Göran Perssons väg och val

Jag önskade mig två saker i julklapp. En stekpanna och Göran Perssons bok Min väg, mina val. Jag har nog skött mig i år, jag fick nämligen båda två. Stekpannan är ännu inte invigd men min julledighetsapati har då och då avbrutits för en stunds läsning av Görans bok.

Jag slås av två saker. För det första; Görans tungsinne. Det mesta verkar har varit jobbigt under hans år som statsminister. Antalet nära förtroliga verkar vara försvinnande få, de första åren som statsminister fick han tvinga sig till jobbet varje dag. Det kan inte ha varit kul.

Nästa reflektion är att det är jobbigt när politikern blir en person. Den politiska debatten blir lättare om den ene är god och den andre är ond, om den ene vill väl och den andre vill illa. När målet är att vinna makten över hela kungariket har man inte råd med medkänsla för sin fiende. Den politiska debatten blir allt annat än vacker.

I Perssons bok får man se angreppen ur motpartens perspektiv, hans artros är ett exempel på detta. Den höft som nästan bokstavligt talat användes som ett slagträ i debatten, av mig och många andra, måste ha gjort förbannat ont. Att vara statsminister med problem att gå, sitta och sova är förmodligen ett mindre helvete.

Göran skriver givetvis sin historia precis som han vill. Tillexempel är fastighetsskatten, enligt honom, en startkt bidragande orsak till valförlusten 2006. Alldeles oavsett hur man väljer att se på historien så är Göran en politiker som har regerat genom en skilsmässa, 11 september, ett mord på en av sina ministrar och en Tsunami som krävde tusentals svenskars liv. Det är imponerande, inte minst för den sakens skull är boken värd att läsa.