onsdag, maj 19, 2010
Vill de ens lösa problemet?
måndag, maj 17, 2010
Mer sympatier för SD än MP?
Via Barometerns hemsida hittar jag ett webbtest som tillhandahålls av TT Spektra, och som tydligen ska vara ihopsnickrat bland annat med hjälp av Christer Isaksson, Stig-björn Ljunggren och Tommy Möller.Bevare oss från värdelösa webbtester. De tre statsvetarna som ligger bakom testet borde nog ta sig en funderare över sin egen seriositet, för trots "disclaimern" som avslutar testet borde de vara klokare än förminska demokratin till 26 frågor på webben.
torsdag, maj 13, 2010
Laddad
onsdag, maj 12, 2010
Ju mer man får desto mindre vill man ha
Det blir tydligt att desto mer vi får se av vänsterpartiernas politik, desto mindre vill man ha den. Bidragspolitiken har inte funkat tidigare och kommer inte att göra det nu heller, företagare på landsbygden straffbeskattas och ungdomars arbetsgivaravgifter höjs med tio miljarder. Den skattepolitik man tidigare har rasat mot accepteras i stort sett i sin helhet. Vilket man i och för sig får tacka och bocka för.
måndag, maj 10, 2010
Doda, Federley och provokationen
"Det är svårt att tro på något som har författats av människor som drack för mycket vin och rökte örtcigaretter"Citatet handlar om bibeln, och låter som något som skulle kunna komma från citatens mästare Fredrick Federley. Så är inte fallet, upphovskvinnan till orden heter Dorota Rabzcewska, också känd som Doda, en polsk omstridd artist.
Skillnanden mellan min vän Federly och Doda är att hon riskerar fängelse, Fredrick kan vara precis hur provokativ han vill, och säga i stort sett vad han känner för och på sin höjd få skäll.
Doda å sin sida riskerar att få ett hårt straff för "smädelse av troendes övertygelse". Yttrandefriheten verkar, precis som sexuella och reproduktiva rättigheter, väga tämligen lätt i katolicismens Polen. Och från EU hörs som vanligt inte ett knyst.
Den vackra bilden på min vän Fredrick har jag utan tillåtelse snott från hans blogg (detta är troligtvis ett brott både i svensk och polsk lagstiftning). Jag hoppas att han håller sig lugn och stilla i helgen, när vi tillsammans ska svinga klubban på CUF:s förbundsstämma. Annars får han skäll.
lördag, maj 08, 2010
Star-struck på landsbygdsriksdagen
I dagarna går Landsbygdsriksdagen av stapeln hemma i min bakgård, Sunne. Igår var jag mitt uppe i ett telefonsamtal då ingen mindre än Carlos Rojas kom förbi i montern. Jag var tvungen att agera högst otrevligt mot stackars kollegan i telefonen, slänga mig fram, skaka tass med Carlos och tala om exakt hur fantastisk han är. Det är sällan jag känner mig som en 14-årig groupie, igår var ett undantag.
Carlos gör ett projekt om integration och landsbygd tillsammans med jordbruksverket (därav närvaron på Landsbygdsriksdagen), men för mig är han framförallt uppskattad för kampanjenhttp://klartjagskavarahemma.se/ och sitt stora engagemang för en delad föräldraförsäkring.
För ett par veckor sedan skrev Rojas följande i Aftonbladet.
"Det är som att vi inte fattar än att även män kan vara föräldrar, även den första tiden. Det finns amningspumpar och bröstmjölksersättning och det finns rent allmänt det här som gör människan unik i djurriket – vår förmåga att planera."
Sprang även på medskribenten Pia Tingvall på mässområdet, feministerna är välrepresenterade när landsbygdens framtid ska diskuteras!
fredag, april 23, 2010
Erlandsson tar bladet från munnen
Varning för självmål
Idag inleds Centerkvinnornas förbundsstämma, som denna gång äger rum i Lund. Tåget söderöver är fullt med Centerkvinnor med näsor i handlingarna. Det är inte vilket kvinnopolitiskt förbund som helst som ska ha stämma, det är Sveriges största.
Men behövs egentligen ett kvinnoförbund? Kvinnor är inte en minoritet, de är slipade och smarta och precis lika lämpade som en man att vara politiker. Ändå finns kvinnoförbunden kvar i de flesta partier. Varför? Det är en ganska berättigad fråga i sammanhanget.
