Konsten att gödsla med pengar

Enligt OECD är det samlade biståndet i världen strax över 100 miljarder US dollar. På ett enda möte har världens ledare idag beslutat aatt hosta upp tio gånger den totala budgeten för världens bistånd. Bara för att sätta saken i perspektiv.

Det handlar om 1000 miljarder dollar. Jag får faktiskt lite svindel.

Det är märkligt. Helt plötsligt finns så ofantligt mycket pengar, som ska rädda oss från just det faktum att vi inte har några pengar. Eller kanske snarare att banker, kreditinstitut och företag går på knäna. Frågan är om medicinen verkligen kommer att hjälpa.

Pengar behöver inte nödvändigtvis vara svaret på varje fråga. Varför har, till exempel, inte 100 miljarder US dollar om året lyft tredje världen ur fattigdom? Varför svälter människor i länder som får motta tonvis med livsmedel från den industrialiserade världen? Svaret är givetvis att landets problem i grunden fortfarande är de samma. En korrupt regering, krig, protektionism, handelstullar, ineffektiva industrier osv.

1000 miljarder US-dollars kommer inte att magiskt fixa finanskrisen. De strukturella, och framförallt protektionistiska, hindren måste städas undan. Det måste gå att vara entreprenör, tjäna pengar och handla fritt i betydligt större utsträckning än idag. Och kapitalmarknaden, med alla dess möjligheter för fattiga länder, får inte strypas på grund av misstag begångna av finansvalpar i USA.

Därför känns vissa av punkterna i överenskommelsen så sjukt mycket mer välkomna än den obscent stora pengapungen. Mats Hallgren sammanfattar dem i DN, här kommer några exempel:

• Kraftigt ökade resurser till finansiering av internationell handel och ett nytt försök att få igång globala förhandlingar om mer frihandel. Det borde vara bra för Sverige som är ett mycket exportberoende land.

• Överraskande ökningar av Valutafondens resurser för att rädda nödlidande länder. Det torde vara bra för Sverige och svenska banker, som har stora potentiella kreditförluster i de krisdrabbade baltiska länderna och Ukraina.

• Ett upprop mot protektionism och skärpt övervakning av brott mot frihandelsreglerna kan Sverige, som aktivist för frihandel, ansluta sig till.

Kampanjkickoff i Karlstad

Tack alla ni som igår förgyllde min kväll på kampanjkickoffen i Karlstad! Det blev en skön mix av människor, gamla vänner, ännu äldre vänner, familj, och helt nya bekantskaper.

TV4 värmland gjorde ett inslag om min kandidatur, ni kan hitta det här.

Hård men rättvis

Maria Abrahamsson kan ibland skrämma mig en smula, den stenhårda blicken i kombination med en frisyr som får de flesta att framstå som menlösa kattungar. Igår riktade hon sin vassa penna mot LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin. Ska någon annan betala för Lundby Wedins miss, det är frågan. Maria Abrahamssons svar är solkart.

"Det låter kraftfullt, men vad är det egentligen hon säger? Ska LO kräva Elmehagen på mångmiljonbelopp även om något brott inte har begåtts? Och om AMF:s styrelse misstänker brott, borde inte en polisanmälan redan ha gjorts? Men LO:s ordförande vågar inte ta ordet brott i sin mun. I går menade hon rent av att det allra bästa vore om Elmehagen självmant betalar tillbaka de cirka 20 miljoner kronor som hon anser att han har fått för mycket."

Teknikens under

Nu kan kan också hitta min blogg via www.mariewickberg.se med god assistans av min bror Daniel blev det möjligt.

Konsten att vara konsekvent

Igår kväll vände jag det sista bladet i en av de mest intressanta böckerna som går att hitta i bokhandeln. Kanske inte därför att den är exceptionellt bra skriven, utan därför att författaren idag är president i USA. Barack Obama skrev boken ”Dreams from my father” redan 1995, då tanken att denna gänglige chokladbrune man med utåtstående öron en gång skulle bli president i USA måste ha tett sig tämligen bisarr.

