torsdag, februari 25, 2010

Det våras i Paris

Även om det råkar regna i Paris är staden, som alltid, helt fantastisk. Idag möts OECD:s jordbruksministrar för att diskutera de kommande 20 årens stora utmaningar. Klimat och livsmedelssäkerhet dominerar samtalet - och det är inte så märkligt. En miljard människor lider av hunger, samtidigt måste vi möta vår största gemensamma utmaning i form av klimatförändringarna. Hur ska vi klara av att mätta ännu fler, samtidigt som vi måste minska våra utsläpp radikalt? Det är en helt avgörande fråga för miljarder av människor runt om i värden, jordbrukspolitik är definitivt inte tråkigt.

"For a stronger, cleaner and fairer world economy", så står det i entrén till OECD. Det är ett passande motto, för en organisation som kanske behövs mer än någonsin. Och kanske mer än någonsin behöver världens ledare inse att protektionism och stödpolitik inte kommer att lösa de problem som vi nu står inför.

De trettio nationer som samlas i OECD verkar åtminstone vara hyfsat överens om att lösningen stavas fungerande marknader, forskning och teknisk utveckling. Green growth är ett flitigt använt begrepp. Det är ett vårtecken så gott som något.


lördag, februari 20, 2010

Världens kanske största frihetsreform är inte värd att skriva om

Regeringens delegation för jämställdhet i skolan har gjort ett digert jobb. Ebba Witt-Brattström och Ann-Sofie Ohlander har granskat skolans historieböcker, och enligt en artikel på DN-debatt är resultaten skrämmande. Kvinnors bedrifter har glömts bort, eller ignorerats. När kvinnor nämns är det inte sällan som subjekt, och ibland i sexistiska ordalag. I de fyra granskade böckerna nämns 62 kvinnor och 930 män.

Som vanligt vill man gärna veta vad andra tycker om detta. Kommentarerna är, om man vill använda god ton, intressanta. Om man vill använda klarspråk: skrämmande. Kontentan är att eftersom män har styrt världen så kan vi lika gärna skita i att skriva om kvinnorna. Det är en syn så skev att lutande tornet i Pisa framstår som rakt.

Först och främst. Vad är egentligen en bedrift värd att skriva i en historiebok? Böndernas historia är uppenbarligen det, men att hälften av bönderna var kvinnor, som arbetade oavlönat i hemmet är uppenbarligen inte värt att nämna. Att män hade rätt till utbildning, inkomst, och arv – och att de därigenom kunde skapa sig imperium – det är värt att berätta. Men att det fanns kvinnor som saknade rätten till allt detta och ändå bröt mark, det är uppenbarligen inte värt att skriva om.

De kvinnor som i historieböckerna till exempel beskrivs som att de lever ”det ljuva livet i Sultanens harem” har också en historia. Den är inte särskilt storslagen, och involverar både slaveri, övergrepp och prostitution. Men den är trots allt värd att beskriva på ett korrekt sätt.

Men än allvarligare är att många av böckerna inte ens nämner kvinnors kamp för rättigheter från 1700-talet och framåt. Tidningen The Economist beskriver kvinnors ekonomiska ”empowerment” som den största sociala förändringen i vår tid.

“Women’s economic empowerment is arguably the biggest social change of our times. Just a generation ago, women were largely confined to repetitive, menial jobs. They were routinely subjected to casual sexism and were expected to abandon their careers when they married and had children. Today they are running some of the organisations that once treated them as second-class citizens. Millions of women have been given more control over their own lives. And millions of brains have been put to more productive use.“

Kvinnorna som gjorde det möjligt finns inte ens med i historieböckerna. Och män har mage att tycka att den historien inte är värd att berätta.

fredag, februari 19, 2010

Ödmjukt barn?

Snön är nästan en halvmeter djup och gnistrar på ett sätt som den sällan gör på Hornsgatan i Stockholm. Katten Sixten har skaffat sig en egen "lägenhet" under det varma taket ovanför vedpannan, men behagade ändå komma in för att hälsa. Är hemma i Ämtervik över helgen. Skönt och lugnt.

Pappa och Margaretha hade hittat en låda med en massa gamla teckningsalster (framförallt tvåfotingar) från mig och min storebror. Längst ned i lådan hittade jag en rolig lapp som mamma har skrivit. På den tiden var jag uppenbarligen både troende och ödmjuk...

