Ett världsarv.

Jag är ganska kass på att hålla kontakten med de jag gillar bäst, det är sällan jag skriver vykort när jag är utomlands. Denna gång tänkte jag idka bot och bättring och beslöt mig därför att skicka kort till mina vänner. Jag gav mig ut på vykortsjakt och jag önskar att jag kunde visa er de kort jag hittade...

Transylvanien är förmodligen en av jordens vackraste platser, höga berg, djupa dalar, lummig bokskog, grottor, hälsobringande källor, gamla slott, små byar med gammal charm.

Ska man skicka ett kort vill man gärna att det ska spegla det vackra, så jag letade och letade, den som söker skall finna brukar det heta, men inte i detta fall. Samtliga vykort var producerade innan kommunismens fall och istället för att föra tankarna till en otroligt vacker bygd kom man att tänka på sovjetiska brottare. Kontentan av det hela blev att mina vänner fick svartvita bilder av Vlad Tepes slott, ånglok, och Rumäniens gamla drottning. Det var de vackraste kort jag hittade.

En dag åkte vi till en liten by, huvudvägen var en liten grusväg, husen var slitna och fattigdomen var stor. Mitt i byn låg en liten kyrka från 1300-talet, ett av UNESCOS världsarv. För att komma in i kyrkan fick man åka hem till en liten tant som var ansvarig för nyckeln, ungefär som det fungerar med bygdegårdar i Sverige. Mer än så behöver man kanske inte säga, potentialen är så hög men så lite är tillvarataget, Rumänerna sitter på en verklig guldklimp och jag hoppas att de inser det.