Just därför är också boken befriande ärlig. Den är skriven av en man som inte behövde lägga saker till rätta, eller väva in politisk taktik i formuleringar. Vi får läsa de innersta tankarna hos världens mäktigaste man, han skriver om brudar, bärs och (håll i hatten) braja. Om känslan av att inte höra hemma, om ångest, vänskap och misstag, om glädje, tro och ilska. Tankarna är inte tillrättalagda och formulerade av en spökskrivare, utan direkt från hjärta och hjärna.

Boken är fantastiskt intresant på många sätt. Framförallt slås jag av hur Obamas kampanjteam har lyckats att vara magiskt konsekventa. Temat och formuleringar i boken ”Dreams from my father” går igen i Obamas huvudtal på Demokraternas kongress, nästan tio år efter att boken skrevs. Detta tal ledde i sin tur till boken ”The audacity of hope” som publicerades två år senare. I den boken slås presidentvals kampanjens tema och frågor fast.

Change och Hope var definitivt inte två ord som seglade in i Obamas kampanj av en slump. Svenska politiker och kampanjmakare har en hel del att lära av Obamas enorma förmåga att bottna i sitt budskap och att använda sig av sin historia.

Resonemanget kring ordet "Change" fanns med i boken "Dreams from my father", som skrevs 1995.

”When classmates in college asked me just what it was that a community organizer did, I couldn’t answer them directly. Instead, I’d pronounce on the need for change. Change in the White House, where Reagan and his minions were carrying on their dirty deeds. Change in the Congress, compliant and corrupt. Change in the mood of the country, manic and self-absorbed. Change won’t come from the top, I would say. Change will come from mobilized grass roots.”

Retoriken kring ordet "Hope" användes av Obama som huvudtalare på Demokraternas congress i juli 2004. Boken the Audacity of Hope publicerades 2006.

“It’s the hope of slaves sitting around a fire singing freedom songs; the hope of immigrants setting out for distant shores; the hope of a young naval lieutenant bravely patrolling the Mekong Delta; the hope of a mill-worker’s son who dares to defy the odds; the hope of a skinny kid with a funny name who believes that America has a place for him too. The audacity of hope!”

Även formuleringar kring "voices", som en slags kollektiv röst för förändring, fanns med i boken “Dreams from my father”

“I hear the voices of Japanese families interned behind barbed wire; young Russian Jews cutting patterns in Lower East Side sweat-shops; dust bowl farmers loading up their trucks with the remains of shattered lives. I her the voices of the people in Altgeld gardens, and the voices of those who stand outside this country’s borders, the weary, hungry bands crossing the Rio Grande.”

I ett tal i Nashua, New Hampshire, I januari 2008 efter segern i primärvalet binds begreppen samman.

“Nothing can stand in the way of the power of millions of voices of people calling for change”

Hur länge sitter Sahlin kvar?

Det är nog inte lätt att heta Mona Sahlin i dagar som dessa. Det försprång oppositionen stoltserade med ett år efter valet är nu nästan helt borta. Och Sahlins förtroendesiffror är bara ett par procentenheter över Göran Perssons, när hans förtroende var som lägst.

Förmodligen beror tappet på två saker. Den ena är regeringens krishantering. Än så länge står sig Sverige relativt starkt, och de flesta har faktiskt fått det bättre i och med sänkta räntor och skatter. Den andra orsaken har troligtvis mer med Sahlin själv att göra. Hon känns varken som en förnyare eller en ledare. Dessutom har hon uppenbara problem att presentera ett trovärdigt regeringsalternativ. Att hon har en tyngd kring foten i form av Wetterstrand, Eriksson och Ohly hjälper inte till.

Chansen att hon kommer att avgå före nästa val är dock försvinnande liten. Hennes förtroende är ännu inte kört i botten så till den milda grad att någon kommer att kräva det offentligt. När läget börjar bli allt för akut kommer nästa val att vara för nära.

Det är bara att pusta ut, att Sahlin sitter kvar är troligtvis helt lysande för Alliansen.

Ryssarna borde vara sjukt tacksamma

Melodifestivalen förgylldes i år med kommunistuniformer, röda stjärnor på trosorna, en dansande björn och lite annat smått och gott från den ryska kulturen. Och vad händer? Plötsligt löper ryska diplomater amok och verkar se rött i flera bemärkelser.

