Ett tjut

Jag hör helt plötsligt ett tjut från rummet bredvid;
- Sjjjju och nittioooofem!?!

Praktikanterna på representationen har upptäckt att dollarkursen för dagen ligger på 7,95. Inte kul när man lever på CSN och sliter häcken av sig utan lön. Jag känner djup sympati.

Lilla Sverige i stora världen

Ett mycket konkret resultat av Sveriges medlemskap i EU är att Sveriges möjligheter att föra fram sin röst till stor del sker med andra EU-länder som megafon. Vilket betyder att EU:s koordinationsmöten blir otroligt viktiga ur svensk synvinkel.

Samarbetet innebär givetvis att EU får en starkare roll gentemot andra grupper, som G77, eller för den delen USA. Men det innebär samtidigt att Sveriges röst urvattnas, och att EU:s linje blir ett hopkok av kompromisser. Den mest progressiva linjen i debatten förs därför inte av Sverige, utan av länder som Canada och Schweiz, något som ibland kan kännas sjukt frustrerande.

Som jag har skrivit tidigare är Frankrike just nu ordförande i EU, vilket innebär att de koordinerar arbetet. Jag kommer precis från ett möte där den mycket artige fransmannen Max-Olivier Gonnet berättade mer om fördelar och nackdelar med att styra den spretande flocken EU-länder. Mycket intressant med tanke på att Sverige snart står inför samma utmaning.

Har också haft ett kanonbra och givande möte med Per Örnéus, som är ambassadör. Han är relativt ny på sitt jobb, och har därför en ganska icke-indoktrinerad syn på arbetet i FN, och FN:s roll i världen. Vi hade bland annat en lång diskussion om bistånd kontra försvarsverksamhet och hur de kan jobba bättre tillsammans.

Det har varit fullt ös hela dagen. Nu ska jag vandra hemåt mellan skyskraporna…

Obama Art

Det är, som sagt, svårt att få valpuls här i New York. Men i lördags åkte jag över till Brooklyn och hälsade på min kompis Jesse, som bor i Williamsburg. Om du har vägarna förbi New York missa inte detta fantastiska område. Ruffiga industrier blandat med småstadscharm, konst och mode. I Williamsburg blir Obama konst.

Våld mot kvinnor och säkerhetspolitik

Efter en fantastisk helg i New York (bilder kommer så småningom...) har ännu en spännande vecka i FN börjat. Jag har ägnat eftermiddagen åt att delta i ytterligare en informell förhandling om resolutionen om våld mot kvinnor, texterna manglas om och om igen tills konsensus har uppnåtts. Detta leder givetvis till att en rad argument upprepas in absurdum, något som framförallt Ryssland är experter på.

Resolutionen kommer att innehålla en rad punkter med "best practice" som varje land uppmanas att titta extra noga på. Det är helt enkelt en lista med olika exempel på hur man kan bekämpa våld mot kvinnor. Konkret och bra, men tämligen svårköpt för vissa.

Har också hunnit med ett mycket intressant möte med Staffan Hemrå, ambassadråd, och samordnare för säkerhetspolitiska frågor. Staffan är chef för det team som jobbar med kommitté 1 och 4, som bland annat pysslar med nedrustningsfrågor och säkerhetsfrågor.

Och på tal om det; Uganda, Mexiko, Turkiet, Österrike och Japan, har nu valts in som medlemmar i säkerhetsrådet. Trots idogt kampanjande, och affischkampanjer över hela NY, valdes inte våra nordiska vänner från Island in. Det är inte mycket som går deras väg just nu.

Aktivister på gatan

När jag vandrade till Sveriges representation i morse, stötte jag först på en man med flygblad i högst hugg. Han frågade om jag hade något blod att ge till Goldmann Sachs VD, han var tydligen i stort behov av detta - eftersom han var en "blodsugare".

Två kvarter längre bort möter jag en kvinna från JP Morgan Chase, som frågar om jag möjligtvis vill starta ett checkkonto hos dem?

Finanskrisen märks betydligt mer än valet här i New York. Jag har bara sett en enda valaffisch sen jag kom hit, att den supportade Obama och Biden var faktiskt ingen högoddsare.

Lite bilder

Utsikt från min balkong, FN-skrapan samt det gyllene kort som ger total access till hela byggnaden.

Tack!

Centerpartiet har nu publcierat resultatet av medlemsomröstningen. Jag är superglad och nöjd med min sjätteplats, nu återstår valberedningens arbete innan ett förslag på lista är lagd på bordet, för beslut på förtroenderådet den 16:e november.

