söndag, mars 25, 2007

Läsvärt i Påsk

Snart är det påsk! En helt fantastisk högtid som slår både midsommar och jul med hästlängder. Jag tänkte åka hem till värmland och äta godis och prinskorv i mängder. Dessutom tänkte jag försöka plöja igenom alla de böcker jag påbörjat men inte läst klart. I högen ligger just nu:

Radhusproletärer och ombudskapitalister. Dick Klings nya bok handlar om varför vi i Sverige byggt upp ett gigantiskt kollektivt ägande samtidigt som hushållen i stort sett saknar förmögenhet. En genomsnittlig Italienare äger sex gånger så mycket som en svensk. Finnen äger dubbelt så mycket.


Detta tål att funderas på tillsammans med ett stort påskägg. För en majoritet av Svenskarna funkar livet så länge "kranen" är igång och pengarna sipprar in, så länge systemen funkar, kylskåpet är helt, tvättmaskinen gör sin plikt, och dagen ser ut ungefär som föregående dag. Problemet uppstår då kranen av någon anledning slutar att rinna, eller när något oförutsett inträffar som gör att vattnet inte riktigt hinner stilla behovet.


Dick föreslår därför att de statliga bolagen delas ut till folket i form av aktier, en sorts folkkapitalism som skulle ge varje svensk en aktieportfölj på 70 000 :-. Läs gärna bloggen folkkapitalism.nu
I min bokhög ligger också boken; A Short History of Tractors in Ukrainian. Jag köper ofta böcker på baserat på omslaget, tycker att den principen funkar lysande. Denna bok gick helt enkelt inte att låta bli att köpa.


19 kommentarer:

Bulten i Bo sa...

Statens skuld till vissa svenskar innebär alltså ytterst en kollektiv skuldsättning. Men denna skuldsättning motsvaras av lika stora tillgångar i form av statspapper hos de svenskar som lånat till staten. För svenskarna som kollektiv tar alltså skulder och tillgångar ut varandra!

Statens tillgångar i form av statliga bolag är verkliga tillgångar som tillhör alla svenskar. Men statsskulden visar bara att vissa svenskar har en skuld till andra svenskar. Statsskulden innebär inte en nettoskuld för svenskarna som kollektiv.

Marcus Clifford sa...

En genomsnittlig Italienare äger sex gånger så mycket som en svensk. Finnen äger dubbelt så mycket.

Visst är det en viktig lista att ligga i topp på! Det skulle ju faktiskt innebära att den som äger mest när den dör vinner. Till skillnad från placeringen i spädbarnsdödlighet och antalet människor under fattigdomsstrecket säger ju verkligen den här tabellen något om hur illa ställt det är i Sverige.

Dags att öka det privata ägandet för allas bästa. Det tycker jag låter som ett bra motto och något för Centern och Sverige att ta fasta på!

Marie sa...

Hmmm, Bulten. Det är intressant att du nästan rakt av citerar ur Dick Klings timbro-rapport, ge oss våra företag...

Om man för resonemanget vidare innebär det alltså att en amortering på statsskulden varken gör svenskarna mer eller mindre skuldsatta som kollektiv (med utlandsskulden är det givetvis en annan femma). Och att en utdelning av de statliga företagen inte heller gör Sverige mer eller mindre förmöget, det är helt enkelt en gigantisk omfördelning av ressurser, från staten till människan.

Marcus, på vilket sätt menar du att ett stort statligt ägande sänker spädbarnsdödligheten eller bygger välstånd?

Bulten i Bo sa...

Det var ett citat rakt av. Du har totalkoll och lät dig inte luras.

Timbro:

"Statens skuld till vissa svenskar innebär alltså ytterst en kollektiv skuldsättning. Men denna skuldsättning motsvaras av lika stora tillgångar i form av statspapper hos de svenskar som lånat till staten. För svenskarna som kollektiv tar alltså skulder och tillgångar ut varandra!"

Någon annan:

"Idag uppgår (statsskul)den till 1258 MILJARDER, helt otroliga summor. Delar man detta på nio miljoner så får man en summa på 139 800 per person. Sunda statsfinanser?"

Du skulle lyssnat på mig i den debatten, då kunde du fått Tibros åsikt t.o.m. innan Timbro själva hunnit få den!

Marie sa...

Ja vad ska man säga. I rest my case.

Jorden & Arbetaren sa...

Liten skrift i konsten att lura en stendum CUF:are

Man skriver ut italienarnas -medel-, i jämförelse med svenskarnas -medel-.
Vilket säger oss.
Att det finns ett litet antal italienare som äger extremt mycket.
Vad som är intressant är -median- ägandet. Om Marie, hade hört ordet källkritisk granskning,
skulle hon sluppit pinsamheten att framstå som sig själv.
Fakta finns på UNCTAD (hdr2006) och https://www.cia.gov/cia/publications/factbook/index.html.
Bland de industrialiserade länderna (HDCs)kommer Italien på en hederslös sistaplats(humanpovertyindex).
Inte underligt att Italien är Maries idealekonomi vad gäller ägande och fattigdom.
Dessutom tror jag hon skulle passa i Italien. Läs och skrivkunnigheten är nämligen i jämförbar nivå med LDCs.

/Jorden & Arbetaren, tycker man bör ge Marie hennes 70 000 skr, och be henne köpa en enkel biljett ur landet.

Marie sa...

Jorden och arbetaren. Om man kollar på Italienarens medianförmögenhet så är den fortfarande sex gånger så hög som svenskens. Detta enligt siffror från forskningsprojektet Luxemburg Wealth study, ett databassamarbete där SCB ingår för Svensk räkning.

Sverige har dessutom sämst spridning av förmögenheterna av de jämförda länderna (med undantag för USA). I ett mått där 0 motsvarar en totalt jämn spridning och 1 en totalt ojämn spridning har Sverige 0,89 vilket kan jämföras med Italiens 0,61

Bulten i Bo sa...

Jag tycker inte alls du ska vila ditt fall utan förklara dig.

I vår förra debatt katastrofförklarade du statens ekonomi och dess underskott, nu kan du till och med tillåta dig att propagera för att man ska ge bort statliga tillgångar. Har det hänt något särskilt?

Vill du verkligen ha det som i Italien.

Ett råd, sluta läs Timbro och tänk själv, det blir nog bäst så!

Jorden & Arbetaren sa...

Avgör själva: Ljuger Marie eller är hon bara okunnig?

Vad Marie refererar till kallas ginivärde/koefficient.
Eftersom hon far med osanning, beroende på undermålig kunskap eller förljugen vana, får vara osagt, vi låter läsarna avgöra.
Här är de rätta värdena.

Namibia: 0,707
USA: 0,408
Italien: 0,360
Azerbaijan:0,355
Finland. 0,269
Sverige: 0,250

Obs! Inget land har så högt som 0,89. Namibia toppar med 0,71
(källa:
http://hdr.undp.org/reports/global/2004/pdf/hdr04_HDI.pdf
& ciafactbook,2006)

I Italien har de fattigaste 10 % 2,3 % andel av de tot. konsumtion och inkomst , de 10 % rikaste 26,8 %.
I Sverige har de fattigaste 3,6 %
och de rikaste 22,2 %.(ciafactbook dif. med ca 1 %)

(Medelinkomsten,-genomsnitt-, är dock högre, men det är det enda som var sant i Maries utsaga.)

När det gäller fattigdomen i västeuropa. Ligger Italien på¨samma bottennivå som Portugal och Storbrittanien.
Fast bor man på Sheraton i Italien, trivs man säkert lika bra som någon annanstans...

/Jorden & Arbetaren, rekomenderar Marie att ta en promenad varhelst i södra Italien, som desvärre skulle njuta av utsikten.(Där avlider fortfarande spädbarn till följd av undernäring.)

Marcus Clifford sa...

