Hopp

I går kväll satte vi oss i en taxi för att åka tillbaks till Hotellet, valvaka i all ära, men när man inte kan höra analyserna på tv känns syftet lite borglömt. Jag började prata med den afroamerikanska taxichauffören och frågade om han hade röstat. – Självklart sa han, jag röstar alltid. Sedan berättade han något som kanske sätter fingret på precis det som ledde till de otroliga glädjescenerna igår.

- Idag, sa han, talade jag om för min son att han kan bli precis vad han vill. Idag har nämligen Barack Obama visat att även en svart man kan bli president i USA. Nu är allt möjligt.

Förmodligen var det precis den känslan som fick republikaner som utrikesminister Condoleezza Rice, att göra ett offentligt uttalande om hur stolt hon är över Obamas seger, eller Colin Powell att gråta. Den känslan fick tusentals människor att samlas utanför Vita Huset och på gatorna i Washington för att skrika, gråta och skratta.

Det har varit ett par fantastiska dagar. Jag kommer aldrig att glömma gårdagen, Obamas otroliga tal eller McCains värdiga avslutning, men framförallt kommer jag inte att glömma glädjen och känslan bland dem som kände att deras röst spelade roll och att allt är möjligt.

Igår sopade hopp och tro mattan med cynism och konservatism och politik har nog aldrig känts mer inspirerande.