Övermod

Hybris drabbar alla då och då. Att ens komma på tanken att spela en hel volleybollturnering när man inte tagit i en volleyboll på nio månader är nog faktiskt en släng av övermod.

Allt började egentligen för länge sedan, 1998 närmare bestämt. Ett helt gäng tjejer började spela volleyboll i Västra Ämterviks IF. Ett antal tränare, klubbar, förluster, skador och segrar senare är några av oss fortfarande bästa kompisar. Jag har lagt volleybollskorna mer eller mindre på hyllan men några av de andra spelar idag i elitserien och division ett.

I går gick den årliga Trettohelgscupen av stapeln och vi hade fått den lysande idén att anmäla ett lag, vi ställde upp iklädda våra tio år gamla anskrämligt fula matchtröjor. I går morse kändes idén som sagt fantastisk, sex matcher och en natt senare känns det mindre bra.

Jag visste inte att man kan få så här mycket träningsvärk. Det börjar i halsen, sen har jag ont i varenda kvadratcentimeter av min kropp, ända ut i fingerspetsarna. Jag skojar faktiskt inte när jag säger att jag rullade av luftmadrassen hemma hos Tess i morse.

Det är visserligen spännande att se på småkronornas kamp för silvret i VM, Kallas utklassning i skidor eller för den delen Klüft som inte verkar kunna förlora. Men det slår aldrig känslan av att göra det själv, att förlora själv, eller att vinna själv i går gjorde vi båda delarna. Det var länge sedan volleyboll var så kul och det var länge sedan jag hade så här ont...