Mäns våld mot män

jag har alltid tillhört skaran som högljutt fnyst åt de som vill diskutera mäns våld mot män i samma andetag som mäns våld mot kvinnor. Jag har hävdat, och hävdar fortfarande, att mäns våld mot kvinnor är en del av en maktstruktur och ett förtryck på ett annat sätt än mäns våld gentemot andra män, men idag läste jag något intressant.

Kerstin Andersson, doktorand i etik vid Uppsala universitet skriver i tidningen Genus om den rådande mansbilden. Hennes tes är att så länge vi inte diskuterar våld mellan människor i ett stort perspektiv kommer vi inte att råda bot på det våld som sker inom hemmets väggar.

Så länge vi bara diskuterar vissa delar av mäns våld, till exempel den som riktar sig mot barn eller kvinnor kommer vi inte heller på djupet ifrågasätta den stereotypa mansbilden. Bilden av mannen kommer då fortfarande att innehålla aggressivitet och maktanspråk. Om vi diskuterade våldet i alla dess former kommer vi att på djupet vara mer kapabla att på djupet ifrågasätta den rådande mansrollen

Ett världsarv.

Jag är ganska kass på att hålla kontakten med de jag gillar bäst, det är sällan jag skriver vykort när jag är utomlands. Denna gång tänkte jag idka bot och bättring och beslöt mig därför att skicka kort till mina vänner. Jag gav mig ut på vykortsjakt och jag önskar att jag kunde visa er de kort jag hittade...

Transylvanien är förmodligen en av jordens vackraste platser, höga berg, djupa dalar, lummig bokskog, grottor, hälsobringande källor, gamla slott, små byar med gammal charm.

Ska man skicka ett kort vill man gärna att det ska spegla det vackra, så jag letade och letade, den som söker skall finna brukar det heta, men inte i detta fall. Samtliga vykort var producerade innan kommunismens fall och istället för att föra tankarna till en otroligt vacker bygd kom man att tänka på sovjetiska brottare. Kontentan av det hela blev att mina vänner fick svartvita bilder av Vlad Tepes slott, ånglok, och Rumäniens gamla drottning. Det var de vackraste kort jag hittade.

En dag åkte vi till en liten by, huvudvägen var en liten grusväg, husen var slitna och fattigdomen var stor. Mitt i byn låg en liten kyrka från 1300-talet, ett av UNESCOS världsarv. För att komma in i kyrkan fick man åka hem till en liten tant som var ansvarig för nyckeln, ungefär som det fungerar med bygdegårdar i Sverige. Mer än så behöver man kanske inte säga, potentialen är så hög men så lite är tillvarataget, Rumänerna sitter på en verklig guldklimp och jag hoppas att de inser det.

Statligt porslin.

I covasna, Transylvanien, finns sex hotell, alla ägda av staten. Samtliga hotell ser i stort sett likadana ut, alla har samma porslin, valfriheten består av att de kan välja en blå eller röd rand, samt sätta dit sin egen logo.

Samtliga sex hotell har en hälsoanläggning dit staten skickar hjärtsjuka pensionärer på remiss. 80% av gästerna på ett av hotellen var remisspatienter vars vistelse till absolut största delen betalades av staten.

En internfakturering utan dess like. Obefintlig konkurrens, noll förnyelse. Så upplever jag det, Rumänerna å sin sida påstår att alla hotell har olika charm, vilken i mina ögon består av att ena hotellet var bygt för bönder på rekreation och därför består av betong med trädetaljer, de andra hotellen var byggda för utländska besökare och partimedlemmar och består därför mest av betong och marmor. I övrigt är de nästan identiska.

Vi åkte över ett vägarbete på en bro, vår guide sa med en suck att bron har varit under uppbyggnad i två år. Rumänien har förlorat en hel generation, den generation som växte upp under kommunismen och lärde sig att arbete inte lönar sig, de lärde sig att inte tänka, att inte ifrågasätta, de lärde sig att företagsamhet var fult och att staten alltid såg dig.

