Bara ett barn...

"If you don't know how to fix it, please stop breaking it." säger den 12-åriga tjejen på videon nedan. Året är 1992 och världens ledare samlas på ett miljötoppmöte i Rio de Janeiro, som bland annat resulterade i arbetet med Agenda21.

Det är snart 20 år sedan. Nästa år samlas potentaterna igen för det möte som kommit att kallas Rio+20. Mycket har naturligtvis hänt, inte minst när det gäller dåtidens stora utmaning, ozonhålet. Men de kvarvarande utmaningarna är gigantiska, en miljard människor hungrar och hotet från ett förändrat klimat överskuggar det mesta.

Saknar du inspiration? Ta en till på nedanstående klipp. Det är omöjligt att sluta lyssna.

Träskallar, från Östermalm till Durban

Så är TV-eken borta, rutten eller ej. Sällan har väl tanterna på Östermalm engagerat sig mer, eller mer ilsket, för en miljöfråga. Fast är det inte märkligt hur det som är nära blir så oerhört mycket mer angeläget än det som är långt bort.

För samtidigt som tanterna, och miljöaktivisterna, går man ur huse för atträdda en skröplig gammal ek i Stockholms innerstad fortsätter världen att avskogas med ungefär ett Grekland varje år.

Och idag, bara några dagar efter ekens fall, inleds klimatmötet i Durban, Sydafrika. Har det gått dig obemärkt förbi, du är knappast ensam, mötet är knappast på var mans tunga. Detta är alltså ett motsvarande möte till det som hölls i Köpenhamn för två år sedan – ni vet, det var då Obama, Merkel och Reinfeldt skulle rädda världen.

Då som nu har skogen en nyckelroll. Men det handlar inte bara om att låta träden stå, vare sig globalt eller på Östermalm. Världen behöver ett hållbart skogsbruk, med växande skog, där ett nerhugget träd fortsätter att lagra in koldioxid i form av virke i ett hus, eller en möbel. Eller där bioenergi från skogen ersätter fossila bränslen. Och framförallt där skogen återplanteras och brukas med hänsyn till natur- och kulturmiljövärden.

Det är så man bryter beroendet av fossila bränslen, tar hand om världens lunga, och bidrar till fattigdomsbekämpning – samtidigt. Men visst är det enklare att gå man ur huse för det man kan ta på och se med egna ögon, än att än en gång lägga tid och engagemang på de stora sammanhangen, där resultaten känns avlägsna. Problemet är bara att man missar skogen för alla träd.

Publicerat i Liberal Debatt

Är tillbaks i Riksdagen, ordinarie ledamot Erik A Eriksson ska vara föräldraledig ett par månader. Mycket roligt! Började veckan med att gå igenom gammal skåpmat i mailen och hittade nedanstående text, som jag skrev för tidskriften Liberal Debatt för ett par månader sen.

Temat är Centerpartiet och Socialliberalismen. Kanske kan vara intressant helgläsning för någon inbiten politruck därute :-)

Centerpartiet och socialliberalismen

Centerpartiets resa är onekligen lika brokig som spännande. Partiet har vandrat från ett intresseparti för bondens bästa, via 70-talets revolutionärer och vidare rakt in i neonljusetpå schlagerdiscot i hjärtat av Stockholm. Grundläggande hörnstenar i form av självbestämmande och frihet har bestått. Men samtidigt som partiet har förändrats och utvecklats har naturligtvis den ideologiska inriktningen gjort det samma.

Idag skulle de flesta definiera Centerpartiet som ett socialliberalt parti. Men om du frågar centerpartisten i gemen skulle etiketten liberal inte ligga längst fram på tungan. Du skulle snarare få lyssna på en beskrivning om sunt förnuft, en tro på att människor klarar mer tillsammans än ensamma och en orubblig tro på folks frihet både från förtryck och från statlig inblandning i privatlivet. Liberalism? Javisst, men centerpartistens ovilja att etiketteras är ibland slående.

Den som har nöjet att läsa Centerpartiets idéprogram, ”Där människor får växa” inser snart att orden liberal, liberalism eller socialliberal inte förekommer en enda gång. I ”Där människor får växa” definierar istället Centerpartiet sig själv som Ekohumanister, viket i praktiken innebär socialliberalism med en grön kärna.

