Kicking ass i Tallin

Baltikum har varit en vit fläck på min karta. Estland, Lettland och Litauen har mest representerat de tre länderna vars huvudstäder jag ständigt rörde ihop på geografin i skolan. Att få följa med på riksdagsgruppens resa till Tallin och Riga var, bland annat därför, en mycket givande upplevelse.

Under en dragning av Estlands framgångsrika arbetsmarknadspolitik slog det mig, som en blixt från klar himmel - för att vara klyschig, för 15 år sedan gav jag bort mina överblivna leksaker till de stackars barnen i Estland, genom Estlandshjälpen.

Det är en bisarr tanke. För femton år sedan gav jag min version av ”bistånd” till ett land som idag har en arbetslöshet som ligger bland de lägsta i Europa, är medlemmar av både EU och Nato samt har en tillväxt som snittar runt 8 %.

Det finns mycket att säga om Estland och Lettland, men just nu stannar jag vid att marknadsekonomi och liberalim spöar skiten ur kommunism. Inte bara i floffiga teorier utan i praktiken - om och om igen.

Hur mår ni egentligen brudar?

I somras skrev jag en bloggpost om Pro Ana rörelsen. Sedan dess är denna bloggpost den enskilt främsta ingångssidan till min blogg. Sidorna och bloggarna om Pro Ana blir bara fler och fler.
Idag läser jag i DN om att var sjätte tjej skär sig i armarna. Det är framförallt unga tjejer med höga krav. Det visar sig också att ätstörningar är betydligt vanligare bland dem som skär sig än bland dem som inte gör det.

Jag har ett mycket tydligt minne av när jag först stötte ihop med fenomenet. Det var på högstadiet, vi upptäckte att en tjej, som jag egentligen inte känner alls, hade långa skärsår på underarmarna.

Detta är den första och enda gången jag har lagt en anonym lapp i rektorns postfack. Vi var chockade att någon kunde skära sig själv. Det var inte på stenåldern , utan snarare typ 1997. Idag ser jag tjejer flera gånger i veckan, på tunnelbanan och på stan’ som har långa ärr över hela armarna.

Med långa skärsår på armarna finns inte längre någon ursäkt för omgivningen. Det blir svårt att hävda att man inte förstod, att det inte syntes på utsidan. Det som gör ont i själen får ett fysiskt uttryck och plötsligt blir det en uppenbar smärta.

Det är egentligen så sjukt. Man kan må dåligt över krig, övergrepp, mobbning, sorg och fruktansvärt många andra saker. Vissa gånger är det till och med bättre att det gör ont än att det inte känns alls.

Men för många av killarna och tjejerna handlar det om psykisk press. En vilja att prestera och leva upp till andra människors krav. Det måste ändå vara den absolut mest värdelösa orsaken för att skada sig själv.

Det borde också vara en typ av smärta som faktiskt går att åtgärda.

Utomjordingar finns - vi skickar dem till Kuba!

När man jobbar på en lokaltidning känns det inte helt ok att skriva två utrikesledare på en vecka, även om det faktiskt vore berättigat. Castro fick därför stryka på foten till förmån för lite mer lokala angelägenheter.

Även om jag är en smula efter så måste jag ändå reflektera lite över den gamle ledarens avgång. Ibland kan jag förundras över hur olika världsbild jag och exempelvis en kommunist, kan ha. Man kan tro att den ena av oss är adopterad av rymdvarelser och bara på tillfälliga visiter i landet sverige.

De största UFO:na måste ändå vara medlemmarna av Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Eller kanske ännu värre, de rymdvarelser som jobbar på tidskriften Kuba.

Ett litet smakprov:

Kuba går in på sitt 50e revolutionsår. För den pågår ständigt, allt som behöver förändras, förändras hela tiden. I början av 90-talet drabbades Kuba av ekonomisk katastrof när sovjetblocket kollapsade och USAs ekonomiska, terror- och propagandakrigföring trappades upp. Det ledde till landsomfattande diskussioner om hur de skulle ta sig ur krisen.

Land och folk har överlevt och den ekonomiska tillväxten tillhör nu de högsta i Latinamerika. Nu är det dags igen för grundliga, omfattande, självkritiska diskussioner om hur gå vidare med revolutionen. För krispolitiken har fört med sig nya materiella problem och en vardagskorruption i den dubbla valutans och turismens spår.

Man blir matt. Svenska staten borde subventionera utflyttning till Kuba, förhoppningsvis skulle sverige bli en och annan revolutionskramande kommunist fattigare. På köpet skulle de bli en och annan hjärncell klokare. Det känns som ett vettigt sätt att använda skattemedel.

Ett nytt land

Igår förklarade sig den lilla sydliga provinsen i Serbien, Kosovo, för självständig. Det var ett väntat besked, människorna i Kosovo hade tröttnat på de diplomatisk ansträngningar som ändå förkastades per automatik av både Belgrad och Moskva.