I den bästa av världar skulle Centerkvinnorna, och de andra kvinnoförbunden, kunna packa ihop sin verksamhet. Vill man pyssla med politik så kan man göra det i partiet, oavsett om man är man eller kvinna. Punkt.
Nu är tyvärr världen sällan enkel. Jämställdheten hamnar ständigt på undantag i partiernas prioritering, och kvinnor är sämre representerade på många politiska nivåer. Jag tror att Centerkvinnorna behövs, men inte ovillkorligen. Som jag ser det har de tre stora uppgifter framöver:
- Ge verktyg och inspiration till kvinnor i politiken.
- Utbilda både män och kvinnor om jämställdhet.
- Lyft och lobba jämställdhetsfrågorna.
Ligger inte detta i fokus riskerar man inte bara att missa sitt mål, man riskerar faktiskt dessutom att göra självmål. Kvinnoorganisationerna får inte bli en parallellorganisation för allsköns babbel. Frågor som inte handlar om jämställdhet hör inte hemma i Centerkvinnorna.
Centerkvinnornas förbundsstyrelse har fattat galloppen och färgkodat inkommande motioner. Röd, gul och grön graderar frågorna utifrån deras jämställdhetsrelevans. Bra!
Ser fram emot en spännande och lärorik helg. Återkommer förhoppningsvis med live-bloggande.
torsdag, februari 25, 2010
Det våras i Paris
lördag, februari 20, 2010
Världens kanske största frihetsreform är inte värd att skriva om
Som vanligt vill man gärna veta vad andra tycker om detta. Kommentarerna är, om man vill använda god ton, intressanta. Om man vill använda klarspråk: skrämmande. Kontentan är att eftersom män har styrt världen så kan vi lika gärna skita i att skriva om kvinnorna. Det är en syn så skev att lutande tornet i Pisa framstår som rakt.
Först och främst. Vad är egentligen en bedrift värd att skriva i en historiebok? Böndernas historia är uppenbarligen det, men att hälften av bönderna var kvinnor, som arbetade oavlönat i hemmet är uppenbarligen inte värt att nämna. Att män hade rätt till utbildning, inkomst, och arv – och att de därigenom kunde skapa sig imperium – det är värt att berätta. Men att det fanns kvinnor som saknade rätten till allt detta och ändå bröt mark, det är uppenbarligen inte värt att skriva om.
De kvinnor som i historieböckerna till exempel beskrivs som att de lever ”det ljuva livet i Sultanens harem” har också en historia. Den är inte särskilt storslagen, och involverar både slaveri, övergrepp och prostitution. Men den är trots allt värd att beskriva på ett korrekt sätt.
Men än allvarligare är att många av böckerna inte ens nämner kvinnors kamp för rättigheter från 1700-talet och framåt. Tidningen The Economist beskriver kvinnors ekonomiska ”empowerment” som den största sociala förändringen i vår tid.
“Women’s economic empowerment is arguably the biggest social change of our times. Just a generation ago, women were largely confined to repetitive, menial jobs. They were routinely subjected to casual sexism and were expected to abandon their careers when they married and had children. Today they are running some of the organisations that once treated them as second-class citizens. Millions of women have been given more control over their own lives. And millions of brains have been put to more productive use.“
Kvinnorna som gjorde det möjligt finns inte ens med i historieböckerna. Och män har mage att tycka att den historien inte är värd att berätta.
fredag, februari 19, 2010
Ödmjukt barn?
Pappa och Margaretha hade hittat en låda med en massa gamla teckningsalster (framförallt tvåfotingar) från mig och min storebror. Längst ned i lådan hittade jag en rolig lapp som mamma har skrivit. På den tiden var jag uppenbarligen både troende och ödmjuk...
Maries bön till gud tisdagen den 14:e mars 1989.
"Vad snäll du var gud som gjorde mej så förståndig. Gör mina kompisar lika förståndiga"
tisdag, februari 16, 2010
Ska vi remma upp vargarna?
1. Det är ett helt oacceptabelt uttryck i en politisk församling. Det han egentligen sa var att hon borde lägga sig över hans knä, dra ner byxorna – och få spö. Vore intressant att höra honom säga samma sak till en manlig kollega.
2. Det är helt ofattbart att karln inte bara kan krypa till korset och be Maria Kristoffersson om ursäkt.
I Nordanstigs kommun har man klubbat en socialdemokratisk motion om att kommunen inte ska ha några vargar. Detta trots att det idag inte finns något revir i kommunen, därmed har ingen heller upplevt några problem på grund av vargar. Inte heller är rovdjursförvaltning en kommunal fråga.