Marcus, på vilket sätt menar du att ett stort statligt ägande sänker spädbarnsdödligheten eller bygger välstånd?

Nu skrev jag ju aldrig något sådant men det är en intressant fråga du ställer. Jag kan bara titta på landet där jag bor, Sverige, och konstatera att vi i årtionden, ja nästan ett sekel, legat i världstoppen vad gäller låg spädbarnsdödlighet och hög välfärd. Samtidigt har vi också legat i toppen av statligt ägande i världen, något som centern inte alltid motsatt sig, men det har väl det "nya centern" glömt. Uppenbarligen är det viktigare att mäta hur mycket vi äger privat, iställer för hur vi mår i landet. Så resonerar Dick Kling och Timbro. Nu ger jag ju självklart bilden av att vara en motrsträvig vänsteranhängare, men så är nödvändigtvis inte fallet. Däremot är jag less på det fokus ÄGANDE ges i alla dess former, då jag aldrig känt att jag vill äga saker. Timbro, MUF och CUFs syn på ägande och hur de "älskar att äga" äcklar mig. Hade jag varit munk hade jag väl tillhört fransiscanerna. Det är bara att inse att man är i minoritet i en värld full av egoistiska individualister med ökat ägande som kvitto på ett bra liv.

Anonym sa...

Hej Marie,
Jag följer din blogg och tycker att du skriver jättebra. Nu såg jag att du refererar till boken av Dick Kling där han tycker att alla statliga företag skall säljas ut. Jag kan inte riktigt utläsa från din blogg om du tycker det är en bra ide. Hur som helst, jag ville skriva några rader om detta så att du (eller vem som helst som läser det här som tycker privatisering låter bra) kanske tänker efter lite extra.

Egentligen borde utförsäljningen av Telia vara ett avskräckande exempel som står för sig själv, men det är ju inte exakt samma sak som föreslås. Telia såldes ut för 80 kr/aktie; aktierna gavs ju inte bort. Vad står Telia i nu förresten? Retorisk fråga.

Vad skulle då hända om alla statliga företag såldes ut? Svenskarna skulle bli rikare på papper förstås. Om man säljer sina andelar så kan man kanske köpa en bil. Det skulle nog en del göra. Mitt tips är att aktiepriset för överskådlig framtid skulle vara väldigt lågt. Men om man behåller aktierna då? Då kanske man får aktieutdelning då och då. Men hur skulle det gå till? Skall statliga företag vara vinstdrivande, och skall dom ha samma sorts inriktning som Ericsson där det viktiga är att hålla uppe aktiekursen? Det är en retorisk fråga förstås.

Inte ens här i USA har dom gett sig på en sån tokide. I dom flesta fall kommer privatisering i form av köp av tjänster från entreprenörer eller storföretag (eller Halliburton). Oftast funkar det rätt bra, ibland inte så bra.

Sen har vi ju Posten, ett exempel på hur felinvesteringar och korkade ideer kan urvattna det kollektiva kapitalet utan någon privatisering alls. Men oftast är ju inte statliga företag så klantiga, och väljarna brukar slå bakut så att ledningen byts innan det blir alltför tokigt.

Hur skulle det då fungera om dom statliga företagen var ägda av folket genom aktier istället för genom staten? Om ett företag inte drivs så bra så kan man sälja sina aktier. Något annat sätt att visa missnöje? Aktieägare kan gå ihop och ändra i styrelsen eller ledningen. Eller man kan sluta köpa produkten. Men det blir lite konstigt att dra dom parallellerna när man pratar om ett företag som erbjuder en samhällstjänst istället för ett vinstdrivande företag. Vi har ju så att säga lite mer investerat i statliga företag.

Hur som helst, vad jag försöker säga är att det kan vara bra med privatisering ibland, men att vi har en rätt bra modell som i dom allra flesta fall inte behöver såna drastiska tilltag. Och kommunisterna som lägger in bloggkommentarer här har rätt i en sak i alla fall: målet i en stat måste ju vara att öka medborgarens lycka och välfärd, inte aktieinnehavet.

