Verklighet.

Jag har varit ute och kollat in världen, Rumänien närmare bestämt. Men först en reflektion från en verklighet lite närmare...

Vad händer när pengarna tar slut? När socialchefen berättar att nämndens prognos pekar på ett underskott på nästan 7 miljoner, det åtgärdspaket de presenterar klarar av att spara ca 700 000, och redan där är vi inne på nästan oacceptabla besparingar.

Jag sitter där på min stol i kommunstyrelsens sammanträdesrum, till höger om en folkpartist, till vänster om mina egna partikamrater och mitt emot en sosse. Samma plats som alltid, ändå känner jag mig vilse. Jag sitter på erfarenheter om vårdens krassa verklighet, jag vet att personalen inte ens hinner klippa naglarna på de gamla, det tar för lång tid. Jag vet att det ofta går tjugo minuter mellan personlarm och utryckning från personal. Jag vet att de flesta gamla är underviktiga, att de får liggsår, att de är deprimerade och att de saknar social samvaro. Jag vet, men mina argument biter inte, för i kommunpolitiken handlar det mesta om krass verklighet.

Ska mer pengar till Socialen måste det tas någon annan stans ifrån, vi kan inte trolla med knäna. Pengarna är slut nu, illa nog. Men om 30 år har vi dubbelt så många 85-åringar. Vi kan inte stilla sitta och se på när pengarna rinner mellan våra fingrar. Endast var tredje skattekrona går till vård skola och omsorg. Staten har ett krav på kommunerna att de ska redovisa ett positvit resultat, då kräver jag att staten ger oss möjlighet att balansera budgeten. Tyvärr tror jag inte att pamparna i Rosenbad lyssnar...