2007 ska Rumänien bli medlemmar i EU, ett av europas fattigaste länder ska kliva in i den europeiska gemenskapen. Ett land som inte längre är i kommunismens järngrepp men som fortfarande blöder efter såren.
.

En trasmatta.

Under inflygningen till Rumäniens huvudstad Bukarest förundras jag över att det lapptäcksmönster av åkrar man vanligtvis ser under en flygtur istället ser ut mer som en trasmatta. Långa remsor av åkermark, inte bredare än en vanlig landsväg.

Jag fick svaret på varför ganska snabbt, runt 1960 förstatligades det Rumänska jordbruket och äganderätten försvan. När Ceausescu avrättades 1989 gavs stora arealer åkermark tillbaks till bönderna, men maskinerna var statliga och spreds för vinden. Summan av kardemumman blev att inga jordbruksmaskiner fanns att uppbringa, det fåtal vi kunde se fanns kvar sen 60-talet.

Rumäniens jorbruk sköts därför med handplog och häst, orsaken till de pyttesmå åkerlapparna är helt enkelt att man inte klarar av att bruka större arealer, det är som att färdas 40 år tillbaka i tiden och min resa i Rumänien har bara börjat.

Verklighet.

Jag har varit ute och kollat in världen, Rumänien närmare bestämt. Men först en reflektion från en verklighet lite närmare...

Vad händer när pengarna tar slut? När socialchefen berättar att nämndens prognos pekar på ett underskott på nästan 7 miljoner, det åtgärdspaket de presenterar klarar av att spara ca 700 000, och redan där är vi inne på nästan oacceptabla besparingar.

Jag sitter där på min stol i kommunstyrelsens sammanträdesrum, till höger om en folkpartist, till vänster om mina egna partikamrater och mitt emot en sosse. Samma plats som alltid, ändå känner jag mig vilse. Jag sitter på erfarenheter om vårdens krassa verklighet, jag vet att personalen inte ens hinner klippa naglarna på de gamla, det tar för lång tid. Jag vet att det ofta går tjugo minuter mellan personlarm och utryckning från personal. Jag vet att de flesta gamla är underviktiga, att de får liggsår, att de är deprimerade och att de saknar social samvaro. Jag vet, men mina argument biter inte, för i kommunpolitiken handlar det mesta om krass verklighet.

Ska mer pengar till Socialen måste det tas någon annan stans ifrån, vi kan inte trolla med knäna. Pengarna är slut nu, illa nog. Men om 30 år har vi dubbelt så många 85-åringar. Vi kan inte stilla sitta och se på när pengarna rinner mellan våra fingrar. Endast var tredje skattekrona går till vård skola och omsorg. Staten har ett krav på kommunerna att de ska redovisa ett positvit resultat, då kräver jag att staten ger oss möjlighet att balansera budgeten. Tyvärr tror jag inte att pamparna i Rosenbad lyssnar...

Million dollar baby.

Brukar inte syssla med filmrecensioner och tänker inte börja med det heller, jag tänkte bara sno titeln på filmen "million dollar baby".

Million dollar baby, det är min syster. Hon som är 17 och tror att hon är skitful och att ingen vill ha henne, fast hon egentligen är fantastiskt snygg, smart, vass, skärpt, och stark.

Millon dollar baby, det är min kompis som själv anser att hon är korkad, fast hon är den klokaste människa jag vet.

Million dollar baby, är en av brudarna jag tränat i volleyboll, som var fantastiskt bra. Ända tills hon slutade tro på att hon dög, pressade sig själv till Anorexia, fick sluta med volleybollen och vägde strax under 40 kg.

Million dollar baby, sug på begreppet. Det finns så många brudar, chicks, tjejjer, töser, jänter och kvinnor som helt enkelt inte inser sitt eget värde. De personer du beundrar mest, de som i dina ögon är snyggast och smartast, de vet inte om det. De går och drar på precis samma komplex som du. Det är så onödigt. Jag skulle vilja utse alla dessa tjejer till million dollar babies, om inte annat så för att visa vad de är värda.