För skojs skull sökte jag lite på "happiness index" och hittade detta: http://members.forbes.com/global/2005/0523/024tab1.html

Lustigt nog ligger Sverige, Italien och Finland alldeles bredvid varandra i rankingen.

Hoppas allt är bra med dig och lycka till med nomineringen (och ha det så gött i Värmland över påsk)

MVH
Mattias

Marie sa...

Jorden och arbetaren, det beror ju lite på vilka värden man mäter Ginikoefficienten i. Nu ska jag villigt erkänna att jag inte är någon ekonomisk expert, men de siffror du refererar till (från undp)verkar visa en fördelning utifrån inkomst och konsumtion. De siffror jag hänvisade till visar fördelningen av egen förmögenhet. Därav de olika måtten. Jag har aldrig hävdat att Italien har bättre levnadsförhållanden än Sverige, att de däremot har ett större eget kapital än en genomsnittlig svensk visar kanske främst på att man bygger trygghet på olika sätt. I sverige är staten synonym med tryggheten, den dagen staten inte levererar vad den lovade uppstår problem.

Marcus: Jag förstår inte din syn på att ett ökat ägande står i motsats till en fungerande offentlig sektor. För mig handlar ägande om trygghet. Jag äger i stort sett ingenting, det sätter mig i en position där tillexempel min arbetsgivare har en enorm makt över mitt liv. Ett kapital på banken hade gett mig ett helt annat läge att dra från jobbet om jag var missnöjd. Att starta eget, eller kanske att åka till Tibet för att skapa inre frid som munk. En sån resa är nämligen inte heller gratis.

Bulten: Jag konstaterade att statsskulden var stor. Uppdelat på varje människa i Sverige blir det nästan 140 000 kronor, det är inga småpotatis, varken nu eller då. Vi betalar ränta på statsskulden, och det ideala borde vara att slippa denna utgift. Vissa tycker att man ska sälja de statliga bolagen och amortera på statsskulden. Det är en idé, en annan tanke är kanske att göra som Kling föreslår, dela ut bolagen och tro att människor förvaltar kapitalet klokt. Vem vet, det kanske leder till ökad företagsamhet – mer pengar i statskassan – och kanske framtida amorteringar på statsskulden.

Jag hittar inte originalposten eftersom du bara länkade till kommentarerna och har därför ingen aning om vad jag skrev egentligen. Är det inte ganska sunt att man lyssnar på andra ibland tar till sig deras idéer? Jag vet inte om du är rädd att jag ska köpas av de onda högerkrafterna, eller om du tror att jag aldrig har läst någonting som publicerats av Timbro tidigare?

De tankar du tänker har garanterat tänkts av någon annan innan dig. Jag har försökt ha någon slags ambition att inte provoceras av bloggkommentarer (även om det händer titt som tätt) det kan ju faktiskt vara så att man lär sig något av andra, även om man från början är av en annan åsikt…

Bulten i Bo sa...

Här har du ditt originalinlägg.

Uppdelat på varje människa i Sverige blir det nästan 140 000 kronor, det är inga småpotatis, varken nu eller då. Vi betalar ränta på statsskulden, och det ideala borde vara att slippa denna utgift

Hur stora ränteinkomster har staten då?

Vissa tycker att man ska sälja de statliga bolagen och amortera på statsskulden

Då gör man sig av med staliga bolag som genererar vinster till statskassan. Förhoppningsvis kan man sälja bolagen till så högt pris att den amorteringen man gör på statsskulden leder till minskade ränteutgifter som är lika stora som de förlorade vinsterna. I bästa fall, ett nollsummespel för statskassan, det mesta talar dock för att det blir en förlustaffär för staten.

...en annan tanke är kanske att göra som Kling föreslår, dela ut bolagen och tro att människor förvaltar kapitalet klokt

Alltså, detta innebär att man skänker bort en inkomstkälla för staten. I princip exakt samma effekt som att staten skulle låna upp ytterligare ett antal miljarder för att dela ut ett extra socialbidrag till alla medborgare.

