Maria Abrahamsson kan ibland skrämma mig en smula, den stenhårda blicken i kombination med en frisyr som får de flesta att framstå som menlösa kattungar. Igår riktade hon sin vassa penna mot LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin. Ska någon annan betala för Lundby Wedins miss, det är frågan. Maria Abrahamssons svar är solkart.
"Det låter kraftfullt, men vad är det egentligen hon säger? Ska LO kräva Elmehagen på mångmiljonbelopp även om något brott inte har begåtts? Och om AMF:s styrelse misstänker brott, borde inte en polisanmälan redan ha gjorts? Men LO:s ordförande vågar inte ta ordet brott i sin mun. I går menade hon rent av att det allra bästa vore om Elmehagen självmant betalar tillbaka de cirka 20 miljoner kronor som hon anser att han har fått för mycket."
Igår kväll vände jag det sista bladet i en av de mest intressanta böckerna som går att hitta i bokhandeln. Kanske inte därför att den är exceptionellt bra skriven, utan därför att författaren idag är president i USA. Barack Obama skrev boken ”Dreams from my father” redan 1995, då tanken att denna gänglige chokladbrune man med utåtstående öron en gång skulle bli president i USA måste ha tett sig tämligen bisarr.
Just därför är också boken befriande ärlig. Den är skriven av en man som inte behövde lägga saker till rätta, eller väva in politisk taktik i formuleringar. Vi får läsa de innersta tankarna hos världens mäktigaste man, han skriver om brudar, bärs och (håll i hatten) braja. Om känslan av att inte höra hemma, om ångest, vänskap och misstag, om glädje, tro och ilska. Tankarna är inte tillrättalagda och formulerade av en spökskrivare, utan direkt från hjärta och hjärna.
Boken är fantastiskt intresant på många sätt. Framförallt slås jag av hur Obamas kampanjteam har lyckats att vara magiskt konsekventa. Temat och formuleringar i boken ”Dreams from my father” går igen i Obamas huvudtal på Demokraternas kongress, nästan tio år efter att boken skrevs. Detta tal ledde i sin tur till boken ”The audacity of hope” som publicerades två år senare. I den boken slås presidentvals kampanjens tema och frågor fast.
Change och Hope var definitivt inte två ord som seglade in i Obamas kampanj av en slump. Svenska politiker och kampanjmakare har en hel del att lära av Obamas enorma förmåga att bottna i sitt budskap och att använda sig av sin historia.
Resonemanget kring ordet "Change" fanns med i boken "Dreams from my father", som skrevs 1995.
”When classmates in college asked me just what it was that a community organizer did, I couldn’t answer them directly. Instead, I’d pronounce on the need for change. Change in the White House, where Reagan and his minions were carrying on their dirty deeds. Change in the Congress, compliant and corrupt. Change in the mood of the country, manic and self-absorbed. Change won’t come from the top, I would say. Change will come from mobilized grass roots.”
Retoriken kring ordet "Hope" användes av Obama som huvudtalare på Demokraternas congress i juli 2004. Boken the Audacity of Hope publicerades 2006.
“It’s the hope of slaves sitting around a fire singing freedom songs; the hope of immigrants setting out for distant shores; the hope of a young naval lieutenant bravely patrolling the Mekong Delta; the hope of a mill-worker’s son who dares to defy the odds; the hope of a skinny kid with a funny name who believes that America has a place for him too. The audacity of hope!”
Även formuleringar kring "voices", som en slags kollektiv röst för förändring, fanns med i boken “Dreams from my father”
“I hear the voices of Japanese families interned behind barbed wire; young Russian Jews cutting patterns in Lower East Side sweat-shops; dust bowl farmers loading up their trucks with the remains of shattered lives. I her the voices of the people in Altgeld gardens, and the voices of those who stand outside this country’s borders, the weary, hungry bands crossing the Rio Grande.”
I ett tal i Nashua, New Hampshire, I januari 2008 efter segern i primärvalet binds begreppen samman.
“Nothing can stand in the way of the power of millions of voices of people calling for change”
Det är nog inte lätt att heta Mona Sahlin i dagar som dessa. Det försprång oppositionen stoltserade med ett år efter valet är nu nästan helt borta. Och Sahlins förtroendesiffror är bara ett par procentenheter över Göran Perssons, när hans förtroende var som lägst.
Förmodligen beror tappet på två saker. Den ena är regeringens krishantering. Än så länge står sig Sverige relativt starkt, och de flesta har faktiskt fått det bättre i och med sänkta räntor och skatter. Den andra orsaken har troligtvis mer med Sahlin själv att göra. Hon känns varken som en förnyare eller en ledare. Dessutom har hon uppenbara problem att presentera ett trovärdigt regeringsalternativ. Att hon har en tyngd kring foten i form av Wetterstrand, Eriksson och Ohly hjälper inte till.
Chansen att hon kommer att avgå före nästa val är dock försvinnande liten. Hennes förtroende är ännu inte kört i botten så till den milda grad att någon kommer att kräva det offentligt. När läget börjar bli allt för akut kommer nästa val att vara för nära.