Maries bön till gud tisdagen den 14:e mars 1989.

"Vad snäll du var gud som gjorde mej så förståndig. Gör mina kompisar lika förståndiga"

tisdag, februari 16, 2010

Ska vi remma upp vargarna?

Vilken fantastisk sosse-dag. I Vilhelmina meddelade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Karl Gustav Abramsson att kommunalrådet Maria Kristoffersson (c) borde "remmas upp". Mitt ordföråd har därmed utökats med ännu ett ord, lydelsen är tydligen att man smiskas. Troligtvis med en rem. Varför, är en berättigad fråga. Tydligen hade Kristoffersson inte besvarat Abramssons fråga på ett tillfredsställande sätt. Abramsson vägrar styvnackat att be Kristoffersson om ursäkt, alla borde förstå att det är ett skämt hävdar han.

1. Det är ett helt oacceptabelt uttryck i en politisk församling. Det han egentligen sa var att hon borde lägga sig över hans knä, dra ner byxorna – och få spö. Vore intressant att höra honom säga samma sak till en manlig kollega.

2. Det är helt ofattbart att karln inte bara kan krypa till korset och be Maria Kristoffersson om ursäkt.

I Nordanstigs kommun har man klubbat en socialdemokratisk motion om att kommunen inte ska ha några vargar. Detta trots att det idag inte finns något revir i kommunen, därmed har ingen heller upplevt några problem på grund av vargar. Inte heller är rovdjursförvaltning en kommunal fråga.

1. Detta är populism så att det stinker om det.

2.Det blir helt omöjligt att föra en sansad debatt om förvaltning av våra rovdjur om inte ens politikerna klarar av att föra en relevant och hederlig debatt. Skrämselpropaganda om varg hör hemma i sagor om rödluvan.

söndag, februari 14, 2010

Kriget om kvinnorna

Det har legat i luften ett tag nu, och äntligen presenterades en SvD/sifo-undersökning som visar på kraftig uppgång för Alliansen. När Sahlin ställs mot Reinfeldt vinner uppenbarligen den senare. Och troligtvis har Sveavägen fått något att fundera på.

Det finns dock en del att fundera på även i det orangea lägret. Varför vinner oppositionen kvinnorna. SvD skriver idag att om bara kvinnorna fick rösta skulle oppositionen vinna med 54, 4 procent av rösterna. Det kan vara skillnaden som får vågskålen att tippa över, och det är definitivt en utmaning som Alliansen inte får backa för.

Argumenten i sak saknas definitivt inte. Regeringen har sänkt skatten med ungefär 15oo kronor för en sjuksköterska. Sahlin och gänget vill höja skatterna radikalt, även för undersköterskan. Regeringen har öppnat upp den offentliga sektorn, och gett kvinnor i offentlig sektor fler arbetsgivare och möjlighet till högre lön. Oppositionen vill minska de möjligheterna. Regeringen har infört en jämställdhetsbonus för föräldrar som delar lika på föräldraförsäkringen, oppositionens alternativ är oklart. Regeringen har infört avdrag för hushållstjänster, vilket har gjort en svart sektor vit och därigenom skapat mängder med arbetstillfällen i en sektor där främst kvinnor jobbar. Oppositionen vill avskaffa avdraget, men behålla det för byggsektorn, där män jobbar.

Det finns fler exempel, men problemet är att Alliansen har missat att förklara och berätta. Varför gör man alla dessa reformer, varför är det viktigt att ge kvinnor större ekonomiskt utrymme, varför slåss man för kvinnor i offentlig sektor? Och framförallt; vad vill man göra i framtiden? Man vinner inte bara val på reformer, utan även på visioner.

Moderaterna har gjort ett tappert försök, men hamnade istället i en högst förvirrad debatt om kvoteringens vara eller icke vara. I förra valet gick Centerpartiet fram kraftigt bland de kvinnliga väljarna, och attraherade fler kvinnor än män. Det är en god bas att bygga på, men det är dags att börja berätta varför man tycker att jämställdhet är viktigt.

I antologin "Med frihet följer ära" har jag skrivit ett kapitel om hur jag ser på begreppet jämställdhet ur ett centerpartistiskt perspektiv. Läs det gärna här.

lördag, februari 13, 2010

Diskriminerad om man inte får diskriminera?

