När Clinton klev in i rummet gick ett sus genom publiken – och sen satt alla andra i skuggan, inklusive FN:s generalsekreterare, som förövrigt höll ett lamt färdigskrivet anförande som egentligen bara beskrev problembilden.
Bill Clinton konstaterade i sitt anförande att världens ledare, inklusive honom sjäv; ”blew it”, de lyckades inte säkra tillgången till mat i hela världen, och betraktade, enligt Clinton, mat som vilken annan handelsvara som helst. Jordbruksstöden måste minska och frihandeln måste öka, menade Clinton, men påpekade också att mer mat måste produceras lokalt. Transporterna måste minska och jordbrukssektorn i utvecklingsländer måste effektiviseras.
Han hade dessutom ett par konkreta förslag, till skillnad från övriga talare, bland annat att FN:s program för att säkra tillgång till mat, ska kombineras med programmet för att ge barn möjlighet till utbildning. Skolmat blir ett incitament för att skicka barnen till skolan, och lättar samtidigt på försörjningsbördan för familjen.
Clinton förespråkar också att en stor del av livsmedlen i den humanitära hjälpen ska köpas från närområdet. Det ser till att lokal produktion inte slås ut, minskar miljöpåverkan, o ch är dessutom ett billigare sätt att ge bistånd. Bush försökte, enligt Clinton, att genomdriva denna reform i USA, men fick pisk både från demokrater och republikaner, med den amerikanska bonderörelsen i ryggen…
Den forne presidenten framstod som både engagerad och påläst, talet var varken inövat eller läst innantill. Det övergripande temat var att fattigdomsbekämpning och utrotande av hunger är avgörande för att vi ska kunna hantera andra problem som miljöförstöring eller biologisk mångfald.
If you can’t eat, you won’t care much about the neighbouring Orangutang, som Clinton sa i sin avslutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar