En dag i ett liv

Den ryske nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn dog för ett par veckor sedan. Det slog mig att jag har ett ex av hans bok ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” i min bokhylla. Jag vet faktiskt inte riktigt hur den har hamnat där, har ett vagt minne av att den kanske min högstadieskolas egendom. Nåja, det brottet är nog preskriberat nu.

Boken handlar om en sovjetisk man som blev tysk krigsfånge, han flydde, misstänktes vara allierad med fienden och dömdes till tio år i Gulag. Vi får följa med i en dag av grymma absurditeter.

Min bok är från upplagan som trycktes 1971. På baksidan finns utdraget från en recension från kommunistpartiets tidning Pravda;

”I vår litteratur har en sällsynt begåvad författare gjort sitt inträde. Likt varje äkta konstnär har han sagt oss en sanning, som vi omöjligt kan glömma och som vi aldrig får glömma, en sanning som ser oss rakt i ansiktet.

Hur kommer det sig att vi känner hjärtat dra ihop sig av smärta, när vi läser denna märkliga berättelse, samtidigt som vi känner ljus i sinnet? Det beror på dess djupa mänsklighet, att människorna förblir människor också i förnedringens stund.”

Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv. Lite drygt tio år efter att boken gavs ut landsförvisades Solzjenitsyn. Ibland svänger politikens kappa fort, den sällsynt begåvade författaren var inte ens vatten värd, och den sanning man aldrig skulle få glömma kunde helt plötsligt sopas under mattan.

I en låtsasvärld

Jag har för tillfället ingen tv (men är dum nog att ändå betala tv-licens, för den som undrar). Det här med OS har därför inte varit en stor del av mitt liv på sistone. Jag kan inte bestämma mig för om det är något att sörja.

OS historien har bjudit mig på mängder av magiska ögonblick. Av OS i Barcelona minns jag i stort sett bara den pampiga sången. När OS i Atlanta invigdes satt jag uppe hela natten, ensam med en termos svart thé (1996 tyckte jag fortfarande att kaffe var jätteäckligt). När OS i Aten invigdes grät jag och min lillebror ikapp. När Cathy Freeman tände elden i Sidney 2000, eller när Stefan Holm tog OS-guld 2004 reste sig håren på mina armar.

Den här gången känns de Olympiska spelen mest som de Olympiska spektaklen. Jag har svårt att se passionen för sporten bortom de röda fanorna, de drillade barnen och de välregisserade massuppvisningarna. Jag har svårt att bortse från bristen på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Jag har svårt att blunda för att det fortfarande bara finns ett parti att rösta på i Kina.

OS hålls i år i en låtsasvärld. Ett rent och prydligt Peking med fungerande trafik och frisk luft. Ett land där journalister får skriva nästan vad som helst, och där det finns en särskild park för dem som vill protestera. Ett enat land, där alla minoriteter sluter upp bakom fanan, och där Tibetfrågan sedan länge verkar vara löst. Landet existerar inte, men vi vill så gärna att det ska göra det så att vi kan få titta på sporten i fred.

Ps: Du har väl inte missat att Kina-tv äntligen är tillbaka! Kolla genast in broderskapstelevisionen på www.svt.se/chtv.

Vuxna män och kvinnor gör saker tillsammans

I morgon är det magiska datumet 080808, med andra ord nollåttans dag. Bemärkelsedagen kommer att firas på ett högst moget sätt - vattenkrig i gamla stan. Nord, vilket alltså innebär Uppland, tävlar mot syd, Södermanland.

En vansinnigt kul idé. Människor är alldeles för vuxna, varför tillverkas inga pulkor för människor över 1.40 och varför måste man sluta med vattenkrig bara för att man fyller tolv?

Vem vet, jag kanske skolkar från jobbet en sväng och joinar lag nord.

Lyckligt gift - grönt ljus för automatvapen

Tidningen Vapenägaren distribueras till alla riksdagsledamöter, jag lånade min vän Erik A Erikssons exemplar till morgonkaffet. Det är minst sagt intressant läsning. Blaskan består till stor del av historier om hur vapenägare påstår sig ha diskriminerats och felbehandlats av diverse myndigheter.

I detta nummer hittade jag historien om en 82-årig vapenägare i Värmland som har blivit av med sitt automatvapen. Artikelförfattaren redogör för varför beslutet ska ha varit felaktigt och konstaterar sen;

"Det är uppenbart att polismyndigheten konfiskerade licensen av åldersskäl. Men 82-åringen är synnerligen vital och aktiv skytt, med perfekt syn och hörsel, vid sina sinnes fulla bruk och lyckligt gift. Det fanns såldes inget hållbart skäl för polismyndigheten att begå ett sådant övergrepp."

Är då ett olyckligt äktenskap eller, ve och fasa, en skilsmässa skäl nog att frånta någon vapenlicensen? Och vad förväntar man sig egentligen att en olyckligt gift 82-åring ska göra med sitt vapen? Egentligen kan man nog inte göra annat änm att småle åt denna familjekonservatism in absurdum.

Missförstå mig rätt. Jag har absolut ingenting emot varken vapenägare eller jägare. Men snälla någon, lägg ned tidningen Vapenägaren, den ger samtliga människor med vapenlicens dåligt rykte.

Back in business i ett regnigt Stockholm

Regnet öser ner utanför fönstret. Jag har övergett Hudiksvall för den något mer hetsiga vardagslunken i Stockholm och det känns lite som att sommaren anno 2008 är över. Det är med största sannolikhet inte sant, men just idag känns det så.

Trots bristen på sol är sommartorkan påtaglig och kanske är det en bidragande orsak till att FRA fortsätter att spinna i media. Ju mer det snurrar, desto mer påminner regeringens agerande om min gamla tax (som nu mer residerar i de sälla jaktmarkerna), han hade en fascination för sin egen svans, och jagade den gärna runt runt. Föga framgångsrikt kan tilläggas. Sanna Rayman har kloka tankar på ämnet.

Ikväll är det läge för en fet godispåse, en liter kaffe och en bra bok. Tror att det får bli så.

Ingen Almedalen i år

Almedalen, Palmedalen. The place to be, denna vecka i juli. Jag är inte där, av ett par olika skäl, för det första har jag extremt lite semester i år, då får man se över sina prioriteringar. Gotland var inte en av dem.

För det andra. Visserligen är den politiska ankdammen ett ganska roligt ställe att plaska runt i, men det är skönt att få lite perspektiv. Att kolla på mingelbilderna, och konstatera att alla inte kommer må lika bra som mig i morgon bitti, att inse att världen faktiskt funkar ganska bra, även med högdjuren på ön, och att se den sammanhållna bilden av myriaderna av utspel. Det är kul.

Det tredje skälet är att jag faktiskt tänkte fira min födelsedag hemma i Värmland i år. Inte, som de senaste åren, illamående och på resande fot hem från Gotland. Ska också passa på att delta i Gråsjöns fisketävling, årets höjdpunkt i Västra Ämtervik med omnejd.

Så med andra ord. Almedalen klarar sig precis lika bra utan mig, som jag gör utan den.

Gustaf blir outad på P3

Jag befinner mig just nu i Lund hos min gamla kompisar Emma och hennes bror Gustaf (som är något av en gay-ikon efter att nedanstående bild har spridits via resedagboken, Gustafs rumpa är den till vänster).

Frågan är vad som kommer att hända med Gustafs status i gayvärlden efter att historien om hans risiga kista i Katmandu har återberättats på P3. Vissa saker vill man inte att andra ska veta, därför kan jag helt enkelt inte låta bli att sprida detta klipp vidare.

Lyssna 42 minuter in i programmet, som alltså handlar om olika sätt att vakna upp...

Ojämställda lökar

jag tillhör den olyckliga skara som inte har en egen trädgård. Även om en egen plätt skog står högst upp på önskelistan kan jag ibland sakna möjligheten att plantera en och annan lök. Detta är tydligen en önskan jag delar med många kvinnor, men inte så många män.

Livet i trädgården är, enligt SvD, inte jämställt. Män gillar maskiner och teknik, därför pysslar de med gräsklippning, grillning och annat som inkluderar gasol, och kanske en liten motor.

Undersökningen är säkert helt korrekt. Egna empiriska studier stödjer i alla fall tesen. Men vad är nyheten? Vi har ett ojämställt samhälle med normer och värderingar som talar om hur en kvinna, respektive en man, egentligen borde bete sig. Det är klart som tusan att det syns i undersökningar.

Detta gäller oavsett om vi råkar befinna oss i trädgården, i trafiken, i sängen, i skolan, i köket, på jobbet, eller hemma hos grannen.

Solen skiner i Hudik, men jag ska bege mig till sydligare breddgrader för att hälsa på min vän Emma i Lund. Sen har jag en hel veckas semester. Lyx.

Plötsligt händer det

Frågan är om det var Hudiksvall eller båtresenärerna som var turistattraktionen när ett kryssningsfartyg idag anlöpte Hudiksvalls hamn. Efter förra årets fiasko har man lärt sig en del och förväntningarna var inte lika uppskruvade.

Ändå hade en ansenlig mängd Hudikbor tagit sig till hamnen för att beskåda landstigningen av diverse rika amerikaner, även om samtliga förmodligen skulle hävda att ”de bara råkade promenera förbi”. Jo jo, det brukar vara riktig trafik i hamnområdet onsdagar runt lunch… eller inte.

Trots allt var det ett helt gäng som valde att kliva i land vid den pittoreska staden där hav och människor möts. Skylten ”Welcome to happy Hudik” mötte besökarna även i år, dock saknades både blåsorkester och kommunalråd. På marknadsplatsen Möjlen kunde de köpa honung och tunnbröd av försäljare – som dagen till ära hade klätt sig i folkdräkt.

Man kan fundera över vilken bild dessa fjärran resenärer egentligen får av Hudiksvall. Men vem vet, tänk om någon förälskar sig i staden och återvänder med fickorna fulla av dollars. Det kanske var det den nyfikne åskådaren hoppades på. Plötsligt händer det.

Wykman markerar

Niklas Wykman är nice. Jag måste erkänna att jag har lite av en soft spot för honom. Förutom att han är intelligent har han humor (även om 40 mil i en liten bil tillsammans i vintras blev en smula påfrestande), han är dessutom både en originell och intressant ledare för MUF.

Att han nu hotar med att lämna moderaterna är en viktig markering. För min egen del skulle ett liknande hot bli tämligen tomt, då jag inte är medlem i centerpartiet, utan endast i ungdomsförbundet och centerkvinnorna.

I morgon kan du se Niklas, Magnus och övriga borgerliga ungdomsförbundsordföranden i Tv4:s morgonsoffa. 07:15, så upp och hoppa.

PS: MUF får givetvis en faktura för detta tämligen okritiska inlägg.

Om jag passar så smashar du?

Dagens DN debatt var en sällsam uppvisning i mediestrategi. Mona Sahlin beställer en rapport av LO-ekonomerna. LO-ekonomerna redovisar resultatet på DN-debatt. Bland annat visar det sig att unga kvinnor missgynnades av Socialdemokraternas politik. De lägger sedan upp Monas boll för smash, och skriver:

"Min fråga till Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt är: Vad kommer ni att göra för att förhindra att det blir fler fattiga?"

You just wait and see. Snart presenterar Mona en rad käcka förslag på hur orättvisorna ska brytas. Hon anlägger en lagom klädsam indignation över att man inte riktigt lyckats tidigare, samt lovar bot och bättring.

Hon kommer dessutom med största sannolikhet att rikta en känga till den regering som på två år inte har lyckats ställa till rätta vad socialdemokraterna ägnade tolv år att förstöra. Vi har sett det förr.

Dagens ledare

Dagens ledare i Hudiksvalls tiding handlar om FRA, och framförallt om debatten efteråt. Läs den här.

En jävlig kväll

Att Sverige verkar åka på pisk i fotbollen är av mindre vikt. Att Riksdagen röstade igenom FRA-lagen är ingenting jag hurrar över. Att två av mina nära vänner nu utsätts för en hatkampanj som saknar motstycket är fruktansvärt.

Jag är en av dem som gärna hade sett att Annie Johansson och Fredrick Federley hade tryckt på nej-knappen under morgonens votering. Sverige behöver visserligen någon form av signalspaning i kabel, den åsikten delar jag med samtliga riksdagspartier, förutom miljöpartiet. En sådan typ av spaning ska vara oerhört hårt reglerad, jag är inte säker på att jag tycker att de förändringar som nu lades till räcker.

Jag har bland annat uppmanat Annie och Fredrick på ledarplats i Hudiksvalls tidning att rösta nej. Men det är inte viktigt just nu.

