Hur mår ni egentligen brudar?

I somras skrev jag en bloggpost om Pro Ana rörelsen. Sedan dess är denna bloggpost den enskilt främsta ingångssidan till min blogg. Sidorna och bloggarna om Pro Ana blir bara fler och fler.
Idag läser jag i DN om att var sjätte tjej skär sig i armarna. Det är framförallt unga tjejer med höga krav. Det visar sig också att ätstörningar är betydligt vanligare bland dem som skär sig än bland dem som inte gör det.

Jag har ett mycket tydligt minne av när jag först stötte ihop med fenomenet. Det var på högstadiet, vi upptäckte att en tjej, som jag egentligen inte känner alls, hade långa skärsår på underarmarna.

Detta är den första och enda gången jag har lagt en anonym lapp i rektorns postfack. Vi var chockade att någon kunde skära sig själv. Det var inte på stenåldern , utan snarare typ 1997. Idag ser jag tjejer flera gånger i veckan, på tunnelbanan och på stan’ som har långa ärr över hela armarna.

Med långa skärsår på armarna finns inte längre någon ursäkt för omgivningen. Det blir svårt att hävda att man inte förstod, att det inte syntes på utsidan. Det som gör ont i själen får ett fysiskt uttryck och plötsligt blir det en uppenbar smärta.

Det är egentligen så sjukt. Man kan må dåligt över krig, övergrepp, mobbning, sorg och fruktansvärt många andra saker. Vissa gånger är det till och med bättre att det gör ont än att det inte känns alls.

Men för många av killarna och tjejerna handlar det om psykisk press. En vilja att prestera och leva upp till andra människors krav. Det måste ändå vara den absolut mest värdelösa orsaken för att skada sig själv.

Det borde också vara en typ av smärta som faktiskt går att åtgärda.