En dag i ett liv

Den ryske nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn dog för ett par veckor sedan. Det slog mig att jag har ett ex av hans bok ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” i min bokhylla. Jag vet faktiskt inte riktigt hur den har hamnat där, har ett vagt minne av att den kanske min högstadieskolas egendom. Nåja, det brottet är nog preskriberat nu.

Boken handlar om en sovjetisk man som blev tysk krigsfånge, han flydde, misstänktes vara allierad med fienden och dömdes till tio år i Gulag. Vi får följa med i en dag av grymma absurditeter.

Min bok är från upplagan som trycktes 1971. På baksidan finns utdraget från en recension från kommunistpartiets tidning Pravda;

”I vår litteratur har en sällsynt begåvad författare gjort sitt inträde. Likt varje äkta konstnär har han sagt oss en sanning, som vi omöjligt kan glömma och som vi aldrig får glömma, en sanning som ser oss rakt i ansiktet.

Hur kommer det sig att vi känner hjärtat dra ihop sig av smärta, när vi läser denna märkliga berättelse, samtidigt som vi känner ljus i sinnet? Det beror på dess djupa mänsklighet, att människorna förblir människor också i förnedringens stund.”

Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv. Lite drygt tio år efter att boken gavs ut landsförvisades Solzjenitsyn. Ibland svänger politikens kappa fort, den sällsynt begåvade författaren var inte ens vatten värd, och den sanning man aldrig skulle få glömma kunde helt plötsligt sopas under mattan.

I en låtsasvärld

Jag har för tillfället ingen tv (men är dum nog att ändå betala tv-licens, för den som undrar). Det här med OS har därför inte varit en stor del av mitt liv på sistone. Jag kan inte bestämma mig för om det är något att sörja.

OS historien har bjudit mig på mängder av magiska ögonblick. Av OS i Barcelona minns jag i stort sett bara den pampiga sången. När OS i Atlanta invigdes satt jag uppe hela natten, ensam med en termos svart thé (1996 tyckte jag fortfarande att kaffe var jätteäckligt). När OS i Aten invigdes grät jag och min lillebror ikapp. När Cathy Freeman tände elden i Sidney 2000, eller när Stefan Holm tog OS-guld 2004 reste sig håren på mina armar.

Den här gången känns de Olympiska spelen mest som de Olympiska spektaklen. Jag har svårt att se passionen för sporten bortom de röda fanorna, de drillade barnen och de välregisserade massuppvisningarna. Jag har svårt att bortse från bristen på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Jag har svårt att blunda för att det fortfarande bara finns ett parti att rösta på i Kina.

OS hålls i år i en låtsasvärld. Ett rent och prydligt Peking med fungerande trafik och frisk luft. Ett land där journalister får skriva nästan vad som helst, och där det finns en särskild park för dem som vill protestera. Ett enat land, där alla minoriteter sluter upp bakom fanan, och där Tibetfrågan sedan länge verkar vara löst. Landet existerar inte, men vi vill så gärna att det ska göra det så att vi kan få titta på sporten i fred.

Ps: Du har väl inte missat att Kina-tv äntligen är tillbaka! Kolla genast in broderskapstelevisionen på www.svt.se/chtv.

Vuxna män och kvinnor gör saker tillsammans

I morgon är det magiska datumet 080808, med andra ord nollåttans dag. Bemärkelsedagen kommer att firas på ett högst moget sätt - vattenkrig i gamla stan. Nord, vilket alltså innebär Uppland, tävlar mot syd, Södermanland.

En vansinnigt kul idé. Människor är alldeles för vuxna, varför tillverkas inga pulkor för människor över 1.40 och varför måste man sluta med vattenkrig bara för att man fyller tolv?

Vem vet, jag kanske skolkar från jobbet en sväng och joinar lag nord.

Lyckligt gift - grönt ljus för automatvapen

Tidningen Vapenägaren distribueras till alla riksdagsledamöter, jag lånade min vän Erik A Erikssons exemplar till morgonkaffet. Det är minst sagt intressant läsning. Blaskan består till stor del av historier om hur vapenägare påstår sig ha diskriminerats och felbehandlats av diverse myndigheter.

I detta nummer hittade jag historien om en 82-årig vapenägare i Värmland som har blivit av med sitt automatvapen. Artikelförfattaren redogör för varför beslutet ska ha varit felaktigt och konstaterar sen;

"Det är uppenbart att polismyndigheten konfiskerade licensen av åldersskäl. Men 82-åringen är synnerligen vital och aktiv skytt, med perfekt syn och hörsel, vid sina sinnes fulla bruk och lyckligt gift. Det fanns såldes inget hållbart skäl för polismyndigheten att begå ett sådant övergrepp."

Är då ett olyckligt äktenskap eller, ve och fasa, en skilsmässa skäl nog att frånta någon vapenlicensen? Och vad förväntar man sig egentligen att en olyckligt gift 82-åring ska göra med sitt vapen? Egentligen kan man nog inte göra annat änm att småle åt denna familjekonservatism in absurdum.

Missförstå mig rätt. Jag har absolut ingenting emot varken vapenägare eller jägare. Men snälla någon, lägg ned tidningen Vapenägaren, den ger samtliga människor med vapenlicens dåligt rykte.

Back in business i ett regnigt Stockholm

Regnet öser ner utanför fönstret. Jag har övergett Hudiksvall för den något mer hetsiga vardagslunken i Stockholm och det känns lite som att sommaren anno 2008 är över. Det är med största sannolikhet inte sant, men just idag känns det så.

Trots bristen på sol är sommartorkan påtaglig och kanske är det en bidragande orsak till att FRA fortsätter att spinna i media. Ju mer det snurrar, desto mer påminner regeringens agerande om min gamla tax (som nu mer residerar i de sälla jaktmarkerna), han hade en fascination för sin egen svans, och jagade den gärna runt runt. Föga framgångsrikt kan tilläggas. Sanna Rayman har kloka tankar på ämnet.

Ikväll är det läge för en fet godispåse, en liter kaffe och en bra bok. Tror att det får bli så.