Ett gott råd till Putins lakejer är att tagga ner ett par pinnhål. Svt:s satir var ändå av det oskyldiga slaget. Diplomaterna bör vara ytterst tacksamma att sången inte handlade om de verkliga problemen; maktmissbruk, Putinvälde, terroriserade NGO:s, mord på journalister, konfiskerade datorer på redaktioner, förtryck av minioriteter...

Nu är det bara att hoppas att SVT slutar skicka blommor till grannen i öst. Hugg istället tag i den granskande journalistiken, gör något bra av de surt förvärvade licenspengar jag betalar in (trots att jag inte har någon tv), och reta ryssen lite till...

Dags att lämna medeltiden bakom sig

Påven verkar ha svaret på det mesta. Med de fåniga kläderna kommer uppenbarligen en uråldrig visdom. Problemet är bara att livet blir rätt svårt i det heliga landet om Påven får bestämma (och det får han ju uppenbarligen).

Ha inte sex. Om du ändå har det, andvänd inte preventivmedel. Om du skulle bli gravid, be först om ursäkt för att du begick otukt, tacka sedan gud för hjälpen att bli förälder. Gör för guds skull inte abort - ens om du är en nioårig flicka som har blivit våldtagen av din styvfar och väntar tvillingar. (klicka på länken och lyssna på en kvinna från den svenska Katolska kyrkan som försvarar bannlysningen av mamman till den våldtagna nioåringen, och bristen på bannlysning av förrövaren)

Idag har Påvens djupa kunskap och humanism dessutom tagit sig uttryck i det goda rådet; kondom hjälper inte mot hiv-smitta.

Vi har ägnat de senaste åren att diskutera Islam. Sanningar, osanningar och fördomar har stötts och blötts. Det är dags att vi också tar tag i diskussionen om den för oss ofta mer närstående Katolska kyrkan. Jag har tröttnat på mossigheten, bakåtsträvandet och den totala bristen på respekt för människors rätt att fatta egna beslut.

Resten av samhället har lämnat medeltiden bakom sig, det är dags att Katolska kyrkan gör det också.

Nyfiken?

Här kommer lite tips för dig som vill följa CUF:s verkställande utskotts motionsbehandling. Man kan tillexempel spana in denna lilla film om vikten av att proviantera. Eller kanske Magnus Anderssons film om vikten av att använda whiteboard marker.

Är du CUF:are som har motionerat? Det kommer att ta ännu ett par veckor innan du får reda på hur förbundsstyrelsen ställer sig till din motion. Visserligen är det så att den som väntar på något gott alltid väntar för länge, men jag hoppas att ni står ut.

Vacker utan spackel?

Det kom ett mail. Byggnads lanserar sin nya kampanj: V.I.P Byggnads. Jag log lite åt självmålet, det fackförbund som uppfattas som Sveriges mesta gubbhylla och meckat för protektionism ska vara lite mer V.I.P. Det finns en ganska skön ironi i det.

...men, nyfiken som jag är var jag ändå tvungen att spana in www.vipbyggnads.se. Och håll i hatten; trots allt måste jag ge Byggnads cred. Satsningen är ett ärligt försök att tackla medlemstappet och kanske till och med ett steg på vägen mot ett nytt fack. Även om en Strutspizza, eller ett direktnummer till Bosse bildoktorn kanske inte är det som får människor att ta klivet in i fackföreningsvärlden så känns det ungt, fräscht och framtidsinriktat.

Så all heder till försöket, men utan förändringar i inställningen till kollegor från öst, eller den nästan millitanta synen på kollektivavtal, förblir det trots allt bara kosmetika- Och Byggnads är definitivt inte vacker utan spackel.

Nu ska jag gå och göra Västerbottenspaj. I ett svagt ögonblick lovade jag att laga floffig mat till bland andra min vän Lars på lördag. Jag har mer ambitioner än tid och därför är det nog bra att börja i tid.

Saknade Centerpartister

Gudarna ska veta att Socialdemokraterna har en del problem att ta tag i. Den senaste opinionsmätningen är, om inte annat, ett tydligt tecken på detta. Tyvärr stavas stora delar av problemet Sahlin - och det är uppenbarligen jobbigt. Kanske är det därför som många socialdemokrater verkar krishantera genom att leva ut sin saknad av den gamla tidens centerpartister.