Det ekologiska perspektivet är tydligt utmejslat i den centerpartistiska versionen av socialliberalismen. Missbruk och överutnyttjande av naturens resurser leder ofrånkomligt till ofrihet, om inte för oss så för kommande generationer. Brist på naturresurser leder till krig och konflikt, smutsigt vatten begränsar människors möjligheter att försörja sig. När klimatförändringarna tvingar människor på flykt är det västvärldens val och livsmönster som får konsekvenser för andra människors frihet att leva sina liv.

Miljön och de ekologiska ramarna har av naturliga skäl inte är en framträdande faktor i de klassiska ideologierna, Centerpartiet har därför sett ett behov av bredare perspektiv. På samma sätt ger en centerpartist jämställdheten en central plats i frihetsdiskussionen, så länge människor bedöms och bemöts utifrån sitt kön, snarare än sina individuella kvaliteter och egenskaper kan vi inte anses leva i frihet.

I ett centerpartistiskt samhälle är golven viktigare än taken. Människan kännetecknas av förmågan att bli något utöver det hon är – att spränga gränser, att utvecklas som person eller att vara medmänniska. Men att sträva mot stjärnorna är inte lätt om man lever i en statlig ostkupa, där glastaket inte bara gäller kvinnor utan i praktiken omsluter alla med ambition att spränga gränser. Det är ett kontraproduktivt statligt sätt att säga att även om vi har givitdig de bästa möjliga förutsättningar så få du bara nå lagom högt.

Den som misslyckas och faller ska inte mötas av ett skyddsnät, där man riskerar att trassla in sig rejält, eller ännu värre - falla igenom en allt för stor maska. Den som faller ska mötas av en studsmatta med mjuk landning och snabb rekyl tillbaks till arbetsmarknaden. Ett system, som dagens, där ungdomar i praktiken inte omfattas, där sjuka nekas sjukpeng och en höginkomsttagare kan plocka ut en a-kassa som motsvarar mer än vad en heltidsjobbande undersköterska tjänar före skatt är djupt orättvist. En gammal centerpartistisk tanke är ett grundtrygghetssystem, där alla garanteras samma grundläggande ersättningsnivå i en sammanhållen sjuk- och arbetslivsförsäkring. Den som idag får minst skulle få mer – och den som behöver en högre nivå kan själv skaffa sig ytterligare försäkring på marknadens villkor, eller genom eget sparande.

I huvudsak lever människan i det civila samhället, där vi själva fattar beslut tillsammans, eller själva. Till det kan politiken ses som ett komplement, om politiken sätts på okontrollerad tillväxt är det individens självbestämmande och det civila samhället som får stryka på foten. I den Centerpartistiska utopin byggs samhället av fria människor i samverkan. Staten är viktig, inte mist för att garantera frihet från förtryck, men avgörande är människors vilja att själva, tillsammans med andra, ta ansvar för det samhälle de lever i.

Marie Wickberg (c)

Anders Behring Breivik på näthinnan?

Det ofattbara hände i Oslo och på Utöya och ingen kan vara oberörd. Att människor, unga och gamla, faller offer för terror är fruktansvärt, oavsett var i världen det sker. Men att attacken riktas mot ett politiskt ungdomsläger, i vårt grannland, gör att katastrofen kommer mig så oerhört nära.

Igår kväll gjorde jag en insats med löparskorna, denna gång i ett friluftsområde utanför Stockholm. Ensam, mitt ute i en ganska enslig skog slog det mig; människor som Anders Behring Breivik kan stå bakom ett träd i elljusspåret, människor som han finns kanske, i närheten av vårt regeringskansli, på våra gator, i vår kollektivtrafik. Det ökade min puls, förlängde mina steg och fick mig att titta en extra gång över axeln mellan träden.

Just precis detta är syftet med terror. Att slå in en kil av rädsla och misstro i människor. En liten sten i skon som skaver, som inkräktar på vår frihet, vår vilja att gå ut på kvällarna, vår vilja att springa själva på ett elljusspår i skogen, eller att skicka våra barn på ungdomsläger.

Anders Behring Breivik vill att hans bild ska finnas på vår näthinna när vi möter blicken hos en främling. Jag vägrar. Min frihet ska inte begränsas av en galnings störda hjärna. Han vinner aldrig.

Vi missar hela Molkom

Idag skriver jag i NWT om hur vi lyckas med bedriften att missa motsvarande hela Molkoms befolkning i entreprenörer... Hurdå? Jo, om Värmlands län bara hade lika hög andel kvinnor som drev företag som landet i övrigt skulle antalet entreprenörer öka med 1600 personer.

