torsdag, december 22, 2005

Särbehandla mig gärna positivt...

Debatten om de kvoterande universiteten rasar likt den snöstorm vi alla väntar på. I morse gav sig bland andra Yvonne Ruwaida in i hetluften, denna gång gällde det Uppsala universitet, som kvoterat in människor med utländsk bakgrund på juristlinjen. Ett antal platser hade reserverats för dessa sökande, och de konkurrerade alltså inte på samma villkor. Vilket i detta fall ledde till att personer med sämre betyg knuffade ut andra med bättre betyg.

Detta är kvotering i sin renaste form, man viker ett antal platser för en viss grupp. Jag kallar mig liberal och är emot kvotering. Jag tror helt enkelt inte att det fyller sitt syfte, det är en socialistisk lösning för att dölja ett problem som man inte lyckats lösa.

Men blanda nu för guds skull inte ihop äpplen och päron, som min gamla mattelärare brukade säga. Kalla inte detta för positiv särbehandling. Det är två skilda termer, positiv särbehandling innebär att man vid ett fall av flera likvärdiga sökande väljer någon från den underrepresenterade gruppen.

Marie och Bosse söker jobb på solgläntans gruppboende, vi har likvärdig kompetens och arbetsgivaren kan egentligen inte skilja oss åt. De väljer till slut Bosse eftersom Solgläntan är en kraftigt kvinnodominerad arbetsplats.

Helt ok! I detta fall hade Bosse en kvalitet jag inte kunde matcha, han var man. Precis som att jag skulle kicka-ass med Bosse om Helmia i Sunne sökte en kvinnlig medarbetare. Jag tror att en arbetsplats där människor av olika kön, ursprung och bakgrund jobbar, är en bättre arbetsplats. Jag tror att det är ett taktiskt drag av en arbetsgivare att ägna sig åt positiv särbehandling, det skapar förmodligen ett bättre arbetsklimat, vilket leder till högre effektivitet och större lönsamhet.

Men det är inte att kvotera... Att kvotera innebär att man går ifrån principen om att den med bäst kvalifikationer ska få jobbet, eller i detta fall utbildningsplatsen. Läs gärna Centerpartiets Högskoleförbunds artikel på ämnet. I det fallet handlade det om Karlstads Universitet som kvoterade in män på sjuksköterskeutbildningen.

8 kommentarer:

youtman sa...

"vi har likvärdig kompetens och arbetsgivaren kan egentligen inte skilja oss åt"

Kan eller vill? Att en arbetsgivare efter en intervju inte skulle kunna skilja två sökande åt förefaller helt orimligt. Enligt min mening är det bara om målet är att inte kunna skilja två sökande åt, så att man skall "tvingas" att positivt särbehandla någon, som man inte kan skilja två sökande åt.

Frågan är dock vad denna särbehandling skall leda till? Få bättre könsfördelning? Så könsfördelningen skall alltså vara beroende av om folk har likvärdiga kvalifikationer eller ej? Det förefaller synnerligen godtyckligt. Och är man godtycklig gällande personalens könsfördelning – ja, då är det verkligen inte konstigt att den är snedvriden.

Marie sa...

Ska könsfördelningen vara beroende av om människor har likvärdig kompetens?

Ja, det tycker jag faktiskt. Jag kommer aldrig att stå på barikaderna och skrika för en kvoteringslag i det privata näringslivet. Kompetensen måste få vara det avgörande.

Om det inte finns tillräckligt kompetenta sökande av det underrepresenterade könet, så är problemet större än att en enskilld arbetsgivare har ont om sökande.

Ser man att en jämställd arbetsmarknad gynnar arbetsgivare, arbetsklimat och i förlängningen ökar lönsamheten, så kommer detta vara ett problem som företagare vill lösa. Se tillexempel på de senare årens kampanjer riktade mot kvinnor från bland andra skogsindustrin och teknik brancherna...

Givetvis är snedrekryteringen på arbetsmarknaden även ett politiskt problem... Men ett långsiktigt sådant, det handlar om attitydförändring, förändrad undervisning i skolan, att tidigt bryta könsroller, att lyfta fram goda exempel, att jobba med morötter för företag som förbättrar sitt jämställdhetsarbete osv.

youtman sa...

