Slopa tjejtaxan i domstolarna.

Gårdagens ledare i aftonbladet diskuterar Hovrättens dom mot de män som dränkte en kvinna och sen våldtog hennes dotter. Skadeståndet sänks med motiveringen att flickan inte våldtogs nog länge.

En våldtäkt är en kränkning som inte på något sätt motsvaras av straffskalan, antalet fällande domar eller nivån på skadeståndet. Det finns en orsak till att lejonparten av alla våldtäkter inte anmäls, offren anser inte att rättegången är värd den smärta den orsakar.

Ett genusneutralt pris hos frisören och avskaffandet av tjejjtaxan var tydligen prioriterade åtgärder, sossarna slog på stora trumman, med Jens Orback som leadsinger och lyckades endast åstadkomma ett fjuttigt bakgrundsbrus. Uppebarligen är det så att en våldtäkt bedöms efter minutpris. Så nu Jens Orback, nu är det upp till bevis... Kanske det är dags att tjejtaxan i landets domstolar avskaffas. Kanske är det dags att vi kavlar upp ärmarna och gör en verklig insats för jämställdheten.

Höger sida av den första sidan igår...

Slår upp första sidan i gårdagens aftonbladet. På vänster sida hittar man dagens ledare, på höger sida hittar man Helle Kleins krönika som för dagen har den passande titeln -Visst går världen att förändra. Hon avslutar krönikan med en mening från Luciano Astudillos [riksdagsman (s)] tal vid Wigforssföreningens årliga seminarium.

Ibland kan det skönjas en uppgivenhet i folkrörelsesverige. Det är som att vi inte längre tror på att det går att förändra världen, menar Astudillo och Dahl [Birgitta...] nickar instämmande.

Krönikan är intressant, för visst bor det en världsförbättrare i oss alla?!? Själv är jag spekulant på titeln "upptäckare av AIDS-vaccinet" eller kanske "Skapare av fussionsenergi" eller varför inte "Upprätthållare av världsfreden". Mina framtidsdrömmar har gått via jultomte och bagare vidare mot diplomat, statsminister, och slutligen landat på en mer realistisk nivå, något mer nära min kapacitet, men ändå lever den lilla världsförbättraren kvar i form av feministen, kommunpolitikern och mitt bitska jag.

Dock händer det varje dag saker som får mig, och säkert många med mig, att fundera på om det verkligen går att förändra världen. Hur man än vänder och vrider på det så tror jag att det är idealisterna som formar världen och när de (också) börjar bli en utrotningshotad art, då sitter vi djupt i dynga.

Därför kommer jag strax att fortsätta med en mindre avhandling om den vänstra sidan av den första sidan i gårdagens aftonblad...

Kör full -bli försörjd.

Jag har befunnit mig i ett hus utan bredband i ett par dagar, därav tystnaden på bloggen. Har därför inte heller hunnit reagera på Värmlands folkblads artikel om rattfylla. (Klicka på länken och sök på ordet "rattfylla" längst upp i vänstra hörnet. Funkar inte att länka direkt till artikeln.)

"Bengt och Sven har varit på en riktigt blöt fest. Bengt tar cykeln hem, Sven sätter sig bakom ratten i sin oförsäkrade bil. Båda skadar sig i trafiken på vägen hem.Vem får störst ekononomisk ersättning? Svar: Rattfylleristen Sven."

Genom den svenska trafikförsäkringen betalas ersättning ut om du kraschar en oförsäkrad bil -även om du är aspackad. Om du ramlar från en stege och blir handikappad för livet får du sjukpension, 65% av lönen. Kör du rattfull får du sjukpension, och ersättning för sveda och värk, lyte och men. Dessutom ersätter trafikförsäkringen 90% av din lön ända fram till pensionen, om domstolen inte kan bevisa att du uppträtt oaktsamt i trafiken får du 100% av din lön fram till pensionen.

Helt otroligt!! Egentligen saknar jag ord, jag kan inte komma med någon annan förklaring än att detta måste vara ett systemfel utan dess like. Föreställer mig känslan av att få hela mitt liv krossat av en rattfyllerist, bara för att vakna upp till verkligheten; att svenska staten tänker ge puckot 100% av hans lön i ersättning för resten av hans liv. Hejja Sverige.

Dagens Citat

Jag till min bror Kalle 12 år:

Marie - Vad ska du göra i morrn?
Kalle - Erövra världen...

Önskar jag sagt det själv eller att jag åtminstone hade varit hälften så kaxig när jag var 12 år.

Politik hos pensionärerna

Ännu en dag avklarad på ålderdomshemmet, sov i fyra timmar när jag kom hem. Vet egentligen inte vad det är som är så jobbigt var inte en särskilt slitsam dag. Kanske är det den nyuppsatta lappen på kontoret som tär på min ork, socialchefen informerar i en mycket formell ton om personalens sparbeting. Inte särskilt poppigt att vara politiker då inte.

Gamla människor är fantastiska och deras historier är otroliga! Idag var jag på besök hos en dam som uppnått den aktningsvärda åldern 90+, en av dessa människor som har uträttat tysta storverk. Idag gnäller vi feminister om löneskillnader och sossarna protesterar högljutt mot RUT-avdrag -de pratar om den tiden när de hade "plats" på en gård dvs. var piga. Vi pratar om dålig kvinnlig representation i maktförsamlingar -de slogs för vår rätt att rösta. Vi klagar på bristande engagemang i våra ideella föreningar -det var de som startade dem.

