Världens framsteg

I dagens DN-ledare skriver Niklas Ekdal om världens framsteg. Barnadödligheten har minskat drastiskt, färre människor svälter och fler människor lever i ett demokratiskt samhälle. Även Tsunamin avhandlas, men i ett annat ljus än vanligt.

"Tsunamin i julhelgen 2004 visade, mitt i tragedin, att globaliseringen har lett till moralisk uppryckning. Tack vare snabbt och omfattande bistånd har katastrofen inte följts av epidemier, vattenbrist eller svält. Det är ett väldigt framsteg - i några av de länder som för inte så länge sedan betraktades som världens fattigaste."Vad väljer man att se, vilken bild vill man spegla av vår samtid? Människor tog sig samman, kraftsamlade och löste tsunamikatastrofen på ett, efter omständigheterna, fantastiskt sätt. Men vad hände med jordbävningens offer i Pakistan? Samtidigt som Ekdal skriver om sin ljusa framtidsvision fryser de ihjäl, eftersom vi inte ens klarar av att skicka ordentliga tält. Är det bra ellert dåligt att välja att se det positiva framför det negativa och vad händer om vi gräver ner oss i dynga - vägrar se att samhället faktiskt går framåt?

Mitt volleybollag har förlorat alla matcher, utom en, denna säsong. Vad gynnar oss mest, att fokusera på de matcher vi har förlorat, eller på den match vi faktiskt vann? Vad skapar ett vinnande lag och vad får oss att orka uträtta storverk i framtiden?

Det är farligt att börja klappa sig själv på den julmatsstinna magen och tro att allt börjar ordna upp sig. Det är ett svek mot alla de som fortfarande är sjuka i aids, dör av svält, fryser ihjäl eller saknar möjlighet till egen försörjning. Men kanske är det så att man ibland måste få höra den vackra ljusa och hoppfulla beskrivningen - för att sedan orka ta tag allt det som faktiskt måste göras.