Tycker du verkligen att vi har råd att försämra statsfinanserna på detta sätt?

Marcus Clifford sa...

Marcus: Jag förstår inte din syn på att ett ökat ägande står i motsats till en fungerande offentlig sektor. För mig handlar ägande om trygghet.

Det är inte min syn, det är Dick Kling som drar slutsatsen att vi äger för lite i Sverige och att det är dåligt. Han anser att vi bör åtgärda det genom att sälja ut det kollektiva ägandet.Och då svarar jag att det har fungerat alldeles utmärkt med en stort kollektivt ägande och lågt privat ägande för Sverige i hundra år. Jag vill inte kunna köpa mig en bil på bekostnad av din sjukvård.

Jorden & Arbetaren sa...

Med andra ord använder Marie och Dick, en måttstock som är helt ovidkommande för människors sociala trygghet för att leda i bevis att det leder till ökad trygghet. Misstänker att fröken Wickberg utbildat sig på Fackulteten för jämförande irrelevans.
Idiot is obviously a word that comes to mind...

Karl Malmqvist sa...

Bulten; Om ett statligt bolag delades ut skulle ägarna fortfarande vara desamma, nämligen det svenska folket.

Den intäkt som staten idag får från företagen skulle alltså direkt tillfalla medborgarna i form av utdelningar, och den enda skillnaden skulle vara att mellanhanden staten försvann.

Individen är dock inte tvingad att inkassera detta relativt låga men regelbundna belopp, utan kan välja att sälja sin andel mot en summa pengar som han/hon får tillgång till direkt. Slutsats: Svenskens inkomst (till sig själv och staten) skulle vara densamma, med den skillnaden att man var fri att bestämma mer över den själv. Vari ligger det farliga?

Anonym; Att Telia felvärderades är inte ett problem som är relevant om bolag delas ut. Alla får helt enkelt lika många aktier och sen får marknaden direkt sätta det "rätta" priset. Ingen kommer alltså att någonsin förlora pengar på en utdelning. Vad som är osäkert är hur stora vinsterna för individen kommer att bli, men vinster blir det.

A-K Roth sa...

"...Idiot is obviously a word that comes to mind..."

Tröttsamt att läsa signaturen jorden och arbetarens inlägg.

Uttrycken "I know what you are, but what am I" och "den som sa't han va't" come to mind.

Kan du inte befria dina inlägg från påhopp, arbetaren?

Bulten i Bo sa...

Svenskens inkomst (till sig själv och staten) skulle vara densamma, med den skillnaden att man var fri att bestämma mer över den själv. Vari ligger det farliga?

Det "farliga" ligger väl i så fall i den undergångsstämning som bloggägaren piskade upp för ett antal månader sen pga av statens påstått dåliga finanser. Nu är samma bloggägare öppen för att försämra staten netto med (9 miljoner x 70 000 = ) 630 miljarder kronor (även om jag tror att siffran 70 000 kronor grundar sig i någon missuppfattning)

Och fortfarande, om det bara handlar om att förbättra svenskarnas förmögenhet, varför inte via staten låna upp de 630 miljarderna och dela ut dessa som ett extra socialbidrag? Effekten blir ju den samma?

Karl Malmqvist sa...

Bulten; Av naturliga skäl tänker jag inte försvara vad någon annan sagt, svensk ekonomi går bra och det finns utrymme för reformer.

Att tro att det endast är förmögenhetsbildning som är målet är att missta sig (det är dock ett viktigt mål i sig). Ett mer direkt folkligt ägande av företagen skulle ge individen större makt att påverka inom de organisationer som han/hon intresserar sig för. Om du är arg på Vattenfalls höga priser finns t.ex. goda möjligheter att göra någonting åt detta om du äger en del av företaget.

Att låna pengar verkar också synnerligen onödigt eftersom de någon gång måste betalas tillbaka, med hjälp av skatter. Alltså tar man bara tillbaka vad man en gång delat ut.