Lena Andersson skriver veckans mest läsvärda kolumn på DN.se. En man som vägrade ta en kvinna i handen under en anställningsintervju får rätt mot arbetsförmedlingen, som drog in hans ersättning. DO Katri Linna tar tydligt ställning för mannens rätt att utöva sin tro, kontra kvinnans rätt att slippa diskriminering.

"Men det kan inte vara regeringens uppdrag till DO att värna religionsutövning oberoende av vilka diskriminerande idéer läran hävdar. Jämställdhet måste väga tyngre än religionsfrihet när de krockar. Könsfängelser och könsåtskillnad ska bekämpas, inte stödjas. Man frågar sig hur Sverige kunnat nå sin höga nivå av jämställdhet när inte ens myndigheterna begriper värdet av den, utan tror att den ska åsidosättas så fort någon med en religiös sexistisk lära inte motståndslöst får praktisera sina förolämpningar."

Rätten att utöva sin religion innebär inte rätten att diskriminera andra. Det är ett helt absurt domslut, som inte gör annat än att springa Sverigedemokraternas ärenden.

måndag, december 07, 2009

Dove vs. Axe


Nu kräks jag snart över Doves kampanj för "riktig skönhet" som terroriserar mig via Facebook. Visst, det är jättefint att vi tjejer får synas på bild precis så som vi ser ut. Fantastiskt. Men det hela blir en aning löjligt när man betänker att varumärket Dove ägs av Unilever, som också äger varumärket Axe. Där får tjejerna inte riktigt se ut som gud skapade dem.


måndag, november 16, 2009

Olofsson i talarstolen

Vice statsminister Maud Olofsson har äran att inleda mötet efter lunchen. Budskapet är klart;

”The declaration that we have signed today commits us all to immediate action. Let us not waste any more valuable time. Let us instead show the world, through our actions, that we mean what we say.”

Jag drack nästan kaffe med Påven

Påven och Khadaffi skyndade förbi caféterian där vi njöt av riktigt kaffe. Vi stod visserligen med en glasvägg samt en ansenlig mängd vakter emellan oss, men ändå - jag var tio meter från Påven. Det var nästan som att vi drack kaffe tillsammans. Det händer inte varje dag, eller överallt på jorden. Men när FN:s mat och livsmedelsorganisation, FAO, håller toppmöte i Rom är det möjligt.

FN:s första milleniemål tar sikte på stjärnorna och kräver att hungern ska vara halverad till 2015. Det ser inte längre särskilt ljust ut. Över en miljard människor kan inte äta sig mätta och de blir hela tiden fler. I Afrika söder om Sahara har antalet hungrade ökat med 12 procent, på bara ett år.

Orsakerna är många. Finanskris, naturkatastrofer, torka, spekulationer på världsmarknaden, krig och konflikter. Men oavsett orsak hade krisen inte behövt vara lika förödande om politiken hade förts annorlunda från början.

För att få mat i magen behövs någon som producerar råvarorna. Så länge vi inte lyckas producera näringsämnena på kemisk väg så kommer det troligtvis vara en bonde. Om du råkar vara bonde, och entreprenör, i ett land där förutsättningarna är kassa från början har du en rejäl uppförsbacke. Det kan handla om ett torrt klimat, eller ett klimat som ofta drabbas av översvämningar. Det kan handla om krig och konflikter som ödelägger allt du byggt upp. Om du är kvinna (vilket 80 procent av världens bönder är) så kan det handla om diskriminerande lagstiftning och i vissa fall traditioner som gör att du inte tillåts ärva eller äga mark. Eller att du inte har ett formellt jobb, och därför nekas lån på banken för dina investeringar, vilket drabbar ungefär 75 procent av världens kvinnor enligt UNDP.

Lösningen måste ske i två parallella spår. Det första handlar om action nu - se till att människor inte svälter ihjäl idag och i den nära framtiden. Behovet av humanitärt bistånd är på många platser akut. Den fruktansvärda bilden i denna artikel från DN säger mer än tusen ord.

Men i det långa loppet krävs något helt annat. 2050 kommer jordens befolkning att bestå av över nio miljarder människor. Matproduktionen måste då, enligt FAO, öka med 70 procent jämfört med dagens nivå. Om det ska bli möjligt krävs äganderätt, frihandel, demokratisk utveckling, överföring av effektiv odlingsteknik, och inte minst investeringar i utvecklingsländernas jordbrukssektorer. FAO hävdar att ekonomisk tillväxt i jordbrukssektorn har visats sig vara dubbelt så effektiv som tillväxt i andra sektorer för att bekämpa hunger.

Det finns en del att ta tag i, men tyvärr är det lättare att prata och att lova – än att faktiskt göra. Jag funderar på om Khadaffi och Påven kom fram till något klokt på det lilla mötet utanför cafeterian i FAO:s högkvarter? Troligtvis inte.

tisdag, november 03, 2009

Jorden de ärvde

I morgon ska jag med stort nöje skutta iväg till bokhandeln och inhandla Björn af Kleens bok "Jorden de ärvde". Genom en artikel om boken i Dagens Industri stiftade jag nämligen bekantskap med ett nytt ord; fideikommiss. Vilket betyder ungefär "i heder anförtrott" och är ett sätt att låta en fastighet gå i arv endast mellan far och äldste son.

Lagen är, enligt Wikipedia, avvecklad och fideikommissen upphör då ägaren så att säga avgår med naturlig avgång. Dock finns, återigen enligt Wikipedia, ett antal undantag.

"Emellertid kan regeringen förordna att fideikommissurkundens bestämmelser ska fortsätta gälla om den finner att fideikommissegendomen har ett synnerligt kulturhistoriskt värde. Sålunda har regeringen beslutat om förlängning beträffande bl.a. fideikommissen Erstavik, Skokloster, Övedskloster, Ericsberg och Fullerö."

Men för tusan, borsta bort dammet, kasta monockeln, kavla upp tweedärmarna och kom ut i verkligheten. Att vi en gång i tiden hade ett system som untanhöll kvinnor och yngre syskon från att ärva sina föräldrars egendom bör vi läsa om i historieböckerna, inte bevara som en levande kultur.

lördag, oktober 10, 2009

Intentioner eller prestationer?

Det är ganska exakt ett år sedan jag var i USA för att delta på FN:s generalförsamling. Jag stannade en vecka extra för att få uppleva valrörelsernas valrörelse. Och tro mig, det var helt otroligt. Nu - nästan ett år senare - har mannen, myten och legenden Barack Obama fått Nobels fredspris.

Har han förtjänat det? Själv säger han såhär:

- Jag är överraskad och känner djup ödmjukhet. Låt mig dock fastslå att jag inte betraktar det som ett erkännande av min egen prestation, utan som en bekräftelse av amerikanskt ledarskap i strävandena att hjälpa mänskligheten.

När Obama vann valet fångade jag denna film med min halvtaskiga kamera mitt i centrala Washington.



Natten innan valet samlades hundratusentals människor på ett fält i Virginia för att lyssna på mannen som dagen efter valdes till president.
















Naturligtvis kan man vara cyniker och kalla det masshysteri. Men känslan på plats var varken psykos eller hysteri, den var hopp. Det fanns en gigantisk vilja till förändring och en tro på att man hade hittat mannen som skulle kunna göra det omöjliga möjligt.

visade sig naturligtvis att mannen bara var en helt vanlig människa. Någon som stöter på samma komplexa politiska landskap och komplicerande omvärldsfaktorer som vilken annan politiker som helst, en man som dessutom säkerligen kan göra misstag och som är långt ifrån perfekt.

Men i tider när det mesta verkar gå åt helvete tog han hoppet på sina axlar. Han lovade att förändra världen, det är inte ett löfte av småskalig dignitet och det är definitivt inte något man åstadkommer i en grisblink.

Kort sagt: Det är snarare intentionerna än prestationerna som har fått Nobels fredpris i år. Men behöver det vara fel?

Jag tycker inte det. I alla fall inte när världens mäktigaste man har intentionerna att skapa bättre relationer med den muslimska världen, att underteckna ett nytt globalt klimatavtal, att avveckla USA:s två pågående krig, att stoppa förekomsten av kärnvapen, att avveckla fånglägret på Guantanamo, och att återigen göra USA till en drivande kraft i världssamfundet. Det kan faktiskt vara värt ett fredspris. Om inte annat så därför att han behöver all draghjälp han kan få.

söndag, oktober 04, 2009

Ständigt denna Anka

Jag ser henne varje dag. Till morgonkaffet i morgontidningarna, på väg hem från jobbet på kvällstidningarnas löp. Mitt på dagen hör jag talas om henne på fikarasten. Anna Anka, kvinnan på allas näbbar. Det kan vara ett tecken på att man börjar bli gammal och vis, eller ett tecken på att man är mer luttrad än vad som är sunt, men jag orkar inte ens bli upprörd.