Det är bara att pusta ut, att Sahlin sitter kvar är troligtvis helt lysande för Alliansen.
Melodifestivalen förgylldes i år med kommunistuniformer, röda stjärnor på trosorna, en dansande björn och lite annat smått och gott från den ryska kulturen. Och vad händer? Plötsligt löper ryska diplomater amok och verkar se rött i flera bemärkelser.
Ett gott råd till Putins lakejer är att tagga ner ett par pinnhål. Svt:s satir var ändå av det oskyldiga slaget. Diplomaterna bör vara ytterst tacksamma att sången inte handlade om de verkliga problemen; maktmissbruk, Putinvälde, terroriserade NGO:s, mord på journalister, konfiskerade datorer på redaktioner, förtryck av minioriteter...
Nu är det bara att hoppas att SVT slutar skicka blommor till grannen i öst. Hugg istället tag i den granskande journalistiken, gör något bra av de surt förvärvade licenspengar jag betalar in (trots att jag inte har någon tv), och reta ryssen lite till...
Påven verkar ha svaret på det mesta. Med de fåniga kläderna kommer uppenbarligen en uråldrig visdom. Problemet är bara att livet blir rätt svårt i det heliga landet om Påven får bestämma (och det får han ju uppenbarligen).
Ha inte sex. Om du ändå har det, andvänd inte preventivmedel. Om du skulle bli gravid, be först om ursäkt för att du begick otukt, tacka sedan gud för hjälpen att bli förälder. Gör för guds skull inte abort - ens om du är en nioårig flicka som har blivit våldtagen av din styvfar och väntar tvillingar. (klicka på länken och lyssna på en kvinna från den svenska Katolska kyrkan som försvarar bannlysningen av mamman till den våldtagna nioåringen, och bristen på bannlysning av förrövaren)
Vi har ägnat de senaste åren att diskutera Islam. Sanningar, osanningar och fördomar har stötts och blötts. Det är dags att vi också tar tag i diskussionen om den för oss ofta mer närstående Katolska kyrkan. Jag har tröttnat på mossigheten, bakåtsträvandet och den totala bristen på respekt för människors rätt att fatta egna beslut.
Resten av samhället har lämnat medeltiden bakom sig, det är dags att Katolska kyrkan gör det också.
Är du CUF:are som har motionerat? Det kommer att ta ännu ett par veckor innan du får reda på hur förbundsstyrelsen ställer sig till din motion. Visserligen är det så att den som väntar på något gott alltid väntar för länge, men jag hoppas att ni står ut.
Det kom ett mail. Byggnads lanserar sin nya kampanj: V.I.P Byggnads. Jag log lite åt självmålet, det fackförbund som uppfattas som Sveriges mesta gubbhylla och meckat för protektionism ska vara lite mer V.I.P. Det finns en ganska skön ironi i det.
...men, nyfiken som jag är var jag ändå tvungen att spana in www.vipbyggnads.se. Och håll i hatten; trots allt måste jag ge Byggnads cred. Satsningen är ett ärligt försök att tackla medlemstappet och kanske till och med ett steg på vägen mot ett nytt fack. Även om en Strutspizza, eller ett direktnummer till Bosse bildoktorn kanske inte är det som får människor att ta klivet in i fackföreningsvärlden så känns det ungt, fräscht och framtidsinriktat.
Så all heder till försöket, men utan förändringar i inställningen till kollegor från öst, eller den nästan millitanta synen på kollektivavtal, förblir det trots allt bara kosmetika- Och Byggnads är definitivt inte vacker utan spackel.
Nu ska jag gå och göra Västerbottenspaj. I ett svagt ögonblick lovade jag att laga floffig mat till bland andra min vän Lars på lördag. Jag har mer ambitioner än tid och därför är det nog bra att börja i tid.
Gudarna ska veta att Socialdemokraterna har en del problem att ta tag i. Den senaste opinionsmätningen är, om inte annat, ett tydligt tecken på detta. Tyvärr stavas stora delar av problemet Sahlin - och det är uppenbarligen jobbigt. Kanske är det därför som många socialdemokrater verkar krishantera genom att leva ut sin saknad av den gamla tidens centerpartister.
Som de går på kan man nästan tro att det en gång i tiden (90-talet) fanns en stor mängd socialdemokrater som i smyg röstade på den fantastiska folkrörelsen Centerpartiet. Dessa hedersknyfflar till människor verkar ha suttit på en piedestal i snart sett varenda kommunhus runt om landet.
Idag är dock centerpartister förtappade själar som inte gör annat än att svälja ner små barn med dyr champagne. Senast ut på temat är Lennart Holmlund, kommunalråd i Umeå. Han ger dessutom oss tjejer en extra skopa, vi är värst, det är dock oklart varför. Lennart skriver;
"Borta är alla de gamla centerpartisterna som värnade om de små och om landsbygden. Helt borta är folkrörelsepartiet centern.De nya som kommit och inte minst de yngre kvinnorna som har förtroendeplatser i partiet känns inte igen som centerpartister. De har en helt annan stil och framför allt en helt annan politik."
