Topp tre under tre år

Den 20:e september för tre år sedan skrev jag mitt livs första blogginlägg. De närmast sörjande gick nog in då och då och kollade läget, men så många fler uppmärksammade inte denna världsnyhet.

Sedan dess har en del vatten flutit under bron, för att uttrycka det milt. Bloggen är mitt smörjmedel i skrivandet, min pysventil, mitt ständigt dåliga samvete och en fantastisk orsak att skratta lite då och då. Framförallt har min blogg lett till en del märkliga händelser. Här är topp tre...

1. Nick Behnken - den märklige amerikanen. Runt jul 2005 fick jag ett mail, av en händelse hade Nick ramlat in på min blogg och hittat en del lustiga bilder. Eftersom killen bara kunde engelska förklarade jag efter bästa förmåga vem jag var och varför jag hade helt galna bilder på min sida.

Ett par veckor senare fick jag ett mail från Nick, han skulle till Stockholm och ville ses. Till saken hör att jag inte hade fått någon information om vem denne mystiske man var, när jag hotade med svenska säkerhetspolisen påstod Nick att han jobbade för Amerikanska försvarsdepartementet. Vem vet, sant eller inte? Jag träffade i alla fall killen en snöig dag i januari och drack en kopp kaffe. Pappas konspirationsteori är att Amerikanska säkerhetspolisen bedriver avancerad spaning mot oskyldiga bloggare...

2. Oväntade bloggläsare. Jag och min kompis Frank hyr en lägenhet i andra hand. Vår hyresvärd jobbar utomlands och det tog nästan ett år innan vi sågs för första gången. När hyresvärden klev in genom dörren skakade vi hand och jag presenterade mig. Vår hyresvärd var dock fullt och fast övertygad om att vi hade setts förut. Efter mycket dividerande fram och tillbaks kom han fram till att det nog är för att han är en flitig läsare av min blogg...

En annan mycket oväntad bloggläsare är mamma, som använder bloggen som en direktuppdatering av mitt liv. Det gäller att tänka två gånger innan man trycker på "publicera inlägg".

3. Roliga mail. Jag har fått höra att jag är ful som *** att jag äter *** att jag är apsnygg, att jag är kass, att jag är bra, att jag borde gå och avlida, jag har fått mail från flyktingar, från folk som vill resa i Rumänien, eller från folk som bara vill fråga olika konstiga saker... Det är helt sjukt kul att människor tar sig tid att kommentera det jag skriver, eller att skicka mail. Kanske det bästa av allt med bloggandet.

Förhoppningsvis överlever bloggen ett par år till. Hipp hipp hurra!