I en låtsasvärld

Jag har för tillfället ingen tv (men är dum nog att ändå betala tv-licens, för den som undrar). Det här med OS har därför inte varit en stor del av mitt liv på sistone. Jag kan inte bestämma mig för om det är något att sörja.

OS historien har bjudit mig på mängder av magiska ögonblick. Av OS i Barcelona minns jag i stort sett bara den pampiga sången. När OS i Atlanta invigdes satt jag uppe hela natten, ensam med en termos svart thé (1996 tyckte jag fortfarande att kaffe var jätteäckligt). När OS i Aten invigdes grät jag och min lillebror ikapp. När Cathy Freeman tände elden i Sidney 2000, eller när Stefan Holm tog OS-guld 2004 reste sig håren på mina armar.

Den här gången känns de Olympiska spelen mest som de Olympiska spektaklen. Jag har svårt att se passionen för sporten bortom de röda fanorna, de drillade barnen och de välregisserade massuppvisningarna. Jag har svårt att bortse från bristen på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Jag har svårt att blunda för att det fortfarande bara finns ett parti att rösta på i Kina.

OS hålls i år i en låtsasvärld. Ett rent och prydligt Peking med fungerande trafik och frisk luft. Ett land där journalister får skriva nästan vad som helst, och där det finns en särskild park för dem som vill protestera. Ett enat land, där alla minoriteter sluter upp bakom fanan, och där Tibetfrågan sedan länge verkar vara löst. Landet existerar inte, men vi vill så gärna att det ska göra det så att vi kan få titta på sporten i fred.

Ps: Du har väl inte missat att Kina-tv äntligen är tillbaka! Kolla genast in broderskapstelevisionen på www.svt.se/chtv.