Som de går på kan man nästan tro att det en gång i tiden (90-talet) fanns en stor mängd socialdemokrater som i smyg röstade på den fantastiska folkrörelsen Centerpartiet. Dessa hedersknyfflar till människor verkar ha suttit på en piedestal i snart sett varenda kommunhus runt om landet.

Idag är dock centerpartister förtappade själar som inte gör annat än att svälja ner små barn med dyr champagne. Senast ut på temat är Lennart Holmlund, kommunalråd i Umeå. Han ger dessutom oss tjejer en extra skopa, vi är värst, det är dock oklart varför. Lennart skriver;

"Borta är alla de gamla centerpartisterna som värnade om de små och om landsbygden. Helt borta är folkrörelsepartiet centern.De nya som kommit och inte minst de yngre kvinnorna som har förtroendeplatser i partiet känns inte igen som centerpartister. De har en helt annan stil och framför allt en helt annan politik."

Jag tror jag väljer att ta det som en komplimang.

Kampanjkickoff

Jag gör gärna allt på en gång. Det innebär ofta att jag borstar tänderna, dricker kaffe och läser tidningen samtidigt. Men just den senaste månaden har det inneburit att jag har kampanjat, bytt jobb och flyttat samtidigt. Om man adderar en trasig dator så kan ni förstå graden kaos i mitt liv.

Jag är numera söderböna, med en fungerande dator och ett sjukt kul jobb på jordbruksdepartementet. Bitarna börjar med andra ord falla på plats.

Ikväll är det dags för vårens händelse - kampanjkickoff! Kvällen kommer att bjuda på stå-upp komik, mingel, mat och många trevliga bekantskaper. Kan du inte vara med så kan jag i alla fall garantera att snygga bilder kommer att hamna på bloggen.

Energi i Gävle

Det var kallt och snöigt i Gävle. Istapparna på Järnvägsrestaurangen var mäktiga. Kretsårsmötet var trevligt, och inte en enda fråga om kärnkraften dök upp... Fick däremot en avtackningspresent av det mer innovativa slaget; en lampa utan batterier som vevas upp som en dynamo. Vem behöver egentligen kärnkraft när man kan veva till sig ljus?

Dagens roligaste var en mycket söt tant, gissningsvis i 80-års-åldern, som berättade om aktiviteterna i Centerkvinnoavdelningen. Hon inledde; - Ja, vi lever ju i alla fall. Förra året hade vi trettio soppluncher, sist var det 28 deltagare. Sen brukar vi gå på bio och så har vi fest.

Det kallar jag energi.

Curlingmamma på tåget till Gävle

Sitter på tåget på väg till kretsårsmöte för centerpartiet i Gävle. Har lyckats hamna brevid tidernas curlingmamma, sonen har missat tåget, men mamma har fixat mat på en restaurang, samt detaljstyrt sonens rörelsemönster på centralen under de timmar han måste vänta på nästa tåg till Bollnäs.

Curlingmästaren kan dessutom inte förstå hur det kommer sig att sonen inte klarar av att hitta, fixa egen mat, skynda sig, ta ansvar, själv fråga efter vägen etc. Mycket märkligt, kan det kanske vara något biologiskt funderar mamman. Ålder på sonen? 16 år. Pust...

En kvinna till kommissionär

Makten i EU är förtfarande bedrövligt ojämställd fördelad. Om detta skriver jag och Zaida Catalán på Newsmill. Förhoppningsvis ser regeringen till att utse en kvinna, gärna någon som ser till att Sverige får Energiportföljen. Varför inte centerpartisten Lena Ek?

Säffle

Min till synes ändlösa tågresa tog mig denna gång till sköna gröna Säffle, Sveriges mest centerpartistiska kommun. Jag pratade om EU på kretsens årsmöte, och vi var i alla fall överens om mer än vad vi var oense om. Har också lärt mig att Korpens utbredning kan bli en viktig valfråga...

I morgon åker jag till Strassbourg tillsammans med riksdagsgrupp och övriga toppkandidater. Sen blir det ett par dagars "riktigt" jobb på Riksdagen, innan det blir en lugn och skön helg - utan tågåkande.