Om man likställer jämställdhet med jämrepresenterat kön, så får man naturligtvis stora problem med underrepresenterade kön. Frågan är bara om det i varje kvinna finns en potentiell tekniker och i varje man en potentiell omvårdare. Tänk om dessa skillnader faktiskt är genetiskt och inte kulturellt betingade? I så fall blir det ju väldigt artificiellt om man verkar för jämrepresenterade arbetsplatser, trots att de olika könen egentligen vill jobba med olika saker.

Visst finns det undersökningar som visar att jämrepresenterade arbetsplatser fungerar bäst. Men dessa undersökningar kan ju bara göras på de arbetsplatser som har förutsättningar för jämrepresentation, t.ex genom att arbetet attraherar bägge könen. Hur representerabara är resultaten på t.ex de arbetsplatser som har en hög representation av ett kön?

Säg att vi har en arbetsplats där hälften av personalen är där för att den verkligen är engagerad i arbetsuppgiften, medan den andra hälften är där för att det finns yttre betingelser som lockar, t.ex bra hälsovård eller barnomsorg knuten till ett visst företag. Eller för att de tycker det är trevligt att umgås med det motsatta könet på arbetstid. Det övergripande målet måste väl ändå vara att hela personalen är där för att den verkligen är engagerad i arbetsuppgiften. Eller skall arbetsplatserna i förlängningen fungera som sociala mötesplatser, där det egentliga arbetet endast är en av aktiviteterna?

Visst kan vi stimulera pojkar till kvinnointressen och vice versa, men vad blir konsekvenserna om det i slutändan faktiskt skulle visa sig att intresset i hög grad är genetiskt betingat, där det finns en stark koppling mellan intresse och kön? Om vi inte tar reda på hur det faktiskt ligger till på den punkten, så slutar det med att vi återigen tvingar vänsterhänta att skriva med andra handen, för att samhället anser detta vara det normala beteendet.

Marie sa...

Youtman, i denna fråga tror jag inte att du och jag ens pratar samma språk. Jag vägrar tro att intressen och kompetens är kopplat till kön. Hur skulle du då förklara att jag gått en teknisk utbildning och klarat av den bra? Är jag en dålig kvinna, är jag en avart, eller är jag bara undantaget som bekräftar regeln.

Eller min bror, som har jobbat inom äldreomsorgen, för tillfället läser pedagogik, lagar mat och är betydligt mer huslig än mig. Är det fel på hans gener?

Varför skulle hälften av arbetarna på en arbetsplats se sitt jobb som en social mötesplats om de var anställda på samma meriter, och med samma kompetens som sina medarbetare??

youtman sa...

Och jag är en man som jobbar på en kvinnodominerad arbetsplats. Det finns alltid undantag från generaliseringar. Faktum kvarstår dock – merparten av människor ägnar sig åt könsterotypa sysselsättningar. Merparten av tekniksektorn består av män och merparten av omvårdnadssektorn består av kvinnor. Kulturellt betingat? Kanske, men då kan man fråga sig varför mönstret upprepar sig i merparten av världens kulturer. Visst finns det kulturer som bryter mot mönstret, men som sagt – hur man än vrider och vänder ser könsrollerna i stora drag ut ungefär så som de alltid har gjort.

Någonstans finns det uppenbarligen ett motstånd som motverkar en neutralisering av dessa roller. Jag påstår inte att detta motstånd skulle finnas inbyggt i könen, jag bara hävdar att om man bortser från möjligheten, så är risken stor att man förstärker ojämlikheten, snarare än skapar ett jämställt samhälle. Det är t.ex det som sker när hårdnackade feminister försöker belägga alla män med skuld enbart för att de råkar vara födda med ett visst kön. Det är arvsynd så det sprutar om det.

Det spelar ingen roll att man kan hitta undantag som bryter mot teorin. Män och kvinnor är olika och har uppenbarligen en dragning åt olika intressen. Det vore konstigt om detta inte skulle avspegla sig på arbetsmarknaden.
Vad dessa skillnader beror på kan man inte avgöra på ideologisk basis. Arv och miljö vandrar alltid hand i hand och därför är det mycket svårt att avgöra vad som styr vad. Att påstå att könsrollerna är kulturellt betingade är en ideologisk önskan som härrör sig från en kulturell obalans. Men bara för att symtomen påkallar en viss lösning, så är det ju inte säkert att detta är boten. Roten till det onda kanske är något helt annat.