Jag borde nog bli det, fru Anka står för allt som jag in i ryggmärgen vänder mig mot; kvinnans objektifiering, synen på sex som ett sätt att behålla en man, glorifieringen av hemmafrun, och konservatismen personifierad. Hon tar allt detta och maskerar det med argumentet att det är business, att hon säljer sitt varumärke dyrt – och att hon gör stora pengar på att vara hemmafru.



Problemet är dock inte Anna Anka, hon är uppenbarligen en fullfjädrad PR-maskin, och ska man vara ett objekt som lever på sin mans stjärnstatus kan man ju lika gärna göra det bästa av situationen.

Problemet är bristen på motargument. Bristen på feminister som provocerar på samma sätt som Anka, feminister som syns, hörs och gör människor förbannade. Feminister som pryder Expressens löp dag ut och dag in. Sen Linda Skugge abdikerade är det tyst.


Vem kan förklara vårt århundrades feminism? Berätta att det handlar om att tjäna pengar, om att få lika mycket betalt, om att vara entreprenör på lika villkor. Om rätten att äga sin egen kropp, och att vara precis lika mycket kåt som en man. Om att det är helt okej att vara sjukt snygg och köpa dyra skor, eller att lägga pengar på sitt utseende, men att det i en jämställd värld ska vara precis lika okej för en man. Vem ska tala om att allt detta förutsätter att man tar lika mycket ansvar för hem och barn – annars kommer bara en i familjen att hinna göra karriär och tjäna pengar, och nästa generations ungar kommer inte heller att få lika mycket tid med pappa som med mamma.


Det vore djupt tragiskt om ett gäng välvaxade hemmafruar med en hel kemifabrik i pannan fick bli förebilden för unga killar och tjejer. Att återgå till ett samhälle med hemmafruar vore dessutom lika förödande för samhällsekonomin som den värsta lågkonjunktur du kan tänka dig.


****

Ibland måste man ta en paus. Jag tog en ganska lång sådan, närmare bestämt ända sedan EP-valet i juni. Pausen har flera orsaker, bland annat att jag var som utskitet äppelmos efter en stentuff valkampanj. Lägg därtill att jag var tämligen besviken på utgången, kanske inte lika mycket för min egen skull som för partiet som helhet. Men – skam den som ger sig, bloggen is back!

måndag, juni 08, 2009

Tack

Personvalsrösterna har precis börjat räknas men jag vill ändå passa på att rikta mitt allra största och varmaste tack till alla dem som har gjort min kampanj möjlig. Det hade varit helt omöjligt att ens tänka på Europaparlamentet utan engagerade CUF:are, Centerkvinnor, Centerstudenter och Centerpartister runt om i landet. Under två månader har jag gjort nästan 50 kampanjstopp, över hela mellersta och södra Sverige. På samtliga ställen har jag mötts av engagemang och vilja att jobba järnet för fler centerpartister i EU. Ingen nämnd, ingen glömd, ni har gett mig energi och inspiration.

Sen finns det naturligtvis några personer som man måste nämna speciellt. Först och främst hela min kampanjgrupp.

Karin Carlesten har varit min kampanjledare. Hon har styrt upp kampanjen med en outsinlig energi, Karin har gett mig ork att jobba vidare när det har varit tufft, och mer vind i seglen när det har gått bra. Hon har stått ut med humörsvängningar, och gnäll, och med stunder av helt galen energi. I kampanjgruppen har också Elisabet Svensson, Amanda Florin, Maja Boström och Daniel Runvik gjort ett hästjobb. Tillsammans har de gjort foldrar, annonser, flygblad, t-shirts, pennor, bokat vårrus, styrt upp schemat, affischerat, ringt runt till distrikt, distribuerat material, planerat medieutspel, skickat pressmeddelanden, mobiliserat kampanjarbetare, planerat kickoffer och sjukt många andra saker. Det säger sig självt att det är de som har gjort kampanjen möjlig.