Europeisk ungdom

För första gången sen jag kom in i förbundsstyrelsen är jag inte med på ett förbundsstyrelsemöte... Istället satte jag mig på ett tåg med destination Sälen för att vara med på en konferens med Europeisk ungdom. Denna spännande förening jobbar för ett norskt inträde i EU, och de ungdomar som är med på konferensen har bakgrund från höger till vänster på den politiska skalan.
Igår pratade jag om jämställdhet i EU, och just nu pratar miljöpartisten Zaida Catalán om EU:s miljöpolitik.

I morgon bär det av till Sveriges grönaste kommun; Säffle för kommunkretsens årsmöte.

Var satt det egentligen fast?

Äntligen har moderaterna fått tummen ur och accepterat en process för den nya indelningen av Sveriges regioner. En struktur som skapades på 1600-talet är nu mogen att moderniseras i de nya moderaternas ögon.

Jag funderar på varför det egentligen gick så otroligt trögt, en enig ansvarskommitté presenterade ett förslag som hade gått på en historiskt omfattande remissrunda och länen paktade sedan ihop sig som aldrig förr. Det är inte ofta regional utvecklingspolitik diskuteras med en sådan glöd... Men hos moderaterna frodades konservatismen, kan man verkligen ändra på något som fungerat ända sen den gode Oxenstiernas tid?

Men nu har de alltså krupit till korset. Det tackar vi för. Sverige blir en smula mer federalt, regionerna ges en tydlig äganderätt över utvecklingspolitiken och äntligen finns förutsättningar för en framtida fungerande sjukvård.

De har sjukt fel

Genom jobbet fick jag siffror från Socialdepartementet över personer med indragen sjukpenning, av en slump läste jag pappret lite extra noga och fick en mycket ögonöppnande upplevelse.

Först och främst; att mista förtidspension, eller sjukpenning kan vara ett slag i magen, jag har människor i min närhet som upplevt precis detta. Men att den borgerliga regeringen skulle se till att människors sjukpenning dras in enligt löpandebandsprincipen är helt enkelt inte sant.

Under första halvåret för 2006, som var socialdemokraternas sista halvår vid makten, avslutades 61 000 sjukfall. Första halvåret 2008 avslutades 56 000 sjukfall. I vår beräknas knappt 35 000 sjukfall, över 180 dagar, att avslutas.

Samma sak gäller för försäkrade som fått indragen sjukpenning på grund av arbetsförmåga. 2005 drabbade det 6 428 personer (januari-november), för 2008 var det 3 447 personer.

Mycket siffror hit och dit, kontentan är dock att oppositionens domedagsargumentation plötsligt ekar ganska tomt. Egentligen är det inte förvånande, världen ser mycket sällan ut så som den porträtteras av Socialdemokratin, eller kvällspressen.

Visst finns det mycket kvar att göra, men problemet var knappas mindre när statsministern hette Persson.

Ingen bra medicin mot lågkonjunktur

Igår meddelade den rödgröna röran att de minsann tänker återgå till den gamla ordningen om de vinner nästa val, Apoteket ska återigen bli ett statligt monopol och Sverige joinar igen klubben för ”oss-som-tror-att-mediciner-funkar-bättre-om-de-säljs-av-staten”, övriga medlemmar är Nordkorea och Kuba.

Oppositionen lindar in sitt budskap i ett omvårdnadens skimmer. De vill ge besked nu, för att höja ett varningens finger gentemot de 1100 entreprenörer som står i startgroparna för att driva Apotek.

Det är ohederlig skrämselpropaganda. Och när de potentiella företagarna backar för hoten kommer oppositionen vara först barrikaderna för att tala om att reformen minsann inte funkade. Resultatet av denna högst icke-konstruktiva politik är: förlusten av en mängd nya företag, arbetstillfällen och en förbättrad service, detta mitt i en gigantisk lågkonjunktur. Ingen bra medicin.

Saker jag gillar med Sunne

Jag är tillbaks i Stockholm. Det är med blandade känslor, en rusig lycka över saker som sushi, take-away-kaffe, centralvärme och goda vänner. Men också med en viss saknad. Ingenting är bättre än Värmland, Sunne och Ämtervik. Det är möjligt att du (av många märkliga anledningar) inte förstår varför; här kommer därför några saker jag älskar med min hemkommun:

- När man ringer till taxin i Ämtervik svarar Anneli med att fråga hur jag har det i Stockholm. Sen skriver hon upp mig på en lista, och ringer under kvällen för att kolla hur läget är och när jag vill åka hem från partyt. Service.

- Att man kan slå upp lokaltidningen och mötas av en kaxig dubbelsidig annons från Fryksdalens Sparbank med texten "I Fryksdalen finns ingen finanskris". Kaxigt.

- Att Sunne, som första kommun i landet, har skaffat en privat sjukförsäkring till samtliga anställda. Detta innebär tillexempel att en undersköterska med åderbråck får gratis specialisthjälp på ett par veckor. Smart.

- Att man utan att skämmas, trots sin mogna ålder, kan ta en tur till Greta i Ängen. Där åker man pulka och köper våfflor som fortfarande kostar åtta kronor styck. Gretas prisnivåer är lika eviga som hennes engagemang. Stort.

EU tycker att du ska köpa tulpaner

Det finns ofantligt många fördelar med EU. Tyvärr schabblas många av dem bort av människor som tror att EU kan bli en allomfattande kraft, som genom ett trollslag kommer Unionen att lösa alla våra problem. Att, genom EU, se till att alla barn får frukt i skolan, är ett sådant exempel. Ett annat är denna kampanj som mötte mig vid Råckstads tunnelbanestation.

Jag hyser den djupaste sympati med EU:s hårt arbetande tulpanodlare, de är förmodligen överlyckliga över möjligheten att få en skattefinansierad reklamkampanj. Men what the hell, någonstans kan man tycka att någon borde dragit i nödbromsen. Tänk er samtalet på mötet där beslutet diskuterades;

- Men tulpaner är ju fina, min fru gillar dem.
- Ja, och det är viktigt för Holland.
- Japp.
- Vi måste tänka på folkhälsan såhär i lågkonjukturen också, viktigt att människor får lite glädje i hemmen.
- Absolut, vi kör.

En brunetts bekännelser

Hon provocerar mig. Det kryper i hela kroppen, men trots detta kan jag inte låta bli att då och då titta in på bloggen blondinbella.se. Det är lite som en sjukdom, den är inte smickrande – och jag skäms en smula.

Inte över Blondinbella, utan över mig själv. Varför i hela friden blir jag så upprörd över denna tjej? Det är märkligt, gång på gång har jag haft diskussioner om ämnet, kläckt ur mig plumpa argument och alltid blivit överbevisad om min dumhet, inte av andra kvinnor utan av män som har använt alla bokens feministiska argument för att försvara denna Isabella.

Men jag är inte ensam. I dagens SvD reagerar Anna Larsson på ungefär samma sätt; med maggropen, någon borde lära Isabella att veta sina begränsningar. Ta henne i kragen och få henne att inse att världen väntar, lugna ner dig en smula bruttan och kom igen när du är torr bakom öronen. Det är innebörden.

Nu är det är dags att jag tar mig i kragen. Blondinbella förtjänar inte skiten. Jag må tycka vad jag vill om hennes brist på feministisk analys, eller hennes liv i det stora hela, det spelar ingen roll. Det är både osysterligt och ickefeministiskt att klanka ner på en tjej med mål, ambitioner, drivkraft och jäklar anamma bara därför att vi råkar vara tämligen olika. Tjejen säger att hon tänker vara ekonomiskt oberoende när hon är tjugo år. Heja.

Visst, priset hon betalar är högt. Men det är hennes val, hennes liv och hennes framtid. Kör hårt och skit i folk som gnäller.

Två läsvärda bloggar

Vill passa på att smygstarta bloggandet efter ett par månader i gröt och skinkkoma genom att göra reklam för två nya tillskott i bloggvärlden.

Det första kommer från min pappas fru Margaretha som har börjat blogga på pictureitnice.blogspot.com. En blogg där funderingar om vardagen och politik blandas med konst.