1. Detta är populism så att det stinker om det.
2.Det blir helt omöjligt att föra en sansad debatt om förvaltning av våra rovdjur om inte ens politikerna klarar av att föra en relevant och hederlig debatt. Skrämselpropaganda om varg hör hemma i sagor om rödluvan.
söndag, februari 14, 2010
Kriget om kvinnorna
lördag, februari 13, 2010
Diskriminerad om man inte får diskriminera?
måndag, december 07, 2009
Dove vs. Axe

måndag, november 16, 2009
Olofsson i talarstolen
”The declaration that we have signed today commits us all to immediate action. Let us not waste any more valuable time. Let us instead show the world, through our actions, that we mean what we say.”
Jag drack nästan kaffe med Påven
FN:s första milleniemål tar sikte på stjärnorna och kräver att hungern ska vara halverad till 2015. Det ser inte längre särskilt ljust ut. Över en miljard människor kan inte äta sig mätta och de blir hela tiden fler. I Afrika söder om Sahara har antalet hungrade ökat med 12 procent, på bara ett år.
Orsakerna är många. Finanskris, naturkatastrofer, torka, spekulationer på världsmarknaden, krig och konflikter. Men oavsett orsak hade krisen inte behövt vara lika förödande om politiken hade förts annorlunda från början.
För att få mat i magen behövs någon som producerar råvarorna. Så länge vi inte lyckas producera näringsämnena på kemisk väg så kommer det troligtvis vara en bonde. Om du råkar vara bonde, och entreprenör, i ett land där förutsättningarna är kassa från början har du en rejäl uppförsbacke. Det kan handla om ett torrt klimat, eller ett klimat som ofta drabbas av översvämningar. Det kan handla om krig och konflikter som ödelägger allt du byggt upp. Om du är kvinna (vilket 80 procent av världens bönder är) så kan det handla om diskriminerande lagstiftning och i vissa fall traditioner som gör att du inte tillåts ärva eller äga mark. Eller att du inte har ett formellt jobb, och därför nekas lån på banken för dina investeringar, vilket drabbar ungefär 75 procent av världens kvinnor enligt UNDP.
Lösningen måste ske i två parallella spår. Det första handlar om action nu - se till att människor inte svälter ihjäl idag och i den nära framtiden. Behovet av humanitärt bistånd är på många platser akut. Den fruktansvärda bilden i denna artikel från DN säger mer än tusen ord.
Men i det långa loppet krävs något helt annat. 2050 kommer jordens befolkning att bestå av över nio miljarder människor. Matproduktionen måste då, enligt FAO, öka med 70 procent jämfört med dagens nivå. Om det ska bli möjligt krävs äganderätt, frihandel, demokratisk utveckling, överföring av effektiv odlingsteknik, och inte minst investeringar i utvecklingsländernas jordbrukssektorer. FAO hävdar att ekonomisk tillväxt i jordbrukssektorn har visats sig vara dubbelt så effektiv som tillväxt i andra sektorer för att bekämpa hunger.
Det finns en del att ta tag i, men tyvärr är det lättare att prata och att lova – än att faktiskt göra. Jag funderar på om Khadaffi och Påven kom fram till något klokt på det lilla mötet utanför cafeterian i FAO:s högkvarter? Troligtvis inte.
tisdag, november 03, 2009
Jorden de ärvde
Lagen är, enligt Wikipedia, avvecklad och fideikommissen upphör då ägaren så att säga avgår med naturlig avgång. Dock finns, återigen enligt Wikipedia, ett antal undantag.
"Emellertid kan regeringen förordna att fideikommissurkundens bestämmelser ska fortsätta gälla om den finner att fideikommissegendomen har ett synnerligt kulturhistoriskt värde. Sålunda har regeringen beslutat om förlängning beträffande bl.a. fideikommissen Erstavik, Skokloster, Övedskloster, Ericsberg och Fullerö."
Men för tusan, borsta bort dammet, kasta monockeln, kavla upp tweedärmarna och kom ut i verkligheten. Att vi en gång i tiden hade ett system som untanhöll kvinnor och yngre syskon från att ärva sina föräldrars egendom bör vi läsa om i historieböckerna, inte bevara som en levande kultur.
lördag, oktober 10, 2009
Intentioner eller prestationer?
Har han förtjänat det? Själv säger han såhär:
- Jag är överraskad och känner djup ödmjukhet. Låt mig dock fastslå att jag inte betraktar det som ett erkännande av min egen prestation, utan som en bekräftelse av amerikanskt ledarskap i strävandena att hjälpa mänskligheten.