Den närmsta framtiden kommer att bli avgörande för hur det ska gå för detta lilla nya land.
EU:s roll är avgörande, det man inte förmådde göra 1999 när kriget brann och folkmordet pågick måste man klara av nu – att upprätthålla fred och säkerhet för både kosovoalbaner och kosovoserber.

Redan nu skickar man 2000 man i en EU-trupp, från och med juni ska man leda hela insatsen. EU:s roll är viktigt rent operativt, men den är kanske ännu viktigare som en stark röst i utrikespolitiken. FN:s säkerhetsråd, där Ryssland ingår, kommer inte att erkänna Kosovo förrän grisar flyger i formation, som pappa brukar säga.

Kosovo behöver EU i ryggen, och Sverige behöver vara en pådrivande kraft för att det ska bli verklighet.

Det finns många historier om Kosvo, de flesta handlar om krig och blod, om slaget vid Trastfälten för över 600 år sedan, men också mer nutida historier om övergrepp och etnisk rensning. Förhoppningsvis blir nästa historia om Kosovo den om hur man reste sig mot alla odds och blev en fri, fredlig och självständig stat. Jag är inte helt övertygad om att det kommer att bli så, men jag hoppas.

Obama får mig att rysa

Vi pratar ofta om behovet av en förnyad politisk kommunikation. Men det är inte mycket som görs, förnyelsearbetet resulterar ofta i en tafflig youtube film, i stil med socialdemokraten Juholts "röjsågsfilm".

Det amerikanska valet är intressant på många sätt. Ett av dem är Obamas kampanjmetoder. På my.barackobama.com kan du skapa din egen blogg, delta i diskussioner, få information om kampanjen, skicka mail och hitta nya vänner. Ett eget Obamafacebook ungefär.

Visserligen är jag egentligen mer ett fan av Clinton, men det finns många saker som talar för Obama. Här kommer ett exempel.

Via SvD:s ledarblogg hittade jag följande film. Rysningarna vill aldrig ta slut och det om något är ett tydlig tecken på att filmen fyller sitt syfte - att förmedla en känsla snarare än ett politiskt budskap. Helt lysande.

Tom i bollen

Efter en hel dag i min lilla skrubb, som är ledarskribentens rum på Hudiksvalls tidning, är jag helt tom i huvudet. Hur jag än anstränger mig kan jag inte värka fram en enda klok tanke, det har passerat nog mycket formuleringar genom mitt huvud för en dag.

Detta är orsaken till den dåliga uppdateringen av bloggen. När min skribentskalle blir mer tränad kommer det förhoppningsvis att gå bättre.

Tills dess får ni gärna läsa mina ledare på www.ht.se (klicka vidare till opinion).

Folk till Fores

Idag har tankesmedjan, som kom till på Centerparties initativ, presenterat sitt vetenskapliga råd. Listan är diger och innehåller ekonomer, tekniker, genusvetare och mycket annat. Säkerligen är den till och med mer imponerande än vad jag förstår. För dig som är nyfiken så hittar du alla namn på Fores hemsida.

Det hela började egentligen som en ganska vild idé ”- en tankesmedja vore väl toppen?!” Jag kan nästan höra hur geniknölarna gnuggades. Jag var skeptiskt till idén från början, det kändes som att det mesta i tankesmedjevärlden redan var gjort.

Jag har börjat tänka om. Sten efter sten läggs till det Ådahlska bygget och sakta men säkert börjar det likna något. Den svenska politiska debatten behöver fler vinklar och vrår, det behövs nya perspektiv, i synnerhet om desssa fokuserar på miljö, jämställdhet och välfärd.

Nu ska jag sätta mig på bussen och återvända till Hudik efter ett par dagar i Bollnäs. I morgon ska jag skriva och redigera i HT utan att ha den mycket tålmodige Anders Eklund vid min sida. Ni som har koll på hur datorer brukar reagera i min närvaro förstår säkert att man kan bli en smula nervös.

Tiden går i otakt

Det är andra dagen på jobbet och jag tog bussen till Bollnäs via bland annat den lilla orten Arbrå. När man åker igenom någon liten bruksort hemma i Värmland får man ibland känslan av att tiden stannade runt 1970. När industriernas gyllene era var på upphällningen dog också mycket av bygden, men betongen är kvar. I Arbrå fick jag samma känsla, med skillnaden att klockan verkade ha stannat på 1950. Gamla skyltar och tomma fönster.

Det slog mig att tiden ibland går i otakt, rytmen behöver inte vara statisk men kalendern kan definitivt vara 2020 på ett ställe, 1950 på ett annat och 1970 på ett tredje. Det behöver inte ens handla om funkishus, 50-talsskyltar eller betongkomplex. Det kan lika gärna vara sitta i mentaliteten.

Det finns fler ställen i världen där tiden går i otakt.

I kväll avgörs det kanske. Nästa Amerikanska president kan vara en vit medelålders man, en vit kvinna, eller en svart man. Nutiden har äntligen kommit ikapp USA.

SvD rapporterar idag om två systrar från Iran. De ska stenas till döds för sitt umgänge med två män. Medeltiden har ännu inte lämnat Iran.