Arbetet i FN rivstartar med det område som kallas ”Advancement of women”. Med andra ord; kvinnors rättigheter. Bland annat ligger resolutioner om våld mot kvinnor, och arbetet med att förebygga fistula på bordet.
I plenum hålls anföranden från medlemsländerna. Högt blandas med mycket lågt. Det är lätt att konstatera att varje land låter som paradiset på jorden, om man väljer att ensidigt tro på den bild delegaterna målar upp. Vitryssland framstår tillexempel som jordens paradis för mödrar.
I det gemensamma talet för Arab- och Gulfstaterna kan man bland annat läsa om arbetet med att implementera överenskommelserna från kvinnokonferensen i Peking, vilket självklart görs ”with the provisions of our tolerant Islamic Sharia’a and our national value”. Toppen.
Det verkliga arbetet sker dock främst i små trånga grupprum, där de informella förhandlingarna pågår. Här förhandlas, stöts och blöts texter tills länder kan enas. Igår hade jag tillfälle att vara med på det informella möte där resolutionen om våld mot kvinnor diskuterades.
Här ligger egentligen en av FN:s absolut största styrkor. Kanada kan hålla en gemensam linje med Kina, Qatar kan reda ut frågetecken kring formuleringar, Indien kan alliera sig med Argentina. Det är också i dessa sammanhang som länder tvingas bekänna färg…
Libyens delegat levererade gårdagens mest spänstiga inlägg, med ett snett leende sa han ungefär såhär; “This sounds like a resolution that should be adopted by the security council instead. We’re not here to dictate the actions of each country. After all, we all know we’re not ‘dictators’ here.”
Såhär skriver freedomhouse.org om situationen för kvinnor i Libyen;
“Domestic violence remains a problem, yet there is no law that declares domestic violence or marital rape a crime in Libya. Domestic violence is therefore handled under Libya's general criminal law. Article 63 of the penal code stipulates that there must be evidence of inflicted damage in order for the perpetrator to be punished”
Trots allt är det nog ändå i dessa forum som man påverkar världen. Den som står oemotsagd kommer troligtvis aldrig inse att han har fel. Att länder som Libyen ens dyker upp vid bordet är ett gott tecken.
Ukraina, EU och Ryssland
10 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar