Det finns ett enda uppdrag som får mig att darra ända ner till mina taniga knän. Det är förbundsordförandeuppdraget i CUF, ändå står jag med glädje och stolthet till valberedningens förfogande. Idag offentliggjordes deras förslag och uppenbarligen har jag en nästan enig valberednings förtroende. Nu borde man skriva en lång och klok text, jag struntar i det och skriver istället precis det som finns i mitt huvud just nu;
Människans kapacitet och möjligheter är grundläggande för mitt politiska engagemang. Vi har ställt till med en jäkla massa skit, därför är jag också övertygad om att vi kan ställa saker till rätta igen. Vi brukar säga att ”det börjar hos dig”, och hos mig var det på sätt och vis så. Jag har aldrig ens varit i närheten av a-barn-standard. Jag föddes med ett ganska livsavgörande fel, men som tur är var det någon annan som hade hjärnkapacitet nog för att kompensera det jag saknade i kroppsliga förmågor. Någon annan hade redan uppfunnit en helikopter som flög iväg mig, någon annan hade redan uppfunnit narkosen och någon annan fattade att det gick att operera pyttesmå barn. Det är någonstans där det börjar, människan är fantastisk.
Den fantastiska människan förtjänar att vara fri. Utifrån den övertygelsen kallar jag mig liberal. Jag tror på friheten, men jag tror också att friheten finns i en dynamisk verklighet. Min frihet inkräktar ibland på din, det är där gränsen måste dras. Jag tror på människans rätt att fatta fria beslut, men jag tror också på människans rätt att misslyckas och att det därför behövs ett socialt skyddsnät värt namnet.
Som ordförande vill jag skapa en miljöpolitik där problemen tas på största allvar men där lösningarna handlar om framtiden, inte om bevarande av gamla system och strukturer. Där ny teknik står i centrum och där det är billigt att vara miljövän, men dyrt att skita ner.
Jag vill se ett öppet samhälle där den personliga integriteten sätts i centrum, men också ett samhälle som är öppet gentemot sin omvärld. En människa som kommer till Sverige ska i utgångsläget alltid ses som en ny resurs, ett tillskott och en kompetens.
Jag vill också jobba för en jämställdhetspolitik som utgår från individens frihet. En jämställdhet som inte polemiserar, men som inte heller blundar för missgynnande strukturer och diskriminering.
CUF ska inte vara en organisation som formar politiker i grå kostymer och slipsar. Det är inte heller en organisation för människor som går på sparlåga, det är en organisation för människor som brinner. Det är en organisation som inte, fastnar i byråkrati, system och synergieffekter, utan pratar om människor, framtiden och lösningarna.
Det är mitt CUF och min vision. Nu är bara frågan hur medlemmarnas CUF ser ut.
