läktaren bakom McCain, och såg faktiskt ut att trivas ganska bra.