Det andra tipset är Jimmy som har startat den fantastiskt roliga bloggen minframtidafru.se. För hugade spekulanter kan jag meddela att jag har delat lägenhet i några månader med Jimmy(dock helt utan baktankar om giftermål) och att han troligtvis skulle bli en utmärkt make.

Ministerparad i pressrummet

Först kom Jordbruksministern förbi, för att försäkra sig om att han är anmäld till Julfesten. Eskil går alltid att lita på när det är dags för kalas. Skönt med ministrar som har båda fötterna på dansgolvet.

Sen kom infrastrukturministern in och undrade stilla om jag hade skrivit något mer roligt på Facebook (troligtvis med tanke på min lilla Federley-incident). Skönt att man kan roa människor, det bjuder jag så gärna på.

Nu är det dags för julglögg och en helg som faktiskt som omväxling är helt ledig!

Prestationsprinsessa

SvD skrev igår om boken Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor. Duktighetssyndromet går längre och längre ned i åldrarna, menar författarna.

En bild jag både känner igen från min egen vardag, och som bekräftades häromveckan när jag var på en presentation över Ungdomsbarometern, ett statistiskt underlag om ungas livsstil och värderingar. Dubbelt så många unga tjejer som killar känner sig negativt påverkade av stress och förväntningar.

Jag har funderat ganska mycket över just detta. Inte minst därför att jag själv ibland tenderar att vara ”prestationsprinsessa”, att jag – hur mycket jag än försöker – inte kan skaka av mig det dåliga samvetet och pressen att aldrig misslyckas och att alltid prestera.

Samtidigt är det inte så enkelt som att be brudarna att tagga ned, att sänka kraven, att luta sig tillbaka. Framgång är något man måste fightas för, inte minst om man är ung tjej. Och det går bra, tjejer får högre betyg, klarar sig bättre på högskolan, och slår sig hela tiden in på de manliga områdena. Att vara jurist, läkare, eller ingenjör är inte längre synonymt med att vara man.

Paradoxen är att duktiga tjejer bidrar till en ökad jämställdhet, samtidigt som de fortfarande lever i, och får hantera, en ojämställd värld. De tar med sig prestationskraven raka vägen hem till städning, pyssel, den perfekta kroppen, bullbak, utflykter och givetvis ett fantastiskt socialt liv.

Könsroller och ojämställda strukturer måste krossas, annars riskerar jämställdhetsarbetet att åka på en rejäl backlash. Det är lättare att vara söt hemmafru är tuff karriärmorsa, få klarar av båda samtidigt.

Till sist kan man nog också konstatera att stora delar av problemet inte handlar om att kvinnor överpresterar - utan om att vissa män underpresterar. När män kommer hem går pulsen ned, kvinnors puls går upp. Jag har sagt det förut och kommer nog tyvärr säga det igen: om karlar hade tagit halva ansvaret för hem och barn hade nog mycket sett annorlunda ut.

Död åt adventsljusstaken

Tänk dig att vara invandrare från ett utomeuropeiskt land och komma till Sverige ungefär vid den här tiden på året. Människor måste tycka att vi är helt rubbade. Först och främst för att vi ens överlever det ständiga mörkret, men också på grund av våra sjukligt likriktade juldekorationer.

Vem har egentligen kommit på att vi ska ha en pyramidformad trägrej med plastljus i varenda fönster bara därför att Jesus råkade födas ungefär vid den här tiden. Vad är straffet för att vägra? Förmodligen mycket hårt, eftersom alla faller till föga.

Bilden är från Svenska Kraftnäts kontor i Råcksta. Alla de små ljusplupparna är en ful ljusstake. Är inte detta fenomen lite av Sverige i ett nötskal?

Rödstrumpor, genetik och lagidrott

En vän skickade en länk till denna artikel i Veckans Affärer. Scanias VD Leif Östling känner att han behöver lätta på hjärtat och berätta hur det verkligen ligger till.

Genuppsättningen, tillsammans med attityder, gör att färre kvinnor än män sitter i bolagsstyrelserna, säger han till Länstidningen i Södertälje. Som tyvärr inte har lagt ut hela artikeln på nätet. Han menar också att kvinnors bristfälliga deltagande i lagsporter gör dem till mindre lämpade att sitta i bolagsstyrelser. Debatten om kvinnors låga representation i bolagsstyrelser behöver man uppenbarligen inte ta på allvar, den drivs nämligen av "rödstrumpefalangen".