Det finns mängder av ledamöter i riksdagen som kallar sig liberala. Det finns mängder av ledamöter som gärna och ofta talar sig varma för integritet. Det finns ganska många som har knorrat lite över det lagförslag som lades fram. De knorrade, men de gjorde inte mer.

Sen finns Annie och Fredrick, som redan förra året protesterade högljutt. Som har jobbat med förslaget, men som ändå i slutändan inte var nöjda. De gick den schysta vägen – och talade öppet om för sin riksdagsgrupp hur de tänkte rösta. Sen var debatten igång.

Efter nästan ett dygns möten, diskussioner och kompromisser fick man regeringen att backa och lägga till förbättringar i förslaget. För Annie och Fredrick stod det nu mellan att fälla en regering, eller att rösta med ett förslag som de upplevde var avsevärt bättre än det tidigare.

Det val de gjorde gör dem nu till bloggosfärens hatobjekt. Människor beter sig vidrigt. De skriver saker på webben som de aldrig någonsin skulle säga ansikte mot ansikte. De visar ett förakt mot gamla vänner, de kränker och sårar. Allt detta gör de mot dem som kämpade hårdast.

Var är reaktionerna mot alla de liberaler som med största sannolikhet röstade med sin övertygelse utan att lyfta ett finger, vare sig för att fälla förslaget, eller göra det bättre?

Annie Johansson och Fredrick Federley förtjänar all heder. För mig är de samma människor som de var i går kväll. Varma, ärliga, rakryggade och modiga.

Hata mig gärna för att jag tycker så. Det skiter jag i.

En fundering

Kan inte någon lära miljöpartisterna att less is more...

Uppdatering: Såhär efter debatten kanske det är en smula oklart att jag syftade på Miljöpartisternas evighetslånga inlägg i debatten. Säkra källor från Grön Ungdoms ledning säger dock att det handlade om så kallat filibustrande.

Fegisar och floder av tårar

Jag är blödig, det är jag medveten om. Detta är dock första gången jag låter tårarna spruta när jag ser på svt24. Just nu visas riksdagsdebatten om utökad signalspaning. Annie och Fredrick är mina vänner, jag har känt dem i många år och har jobbat tätt tillsammans med dem båda. Jag ser hur de våndas och lider, jag ser hur trötta de är. Det gör faktiskt ont i mig.

Jag saknar dem som deklarerat sin nej-röst. Var är de de? Vad vill de och vilka konstruktiva diskussioner har de fört? Risken finns att Federley och Johansson blir de svarta fåren i efter morgondagens debatt, det vore en gigantisk orättvisa.

Det blev nog inte riktigt som de tänkt sig, men det blev fruktansvärt mycket bättre än det ursprungliga förslaget. Annies och Fredricks insats är enorm.

Rösta med hjärtat Annie och Fredrik

Tonen på vissa bloggar är hätsk. Vissa tänker till och med säga upp bekantskapen med gamla vänner om de trycker på fel knapp i nästa onsdags votering om utökade möjligheter till signalspaning.

Det ledamöter som Annie och Fredrick brottas med just nu är inte lätt. De sitter i en tämligen effektiv rävsax, där ett framtida inflytande och många viktiga uppdrag kan stå på spel för en knapptryckning i en fråga där de troligtvis förlorar ändå.

Men i slutändan kommer ändå principer att stå mot lojalitet. Jag hoppas, och nästan förutsätter, att principerna kommer att vinna.

En sen kväll på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen stöter jag på en överförfriskad högre chef för FRA. Hans högst diskutabla beteende blev en påminnelse om vad man brukar kalla den mänskliga faktorn.

Rikets säkerhet, och en eventuell risk för terrorangrepp måste vägas mot den personliga integriteten. Det är lätt att försäkra att allt kommer att gå rätt till, att enskilda personers mejl inte kommer att beröras. Att material kommer att förstöras.

Den springande punkten är att vi inte kan vara säkra på att det blir så. Vi ger staten verktyg att läsa i stort sett all elektronisk konversation. Samtidigt är insynen, kontrollen och möjligheten för politiker att dra i bromsen är nästan obefintlig.

Det går att dra i bromsen nu. Det är läge att göra det, men Annie och Fredrik förblir faktiskt mina vänner oavsett val.
För övrigt…

… var min morfar värnpliktig signalspanare på FRA. På den tiden var det morsekodning som gällde.