Hett och intressant om kvinnors rättigheter

Arbetet i FN rivstartar med det område som kallas ”Advancement of women”. Med andra ord; kvinnors rättigheter. Bland annat ligger resolutioner om våld mot kvinnor, och arbetet med att förebygga fistula på bordet.

I plenum hålls anföranden från medlemsländerna. Högt blandas med mycket lågt. Det är lätt att konstatera att varje land låter som paradiset på jorden, om man väljer att ensidigt tro på den bild delegaterna målar upp. Vitryssland framstår tillexempel som jordens paradis för mödrar.

I det gemensamma talet för Arab- och Gulfstaterna kan man bland annat läsa om arbetet med att implementera överenskommelserna från kvinnokonferensen i Peking, vilket självklart görs ”with the provisions of our tolerant Islamic Sharia’a and our national value”. Toppen.

Det verkliga arbetet sker dock främst i små trånga grupprum, där de informella förhandlingarna pågår. Här förhandlas, stöts och blöts texter tills länder kan enas. Igår hade jag tillfälle att vara med på det informella möte där resolutionen om våld mot kvinnor diskuterades.

Här ligger egentligen en av FN:s absolut största styrkor. Kanada kan hålla en gemensam linje med Kina, Qatar kan reda ut frågetecken kring formuleringar, Indien kan alliera sig med Argentina. Det är också i dessa sammanhang som länder tvingas bekänna färg…

Libyens delegat levererade gårdagens mest spänstiga inlägg, med ett snett leende sa han ungefär såhär; “This sounds like a resolution that should be adopted by the security council instead. We’re not here to dictate the actions of each country. After all, we all know we’re not ‘dictators’ here.”

Såhär skriver freedomhouse.org om situationen för kvinnor i Libyen;

“Domestic violence remains a problem, yet there is no law that declares domestic violence or marital rape a crime in Libya. Domestic violence is therefore handled under Libya's general criminal law. Article 63 of the penal code stipulates that there must be evidence of inflicted damage in order for the perpetrator to be punished”

Trots allt är det nog ändå i dessa forum som man påverkar världen. Den som står oemotsagd kommer troligtvis aldrig inse att han har fel. Att länder som Libyen ens dyker upp vid bordet är ett gott tecken.

Små och stora bedrifter

I mitt huvud är klockan nu fem på morgonen, men i staden som aldrig sover är den bara 23:00. Jag sitter i min lägenhet, strax söder om FN-skrapan. Från balkongen ser man East river, och diverse sjukt höga hus.

I morgon börjar det på riktigt, men idag har också varit en bra dag. Jag har lyckats med fyra stora bedrifter:

1. Att missa flyget från Heatrow, trots att jag var på plats 58 minuter innan avgång. 60 minuter var regeln, och sånt tummar man inte med minsann.

2. Att stå i den vanliga svensson-kön vid visakontrollen. Det tog nästan en timme, väl framme upplyste den vänlige polisen mig att jag har diplomatvisa och hade kunnat smita förbi alla i kön. Kul. Det är typ en gång i livet man har chans att känna sig som en hot-shot, jag tog den inte. Well, there’s a first time for everyone, sa den medkännande mannen i luckan.

3. Att få flygstolen bredvid en arkitekt, vars byrå tydligen har renoverat Generalsekreterarens rum. En mycket trevlig man, som också har lärt mig att den nya arkitekturen skapas i… Albanien.

4. Att göra inbrott i min egen lägenhet. Trött och hungrig gick jag ut för att inhandla lite proviant. Döm om min förvåning när min nyckel inte längre passar i dörren när jag kommer tillbaks. Tack vare två snälla tjejer i lägenheten bredvid kunde jag göra inbrott i min lya, via deras balkong. Fortfarande oklart varför nyckeln inte passar.

Men det blir ett projekt för morgondagen. Nu ska jag sova.

Fashionista

Stilmedvetne riksdagsledamoten Erik A Eriksson från Värmland kom förbi för att säga hej.

Morgon i Forsmark

Förbundsstyrelsen är på möte och studiebesök på kärnkraftverket i Forsmark. Det finns dock mer att se i Forsmark än turbiner och reaktorer.

Den onde, den gode och EU

Sitter på tåget på väg hem från Växjö. Har debatterat EU:s utrikes och säkerhetspolitik med diverse EU-parlamentariker på inbjudan av IKFF, internationella kvinnoförbundet för fred och frihet.

Publiken bestod till 90 procent av vänsterpartister och EU-skeptiker, förutsättningarna var med andra ord inte särskilt goda. Det är dock spännande att lyssna på vänsterpartisters resonemang om fred och frihet.

EU är ett imperialistiskt och kapitalistiskt projekt. Dialog, konflikthantering och avrustning ska lösa världens problem. Mellanstatligt samarbete är gud, FN är den helige ande. Det är den goda versionen.

Vi som vill ha effektiva trupper att sätta in när helvetet brakar lös, vi som inser att den yttersta konsekvensen av konflikter tyvärr är våld, vi som försiktigt påpekar att världen inte är svartvit, vi är onda krigshetsare.

Att påstå att EU behöver ta ett ökat utrikespolitiskt ansvar var lite som att svära i kyrkan.

Men på frågan hur de förklarar sitt ställningstagande för människorna i Darfur, Rwanda eller Balkan blev de dock svaret skyldiga.

150 euro till afrikanska entreprenörer

I förra veckan gjorde jag gjorde gemensam sak med riksdagsledamoten Per Åsling och bjöd in Bahare Haghshenas till en mycket inspirerande frukost på centerpartiets riksdagskansli. Bahare jobbar på företaget www.MyC4.com, vars affärsidé är att ge lån till små företag i Afrika söder om Sahara.

Företagets lånar ut pengar genom en omvänd auktion där räntan för låntagaren hela tiden pressas nedåt. Jag kan tjäna pengar, företagaren ges möjlighet att expandera, och småningom få en kredithistorik och en chans att ta sig in på den ordinarie bankmarknaden.

150 Euro av mina surt förvärvade slantar har jag satsat på serviceföretag i Elfenbenskusten. De kommer garanterat att vara säkrare placerade än på den minst sagt skakiga börsen, de kommer dessutom att användas betydligt bättre än vad de skulle göra på mitt bankkonto.

Bullar och ett tyst Leijonvrål

Häromdagen pratade jag på en ”prova-på-kväll” med centerkvinnorna i Stockholms stad och var tvungen att erkänna min egen tvehågsna inställning till Centerkvinnorna. För mig var organisationen länge bullbakerskornas mecka. Och min fördomsfulla inställning är egentligen inte så konstig, de första fem åren av mitt politiska engagemang var detta ett mantra som upprepades gång på gång, av framförallt manliga politiker.

Idag är det 50 år sedan kvinnor fick rätt att prästvigas i Sverige, och en dag som denna kan det vara på sin plats att lyfta en av centerkvinnornas största bedrifter.

I centrum stod Märtha Leijon, som så många andra framgångsrika kvinnor, en doldis i den svenska politiska historien. Märtha var lärarinna, författare och grundare av SLKF, som senare blev Centerkvinnorna.

När man 1946 skulle utreda om människor av det kvinnliga könet dög till att vara präster var Märtha en av ledamöterna i kommittén. Frågan var så viktig att hon sålde sin släktgård och i sitt förberedelsearbete flyttade till Uppsala för att studera bland annat teologi.

Majoritetens förslag föreslog en mängd restriktioner för eventuella kvinnliga präster. I praktiken skulle de mest bli en side-kick till de riktiga prästerna – männen.

Som ensam reservant helt till förmån för kvinnors möjligheter att bli präster på samma villkor som män stod Märtha Leijon. ”Vi äro dock inte främst könsvarelser utan födda till medborgare i Guds rike”, skriver hon bland annat. Men när regeringsförslaget lades fram, 1950, var det inte majoritetens förslag som låg till grund, utan reservationen skriven av Märtha.

När Leijon röt ifrån är ett av många exempel på centerkvinnornas påverkan i den svenska poltiken. Vår jämställdhetslag, lagen om sexköp och JämO är några andra.

Utmaningen för centerkvinnorna är att fortsätta att vara en drivande kraft i jämställdhetsarbetet, att vara steget före, att utveckla den borgerliga feminismen och inte minst genom att vara en högljudd röst förvalta arvet från dem, som på sin tid, var reaktionära i tysthet.

Jag har aldrig riktigt förstått konceptet med gud, men idag tänker jag ändå fira i Centerkvinnornas ära – med en kanelbulle.

I Ämtervik

CUF:s verkställande utskott har i helgen fått nöjet att ha möte hemma hos min mamma i Västra Ämtervik. Mellan ett tågbyte i Karlstad hann jag med att prata med Värmlands Folkblad om min resa till New York.

Visdom om tänder och budget

Jag har just nu budget upp över öronen. Utmaningen att, för centerpartiets riksdagskanslis räkning, samordna lokala pressträffar och hålla i mediearbetet runt budgeten brukar falla på mig. På måndag presenteras den i sin helhet, för den som undrar...

Det mesta är redan känt, och under ett par veckor har vi formligen dränkts i reformer, pengarna har flödat, spenderbyxorna har varit på - och över 32 miljarder kronor har satsats. Det är så mycket pengar att det faktiskt är svårt att ta till sig.

För den summan skulle man kunna få 1.6 miljarder cola light på pressbyrån, 530 miljoner charmiga polyestergardiner från Jotex. Eller varför inte 98000 trivsamma hus i Hagfors.

Tack regeringen för att ni inte tar till er av ovanstående exempel, utan istället ser till att jag får mer pengar kvar i plånboken. De kan jag bestämma över själv. Personligen skulle jag behöva använda mina extra slantar till att gå till tandläkaren, då kan jag dessutom dra nytta av tandvårdschecken. Slutar aldrig visdomständerna att växa? Det känns som om något långsamt gnager sig ut ur min käke.

Får jag vara skummet på din latte?

Att vara domedagsprofet överlämnar jag gärna till andra. Jag tror att vi klara av att förändra det mesta, så även ett ojämställt samhälle. Men idag stötte jag på en sällsynt märklig krönika som fick mig att fundera på om jag kanske har fel, jag förflyttades helt plötsligt tillbaks till förra seklets början.

På sidan www.ment.se skriver Julia krönikor om "Sex in the office". Biologismen når nya höjder. Citatet nedan är visserligen kreativt;

"Vi är som saltet i maten, skummet på latten, chokladsåsen på marängsvissen. Vi behövs och står oftast bakom varje framgångsrik man. "

Tyvärr är nog verkligheten den att så länge kvinnor nöjer sig med att vara garnityr kommer vi inte heller att ses som något annat än det.

Höst i Råcksta

Det går nog faktiskt inte att inbilla sig att det är sommar längre. Hittade mängder av röda löv på vägen till tunnelbanan. Det är osunt tidigt på en lördagmorgon och jag är på väg för att prata media med centerpartisterna i landstinget.

En ny regering?

Vänsterpartister och miljöpartister tävlar just nu i konsten att anpassa sig inför en högst eventuell regeringskonstellation med socialdemokraterna. Det blir dock lite som när jag försöker mig på konsten att dansa foxtrott; stelt, ovant och aldrig riktigt följsamt. Dessutom är det fara för motpartens tår.

På fikarasten i morse filosoferade vi över en möjligt röd-grön regering. Det skulle kunna bli en riktig höjdare, följande skulle tillexempel kunna knipa en ministerpost i en sorts ”worst-of-oppositionen”.

Stig Malm (fd. LO-bas), jämställdhetsminister: Få glömmer hur Stig Malm tog klivet in i jämställdhetsdebatten genom att målande beskriva s-kvinnorna som ”ett fittstim”.

Per Nuder (riksdagsledamot), ungdomsminister: Per Nuder har visat sitt engagemang för ungdomar och vågat ta bladet från munnen genom att kalla Sveriges 40-talister för ”köttberget”.

Anna Sjödin (fd. SSU-ordförande), Justitieminister: Få har på ett lika konkret sätt upplevt rättsväsendet från insidan.

Lars Ohly (partiledare), finansminister: The sky is the limit – även för skatteuttaget.

Göran Johansson (kommunalråd i Göteborg): Migrationsminister. Skicka tillbaks alla flyktingar som smugglas in till Sverige, säger Johansson. Snabbt, enkelt, effektivt.

Helena Leander (riksdagsledamot ): Jordbruksminister. I riksdagen blev det en begravningskrans för djurskyddet. Sveriges bönder kan redan nu börja snickra på kistan.

Ja, raljerande och elakt – jag vet. Men om jag hette Sahlin i efternamn skulle jag nog ligga många sömnlösa nätter och fundera på hur i hela friden en regering med miljöpartiet och vänsterpartiet egentligen skulle se ut.

Fotboll och förtryck

Jag råkar vara gammal barndomskompis med den galet snygga Oksana Andersson, som i sin tur råkar vara sambo med "Chippen" Willhelmsson, därför läste jag Anna Larssons krönika i SvD om Willhelmssons feta kontrakt med en klubb i Saudiarabien med extra stort intresse.

Oksana används som ett retoriskt slagträ i krönikan, och visst kan man instämma med Anna Larssons analys över det katastrofala läget för kvinnor i Saudi. Men ska verkligen Chippen kastas ut ur landslaget för den sakens skull?

Vad gör vi då med de hundratals svenska gästarbetarna i den Saudiska byggbranschen, på vilket sätt ska de straffas? Och vad i herrans namn vinner vi egentligen på att packa väskorna och lämna förtryckets Saudiarabien till sitt öde?

Det är ingen vinnande strategi att göra idrottare till politiker bara därför att politikerna misslyckas att göra sitt jobb. Visst kan både Chippen och Oksana använda sitt kändisskap för att förändra samhället, men det är inte mer deras skyldighet än det är din och min.