När Obama vann valet fångade jag denna film med min halvtaskiga kamera mitt i centrala Washington.
Natten innan valet samlades hundratusentals människor på ett fält i Virginia för att lyssna på mannen som dagen efter valdes till president.
Naturligtvis kan man vara cyniker och kalla det masshysteri. Men känslan på plats var varken psykos eller hysteri, den var hopp. Det fanns en gigantisk vilja till förändring och en tro på att man hade hittat mannen som skulle kunna göra det omöjliga möjligt.
visade sig naturligtvis att mannen bara var en helt vanlig människa. Någon som stöter på samma komplexa politiska landskap och komplicerande omvärldsfaktorer som vilken annan politiker som helst, en man som dessutom säkerligen kan göra misstag och som är långt ifrån perfekt.
Men i tider när det mesta verkar gå åt helvete tog han hoppet på sina axlar. Han lovade att förändra världen, det är inte ett löfte av småskalig dignitet och det är definitivt inte något man åstadkommer i en grisblink.
Kort sagt: Det är snarare intentionerna än prestationerna som har fått Nobels fredpris i år. Men behöver det vara fel?
Jag tycker inte det. I alla fall inte när världens mäktigaste man har intentionerna att skapa bättre relationer med den muslimska världen, att underteckna ett nytt globalt klimatavtal, att avveckla USA:s två pågående krig, att stoppa förekomsten av kärnvapen, att avveckla fånglägret på Guantanamo, och att återigen göra USA till en drivande kraft i världssamfundet. Det kan faktiskt vara värt ett fredspris. Om inte annat så därför att han behöver all draghjälp han kan få.
söndag, oktober 04, 2009
Ständigt denna Anka
Jag ser henne varje dag. Till morgonkaffet i morgontidningarna, på väg hem från jobbet på kvällstidningarnas löp. Mitt på dagen hör jag talas om henne på fikarasten. Anna Anka, kvinnan på allas näbbar. Det kan vara ett tecken på att man börjar bli gammal och vis, eller ett tecken på att man är mer luttrad än vad som är sunt, men jag orkar inte ens bli upprörd.
Jag borde nog bli det, fru Anka står för allt som jag in i ryggmärgen vänder mig mot; kvinnans objektifiering, synen på sex som ett sätt att behålla en man, glorifieringen av hemmafrun, och konservatismen personifierad. Hon tar allt detta och maskerar det med argumentet att det är business, att hon säljer sitt varumärke dyrt – och att hon gör stora pengar på att vara hemmafru.
Problemet är dock inte Anna Anka, hon är uppenbarligen en fullfjädrad PR-maskin, och ska man vara ett objekt som lever på sin mans stjärnstatus kan man ju lika gärna göra det bästa av situationen.
Problemet är bristen på motargument. Bristen på feminister som provocerar på samma sätt som Anka, feminister som syns, hörs och gör människor förbannade. Feminister som pryder Expressens löp dag ut och dag in. Sen Linda Skugge abdikerade är det tyst.
Vem kan förklara vårt århundrades feminism? Berätta att det handlar om att tjäna pengar, om att få lika mycket betalt, om att vara entreprenör på lika villkor. Om rätten att äga sin egen kropp, och att vara precis lika mycket kåt som en man. Om att det är helt okej att vara sjukt snygg och köpa dyra skor, eller att lägga pengar på sitt utseende, men att det i en jämställd värld ska vara precis lika okej för en man. Vem ska tala om att allt detta förutsätter att man tar lika mycket ansvar för hem och barn – annars kommer bara en i familjen att hinna göra karriär och tjäna pengar, och nästa generations ungar kommer inte heller att få lika mycket tid med pappa som med mamma.
Det vore djupt tragiskt om ett gäng välvaxade hemmafruar med en hel kemifabrik i pannan fick bli förebilden för unga killar och tjejer. Att återgå till ett samhälle med hemmafruar vore dessutom lika förödande för samhällsekonomin som den värsta lågkonjunktur du kan tänka dig.
****
Ibland måste man ta en paus. Jag tog en ganska lång sådan, närmare bestämt ända sedan EP-valet i juni. Pausen har flera orsaker, bland annat att jag var som utskitet äppelmos efter en stentuff valkampanj. Lägg därtill att jag var tämligen besviken på utgången, kanske inte lika mycket för min egen skull som för partiet som helhet. Men – skam den som ger sig, bloggen is back!