Om kvinnor drev företag i samma utsträckning som män skulle vi kunna fylla hela Löfbergs Lila arena med nya entreprenörer. Det skulle verkligen behövas - och borde inte vara en omöjlighet. Det är dags att vi höjer ribban, Värmland borde vara bäst i Sverige på kvinnors företagande.

Snärtan som inte förtjänade att vara med

Bilden är oerhört dramatisk, kärnan i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik sitter samlade med blicken riktade mot en monitor. USA:s ärkefiende har precis eliminerats, live… Stämningen är så tät att den går att skära med kniv.

Men vilka är de, dessa 13 människor i rummet? Jag minns mycket väl hur jag för drygt en vecka sen tittade en extra gång på bilden och såg en ung tjej, som liksom

kikar fram bakom de andras ryggar, det ser ut som att hon måste stå på tå. Ingenstans nämns hennes namn, inte ens när de övriga tolv namnges.

Och nu har en fanatiker med religionen som ursäkt, bestämt sig för att hon inte ens ska få vara med på bilden när den publiceras i tidningen Di Tzeitung. Varken hon eller självaste Hillary Clinton tillåts vara med, kreativt nog har man har helt sonika redigerat bort rummets två kvinnor.

Och förklaringen? Kvinnor bör uppskattas för ”vilka de är och vad de gör, inte för hur de ser ut”. Jo tack, men det är lättare att uppskattas om man inte raderas ut från historien.
Enligt tidningens utsago förbjuder judisk religion diskriminering baserat på kön, borde då inte det samma gälla män? Obama är som vanligt sjukt sexig när han ser sådär bestämd ut, det kan väl inte vara okej?

Tjejen längst bak då, vem var hon egentligen, hon som inte förtjänade att nämnas vid namn? Jo, tydligen har hon ett namn; Audry Tomason, titeln är ”Director for Counterterrorism”. Med andra ord sannolikt en av hjärnorna bakom insatsen som till sist hittade världens mest eftersökte man och garanterat en av de mäktigaste personerna i amerikansk säkerhetspolitik. Jag googlade hennes namn och hittade en intressant artikel i The Daily Mail.

Snärtan längst bak i rummet var inte värd att nämna, och tillsammans med utrikesministern var hon inte värd att finnas på bild i en amerikansk tidning… Fördomar kan uppenbarligen skriva om historien, även år 2011.

Om att gå över ån efter aschlet

Som gammal volleybollspelare minns jag mycket väl när de gamla gubbarna i Internationella Volleybollförbundet, fick sprittande vårkänslor och införde regler för måtten på kvinnornas shorts. Den manliga klädseln lämnades naturligtvis oreglerad.

Nu är tydligen Internationella badmintonförbundet inne på samma linje. Kjol ska det vara (för kvinnorna alltså, om ni trodde någonting annat). Och skälet? Samma som på volleybollförbundets tid - mer publik.

Snacka om ett bakvänt resonemang. För den som vill se kvinnor i kjol, eller tighta shorts, finns oerhört många andra ställen att välja bland. Sätt dig på valfri parkbänk en stund tillexempel. Att gå till en internationell badmintonmatch, betala inträde, trängas med hundratals andra och genomlida en halvintressant match känns lite som att gå över ån efter vattnet, eller aschlet för den delen.

Och så låter vi helt enkelt idrottarna göra det de är bäst på, att idrotta. Det är det som kommer att dra publik, inget annat.

Att vara egen

Idag var blykepsen på. När jag äntligen lyckades kravla mig ur sängen och krypa in till soffan i vardagsrummet hade klockan passerat lunchdags för länge sen... Slog på den statliga televisionen och hittade för en gångs skulle något vettigt att titta på. En dokumentär om en av mina husgudinnor, Robyn.

I Värmland säger man ofta att man "är lite egen" med betydelsen att man är en smula speciell, på det där lite galna sättet. Men någon som faktiskt är lite egen i ordets allra bästa bemärkelse är Robyn, hon gav fingret åt några av världens främsta producenter och gjorde sin helt egna grej. Och så oerhört mycket bättre det blev.

Jag har egentligen ingen vidare sensmoral med med detta inlägg, förutom möjligtvis de bevingade orden:"En får va söm en ä, när en int ble söm en skulle". Det tål att tänkas på.

Jag gör ett försök...

att väcka liv i den här gamla bettan. Det börjar ju faktiskt klia i fingrarna, både ur ett politiskt perspektiv, men också ur ett privat. Det är skönt att skriva. Vi får se hur det går.