Taxar, kärlek och sorg

Jag älskar taxar. Och kunde därför inte stå emot boken ”Taxar, kärlek och sorg” av Yrsa Stenius när den hamnade i mitt blickfång på Pocket Shop härom veckan. Jag läste en halv sida och blev störtförbannad. Stenius tillför sina taxar högst mänskliga egenskaper, och använder dem sedan för att förklara de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor.

Det är märkligt det här med biologi. Jag är naturligtvis högst medveten om att män och kvinnor är funtade på olika sätt, rent fysiskt. Men att det sedan skulle ta sig uttryck i att vi tänker och agerar på olika sätt saknar stöd i forskningen. Att män skulle vara mer tekniska, logiska eller rationella – samtidigt som vi kvinnor är omhändertagande, intuitiva och ordningsamma är i mina ögon skitsnack.

När dessa åsikter vädras är det som att någon trycker på ”förbannad knappen” i mitt undermedvetna. Jag har svårt att hålla mig till en hövlig samtalston. Jag tror framförallt att det beror på konsekvenserna av resonemanget. Om vi tar taxar (eller djurvärden i övrigt) som utgångspunkt för våra analyser av manligt och kvinnligt kan vi helt plötsligt rättfärdiga att kvinnor tar huvudansvar för hem och barn, eller att fler män är tekniker.

Helt plötsligt blir den kvinna, eller man, som väljer att bryta normer och mönster ännu märkligare. Dessutom skulle det ju vara kontraproduktivt att underlätta för norm-brytarna, de beter sig uppenbarligen på ett irrationellt sätt. Tänk om vi hade köpt detta resonemang på den gamla goda tiden när kvinnors hjärnor inte ansågs lämpade för högre studier, eller när kvinnor inte ansågs kompetenta nog att själva vara myndiga, eller när en stark kvinnlig sexualdrift sågs som hysteri. Världen hade sett annorlunda ut, inte till det bättre.

I övrigt var boken dock mycket läsvärd. Yrsa Stenius har ett språk som är få förunnat. Tänk om hon bara hade kunnat låta hund få vara hund och människa få vara människa.