Bonderörelse i 2000-talet

För tio år sedan var Sveriges bönder totalt uträknade. Gnälliga och bittra EU-motståndare med fula overaller, för att göra en lång beskrivning kort. Men sen vände det, "de gröna näringarna" fick bli samlingsnamn för en tillväxtbransch, som kanske inte såg ut precis så som man hade trott, men som andades framtidstro.

Rent imagemässigt tror jag att vi kan spåra förändringen tillbaks till något så konkret som LRF-ungdomens svarta tighta t-shirt med gultrycket "Bonde" på bröstet. Det var coolt och kaxigt.

Sen kom den berömda ketchupeffekten, vilket så småningom kulminerade Sveriges sötaste dokusåpa - Bonde Söker Fru. När jag igår slog på tv:n och råkade hamna mitt i införprogrammet till nästa säsong fick jag ytterligare ett bevis på att något håller på att hända. Tv4 har letat reda på en bögbonde! Äntligen, som Gert skulle ha sagt.

Till sist. LRF-media lanserar i dagarna det nya livsstilsmagasinet Ecoqueen. En glassig tidning för dig som bryr dig om miljön. Äntligen, en gång till. Bonderörelsen har tagit klivet in i nästa århundrade. Det finns andra branscher som borde följa efter...

Ett riktigt kap

Den som någon gång får äran att gifta sig med mig gör ett riktigt kap - till skilnad från mig, som enligt en ny rapport från SACO, förlorar på att knyta hymnens band.

Rapporten visar att för kvinnan sjunker inkomsten så fort hon gifter sig, hon kommer heller inte ikapp sina jämnåriga singlar, något som gäller även för högutbildade kvinnor. Men inte för män. Rapportens slutsatser är spännande. Det är även de möjliga förklaringarna på varför det ser ut som det gör.

Arbetsgivare räknar med att även högutbildade kvinnor tar störst ansvar för hem och barn, är ett alternativ. Att det handlar om frivilliga val, eftersom familjens samlade inkomst ofta sjunker radikalt om mannen stannar hemma, är ett annat. En tredje förklaring kan, enligt SACO, vara att jämställdhetspolitiken motverkar sina egna mål.

Det går inte att hävda att en av förklaringarna är den universella, de hänger givetvis ihop med varandra i en tämligen ondsint cirkel. Därför hävdar jag fortfarande att en individuell föräldraförsäkring är en av nycklarna till ett mer jämställt samhälle.

Råkade faktiskt skriva en ledare på ämnet igår.

Hårresande Nobelpristagare

Marknadsmässiga lösningar, effektivisering, livsstilsförändringar och politiska beslut är ordförande för IPCC Dr Rajendra K Pachauris (revolutionerande? Jakops kommentar...)recept för att lösa den globala klimatutmaningen. Denna Nobelpristagare finns med på länk på LSU:s globalkonferens i Örebro.

Min FN-kollega Jakop Dalunde påpekade att Dr Jajendras frisyr hölls på plats på ett passande sätt med hjälp av en kalottliknande hatt. Dr Rajendra förklarade senare att det faktiskt inte hade med frisyren att göra, utan var ett resultat av att hans många resor tvärs över jorden har orsakat en infektion i hårbotten.

Uppenbarligen orsakar flygresor mer besvär än utsläpp av koldioxid. Även för Nobelpristagare.

Valmanifest 2.0?

Det känns som att jag lägger halva mitt liv på att åka tåg. Det blir också ett allt mer vanligt förekommande ämne för mina bloggposter. Ber om ursäkt för tjatet. När allt flyter på är det ganska trevligt, speciellt de nya regionaltågen i mälardalen. Man kan nästan inbilla sig att det känns lyxigt.

Apropå tåg, så kom jag osökt att tänka på SEKO:s syn på den Svenska modellen. I den ingår, enligt dem, nämligen en gemensamt ägd järnväg. Det härligt hur mycket man kan proppa i det där berömda begreppet. Om du frågar SEKO så omfattar den dessutom en reglerad hyressättning, miljön, skatterna och det offentliga ägandet.

Ju mer man utvidgar ett begrepp, desto mer urvattnat blir det. Med SEKOS definition blir det helt meningslöst. Det fina gula lilla USB-minnet jag fick till redaktionen, märkt Svenska Modellen 2.0 (ett tappert försök att poppa till det) kunde lika gärna märkas om till Socialdemokraternas valmanifest 2.0