Frågan man måste ställa sig är varför man till varje pris måste sträva mot arbetsplatser med jämn könsfördelning. Är det för att forskningen kommit fram till att det skapar bäst arbetsklimat? Varför fokusera på kön över huvud taget? Alla människor är individer. Bara för att man råkar tillhöra en viss grupp, så är det ju inte säkert att man själv karakteriseras av den gruppens egenskaper. Du är ju själv kvinna som gått en teknisk utbildning som du klarat av bra. Jag är man och har också gått en teknisk utbildning som jag klarat av bra. Du och jag har säkerligen mer gemensamt än vad vi har med en person som utbildat sig till sjuksköterska.

Så fort man grupperar människor riskerar man att ge dem egenskaper som de inte besitter. Det är i regel större skillnad mellan människor inom en kultur än vad det är mellan olika kulturer. Så fort man försöker premiera en grupp i samhället kommer det finnas någon annan grupp som kommer i kläm. Att det skulle finnas en obalans mellan olika kön är bara löjligt med tanke på att det finns en mycket mer markant obalans mellan svenskar och invandrare. Och kollar man på obalansen mellan olika åldersgrupper, inkomstgrupper, vårdgrupper och grupper med olika sexuell läggning, så blir obalansen marginell. Om man dessutom konstaterar att samma individ till på köpet kan tillhöra flera olika grupperingar så blir inte obalansen bara marginell, den blir i princip omöjlig att hantera, eftersom premieringen av en grupp i slutändan alltid leder till att man missunnar en annan. Detta är vad som sker kontinuerligt i samhället, där olika fackliga grupperingar i tur och ordning försöker tillskansa SINA medlemmar högre lön i ett evigt kretslopp, där man i slutet av karusellen blott är tillbaka vid början igen, eftersom löneökningen inte blir något värd när alla andra också har fått mer.

Vi är alla individer. Även om jag är man så tillhör jag ingen grupp som heter män. Det existerar över huvud taget ingen grupp som heter män. Gruppen män är ett påfund där man försöker hänföra en halv befolkning till något som inte finns. Det är lika korkat som att försöka intala alla kvinnor att de behöver banta, förstora brösten eller över huvud taget fokusera på sitt utseende. Det är en medial process som bygger på att det finns ett kommersiellt värde. Bantar alla kvinnor? Skulle inte tro det. Men det är den bilden man får. Det är den bilden som medför att det skulle finnas en grupp som heter kvinnor. Det finns varken en grupp som heter kvinnor eller en grupp som heter män. Det finns bara individer. Individer som verkar i olika grupperingar. Ibland består dessa grupperingar av män. Ibland består dessa grupperingar av kvinnor. Ibland är det både kvinnor och män. Vilket som är bäst beror på de invider som gruppen består av, oavsett om de är män eller kvinnor. Fokuserar man bara på de förutsättningar som varje enskild individ har och hur de på bästa sätt kan gagna gruppen som helhet, så kommer man automatiskt få optimala grupper där varje medlem trivs som fisken i vattnet.

Markus "LAKE" Berglund sa...

Kort sammanfattning:
Du sa
"I detta fall hade Bosse en kvalitet jag inte kunde matcha, han var man."

Om könet ska vara "en kvalitet"- på vilka grunder ska man i fortsättningen då kunna diskrimineras för sitt kön?

youtman sa...

Markus "LAKE" Berglund: Det var en synnerligen intressant kommentar.

Marie sa...

Jag tror inte att män och kvinnor automatiskt föds med olika kompetenser, jag tror att de behandlas på olika sätt av samhället, tjatet om det rosa täcket har ni hört förut och jag tänker inte dra det igen. Jag tror att alla människor är produkter av sin tid och att man därför formar sig efter normer och värderingar.

Även jag vill se individer, inte kön. För mig är feminismen ett medel för att nå till ett samhälle där människor betraktas som individer. Målet är att sopa bort de förväntningar och den identitet som läggs på dig beroende av vilket kön du föds med.

Men jag tror inte att vi kommer dit förän vi överbygger vissa broar och krossar stereotyper. Fler män i vården eller fler kvinnor i verkstadsindustrin är en bit på väg... Ju fler människor som vågar knalla på sin egen stig och skita i stereotyperna, desto svagare kommer dessa att bli. Därför skulle jag kunna se det som en kompetens att vara man på en kvinnodominerad arbetsplats.

Så länge människor ser mig, konstaterar att jag är kvinna och därför förutsätter att jag innehar vissa egenskaper, så ser de mig inte som individen Marie. Samma sak gäller givetvis för män.

Jag vet inte om det blev klarare på något sätt, men fortsätt gärna debattera...