Politik hos pensionärerna

Ännu en dag avklarad på ålderdomshemmet, sov i fyra timmar när jag kom hem. Vet egentligen inte vad det är som är så jobbigt var inte en särskilt slitsam dag. Kanske är det den nyuppsatta lappen på kontoret som tär på min ork, socialchefen informerar i en mycket formell ton om personalens sparbeting. Inte särskilt poppigt att vara politiker då inte.

Gamla människor är fantastiska och deras historier är otroliga! Idag var jag på besök hos en dam som uppnått den aktningsvärda åldern 90+, en av dessa människor som har uträttat tysta storverk. Idag gnäller vi feminister om löneskillnader och sossarna protesterar högljutt mot RUT-avdrag -de pratar om den tiden när de hade "plats" på en gård dvs. var piga. Vi pratar om dålig kvinnlig representation i maktförsamlingar -de slogs för vår rätt att rösta. Vi klagar på bristande engagemang i våra ideella föreningar -det var de som startade dem.

Föreställ er känslan av att ha en politisk diskussion med en människa som var pensionär när du föddes, någon som upplevt två världskrig, som sett regimer uppstå och falla och som har upplevt införandet av kvinnlig rösträtt! Kvinnan som satt mitt emot mig var bekant med Karin Söder, sveriges första kvinnliga utrikesminister och hon berättade om tiden då Selma Lagerlöf satt i Östra Ämterviks fullmäktige."-Hon sa inte mycket, men när hon sa något då lyssnade karlarna... "

Sätt det citatet i sin kontext, i en liten värmländsk by, i en politisk församling totalt dominerad av män, någon gång i förra seklets första hälft. Jag ser det framför mig, den bistra damen bland de minst lika bistra herrarna, viktiga frågor behandlades och då Selma talade; då lyssnade karlarna. Tänk att vara hemtjänst hos Selma, det ni, det vore något det!