Anna-Karin Nyman har tagit de snygga bilderna till foldrar, affischer och vykort – ett gigantiskt tack för detta.

Magnus Andersson, och hela CUF:s förbundsstyrelse, har varit ett stort stöd. De har peppat och stöttat, samt tagit en mängd debatter och skolbesök som jag inte har hunnit med.

CUF, Centerkvinnorna och Centerpartiet i Sunne och Värmland har gjort en kämparinsats. Sunne är numera Sveriges näst starkaste Centerfäste i EP-valet, Jonas Feltenmark, Ola Persson och Karl-Johan Adolfsson är några av dem som har fixat det. Linnea Johansson är ombudsman i för C i Värmland, Elin Lindahl är ombudsman för CUF de har skött allt det praktiska och jobbat alldeles för mycket. Distriktsordförande Lars Nyborg förtjänar också ett jättetack, hans stöd har varit helt ovärderligt.

Ett tack också till alla mina mer privata vänner som har stått ut med det mesta under valkampanjen. Berit har blivit väckt mitt i natten, har fått låna ut schampo och lagat mat. Även Frank har stått för en hel del föda under kampanjens gång. Julia och Ida har gett mig stöd, och choklad. Alla mina vänner i Karlstad har lånat ut sovplatser, ni är som vanligt bäst.

Till sist så förtjänar Mamma och Gunde, samt Pappa och Margaretha ett oerhört stort tack. De har varit mina mest trogna kampanjarbetare.

 

söndag, juni 07, 2009

Det går sjuuukt bra i Sunne

I min hemkommun Sunne går vi starkt framåt, när nästan alla vallokaler är räknade har Centerpartiet nästan 26 procent, en ökning med nästan 5 procentenheter.

7,0

7,0 säger den första preliminära vallokalsundersökningen och temperaturen steg måååånga grader på Centerpartiets valvaka. För moderaterna ser det dock värre ut, och Piratpartiet ser som väntat ut att göra ett fenomenalt val. Det är bara att säga grattis.

humöret är ändå gott


På valvakan håller vi humöret uppe med serpentiner och partytutor. Nu tänker vi fira att vi har genomfört en fantastisk valrörelse, oavsett resultatet ikväll. Vi har åkt genom hela Sverige, pratat med väljare, lappat bilar, suttit i debatter, träffat unga och gamla, delat ut flygblad,

Karin är hjärnan bakom det hela















Lite bilder från valvakan. Min helt fantastiska kampanjgeneral Karin syns i prickigt. Tillsammans biter vi på naglarna och spekulerar i hur det här egentligen kommer att gå. En kampanj är verkligen ingen one-woman-show utan ett gigantiskt teamwork, för min del hade det inte varit möjligt utan Karin.

Valvaka

Efter en mycket trevlig uppvärmning hemma hos mig är vi nu på plats på centerpartiets valvaka. Mycket folk, och kanske en smula avslagen stämning efter den första vallokalsundersökningen. Mycket kan dock hända än.... Maud är ännu inte på plats.

Nu är det snart dags

Jag och mitt fantastiska kampanjteam, samt alla CUF:are, Centerkvinnor, Centerpartister och Centerstudenter ute i landet har gjort allt vi kan. Nu är det upp till väljarna. Jag kommer att bita på naglarna hela kvällen, men kommer också att blogga en del från Centerpartiets valvaka.

Vem ser mest nervös ut? Vem har snyggast klänning? Vem pratar Maud med? Svaret får du på bloggen under kvällen....

lördag, juni 06, 2009

Money money money

ABBA-Bennys text får helt plötsligt en ny innebörd när jag i SvD läser att han ger pengar till Gudrun Schymans valkampanj. Jag har egentligen bara en sak att invända - Benny borde ha öppnat plånboken lite tidigare. Valrörelsen hade varit mycket roligare med en Schyman med större resurser. Även om jag inte sympatiserar med varken FI eller Vänsterpartiet så behövs det fler som lyfter ett feministiskt perspektiv.

Money, money, money
Must be funnyIn the rich mans world
Money, money, money
Always sunny
In the rich mans world
Aha-ahaaa
All the things I could do
If I had a little money
Its a rich mans world