Föreställ er känslan av att ha en politisk diskussion med en människa som var pensionär när du föddes, någon som upplevt två världskrig, som sett regimer uppstå och falla och som har upplevt införandet av kvinnlig rösträtt! Kvinnan som satt mitt emot mig var bekant med Karin Söder, sveriges första kvinnliga utrikesminister och hon berättade om tiden då Selma Lagerlöf satt i Östra Ämterviks fullmäktige."-Hon sa inte mycket, men när hon sa något då lyssnade karlarna... "

Sätt det citatet i sin kontext, i en liten värmländsk by, i en politisk församling totalt dominerad av män, någon gång i förra seklets första hälft. Jag ser det framför mig, den bistra damen bland de minst lika bistra herrarna, viktiga frågor behandlades och då Selma talade; då lyssnade karlarna. Tänk att vara hemtjänst hos Selma, det ni, det vore något det!

Man mår bäst i en Centerkommun.

Folksam har i dagarna publicerat en undersökning av sjukfrånvaron i landets samtliga kommuner. Tre punkter undersöktes:

1. Total sjukfrånvaro

2. Långtidssjukfrånvaro

3. Sjukfrånvaro för kvinnor

Utifrån dessa tre punkter betygsattes sedan kommunerna och rangordnades i de tio "friskaste" respektive "sjukaste". Jag anade resultatet men beslutade mig för att göra en fullkomligt ovetenskaplig undersökning. Klickade mig helt enkelt in på respektive kommuns hemsida och kollade upp vilken färg ks-orföranden hade...

And, baaamm pa bam bam bam... Here's the results of the Swedish jury:

På den "friska" listan var 50% av kommunerna Centerkommuner, 80% var borgerliga, listan toppades dessutom av en c-kommun. På den "sjuka" listan var 80% av kommunerna s-märkta.

Jag tänker inte dra några höga växlar av detta utan helt stillsamt konstatera att det kanske eventuellt, möjligtvis, finns ett samband mellan den politik man för och hur människor mår...

Nya finesser...

Till höger finns en remsa med lite bilder, ska försöka återkomma med lite mer relevanta foton så småningom, men för tillfället får ni hålla till godo med vackra bilder från Värmland :-)

Almedalen 2005

Japp, som alla andra var jag där... Varmt, svettigt, intensivt, vackert, flådigt, upphaussat, och framförallt intressant.

Vi ägnade dagarna åt att äta glass, dricka vatten och gå på så många seminarier som möjligt, när den ljusa visbynatten gjorde sitt intåg var jag som utsliten som en tax på långpromenad. Det är då den verkligt verksamheten börjar, att hälsa på flest viktiga personer blir till en sport där endast den mest slipade kan vinna. Jag vann inte, jag gick hem och sov istället.

Man måste vara på ett särskilt humör för att orka med en Lobbyverksamhet i klass med Almedalen. Fredrick Federley börjar mer och mer bli sin egen PR-expert och flängde mellan viktiga seminarier, vassa debatter och tuffa människor. Det är en konst att frottera sig med eliten, tyvärr tror jag inte att jag behärskar den. Definitivt inte med samma fulländning som FF.

Veckans höjdare: Almegas seminarium om vårdens framtid, Mauds tal i Almedalen, vädret.

Veckans stolpskott: SSU:s paroll; Trygg därför fri. Skanskas seminarium om BOT-metoden, Leionborgs tal.

Träskmonstret...

Satt och bläddrade i senaste nummret av feministiska tidskriften Bang. Temat är moral och omslaget pryds av Linda Rosing. Det får mig att tänka på den riktiga feministen, vem är hon? Är hon 70-tals bruttan med hår under armarna, växtfärgande kläder och en brinnande glöd, eller är det kanske 80-talets yrkeskvinna som var både stenhård, framgångsrik och kall. Eller är det urmodern, den kurviga kvinnan som utan att blinka klämmer ur sig 16 ungar. Vem är isåfall den typiska nutidsfeministen? Eller är kanske hon en han?

Är det ok att vara feminist och utvikningsbrud, eller ska man vara moraltant likt Linda Skugge? Kanske är det så att vi instinktivt klankar ner på de kvinnor som inte följer våra egna mallar för vad en feminist egentligen är. Motverkar vi vår egen kamp genom att klanka ner på våra systrar? Eller är Linda Rosing helt enkelt ett objekt som fastnat i patriarkatets träsk. Kallar hon sig överhuvud taget feminist? Vet hon ens vad hon gör på Bangs förstasida, har hon ett syfte eller är hon helt enkelt en, för att använda Skugges ord om sig själv, mediahora.

Jag vet inte, men man kanske inte ska vara för snabb att döma andra, för ärligt talat är vi inte alla lite som Linda Rosing -fast i träsket. Kanske är vi alla träskmonster; under spacklet, bortom rakhyveln och vaxet...

Det finns en orsak till att vi uthärdar den fruktansvärda smärtan av att vaxa bikinlinjen eller att jag har använt halva dagen åt att fundera över om jag inte är lite tjock ändå... Den som är utan skuld, kasta gärna första stenen.