Uppenbarligen tillhör inte Östling de progressiva krafterna inom svensk industri, de senaste decenniernas jämställdhetsdebatt verkar han inte ha greppat alls. Alla hästarna är inte i hagen, eller på språk som han kanske förstår: Alla lastbilar verkar inte vara parkerade i garaget.

Men min fråga är egentligen: Var är alla andra industrisnubbar? Delar de Östlings uppfattning? Om inte - ut och reagera, rasa, bli lite förbannade, berätta vad ni gör i era företag, skryt om de kvinnor som finns i era styrelser. Alternativet till en progressiv och genusmedveten industriledning med jämställdhetsambitioner är nämligen kvotering. Och hur mycket det än bär mig emot finns det risk för att jag byter sida om inte någon med titeln VD snart går ut och ger Östling lite pisk.

Slutligen. Andelen kvinnor i styrelserna för Scanias moder- och dotterbolag är, enligt Veckans Affärer, sex procent. Ytterligare kommentarer är överflödiga.

En trevlig kväll i Värmland

Igår kväll var jag med i talkshowprogrammet "Eftersnack" i Svt Värmlandsnytt, ämnet var FN och engagemang. Jag hade en mycket trevlig kväll tillsammans med Björn Starrin, (aka. Pölsa i filmen Smala Sussie), den trevlige hockeylegenden Jörgen Jönsson (att han dessutom lovade att kryssa mig i EP-valet gjorde honom inte mindre trevlig), och de två grabbarna i skivaktuella bandet Claes Cleeve and Sasquatch.

Hela programmet kan du spana in här.

Ps: Självklart spöade mitt gamla volleybollag Orion. Egentligen var det aldrig ens en match.

Eftersnack

Ikväll är jag med i SVT:s regionala Eftersnack. Jag och Färjestads starke man – Jörgen Jönsson ska sitta i soffan. Jörgen ska förmodligen prata hockey, själv ska jag försöka hålla mig till andra ämnen.

För dig som bor i Värmland går det utmärkt att titta på tvåan ikväll klockan 22.30. För övriga kommer det att komma en länk på bloggen i efterhand. Innan sändningen ska jag dock passa på att titta på när mitt gamla volleybollag kickar ass med Orion från Degerfors.

Äntligen!

De senaste veckorna har en skoldebatt blomstrat i landets medieflora. Det har framförallt gällt frågor som;

- Att elever inte kan överklaga sina betyg
- Att det råder brist på skolsköterskor på landets skolor
- Att skolmaten är undermålig och knappt ätbar i vissa fall

God morgon. Detta har elevråd, elever, elevskyddsombud och ungdomsförbund pratat om i flera år. Vi har bemötts med en klapp på huvudet och ett halvhjärtat tack för vårt engagemang. Det behövs inte särskilt stora talanger i spådom för att konstatera att vi snart kommer att läsa om att toaletterna är så snuskiga att elever håller sig hela dagen, att kuratorer saknas på mängder av skolor, eller att arbetsmiljön är så dålig att elever blir sjuka. Även detta något som många unga har påtalat under lång tid.

Det krävs uppenbarligen att vuxna pratar om ungas problem för att de ska uppfattas som värda att ta på allvar. Ändå är det bara att tacka för debatten och välkomna de vuxna in i skolans verklighet, det är nämligen dags att någon lyfter blicken från den Björklundska skolpolitiken och tar elevernas parti.

Dreamhack

Jag sitter på tåget på väg till Dreamhack i Jönköping. Den som känner mig en smula vet ungeför hur osannolik den tidigare meningen var, för någon med mellannamnet "syntax error" är det nämligen inte en logisk plats att vara. Men - vad gör man inte för laget? Magnus Andersson är i Bangladesh och jag agerar stand in på en debatt om ungas nätkultur.

Ett sjukt spännande ämne, vilket slog mig när vi städade kontoret häromdagen. Vi hittade nämligen ett gammalt Nintendo 8-bitars längst in i ett skåp. När jag gick på mellanstadiet var detta spetsteknik, och min kompis Elin spelade så mycket att hon fick "Nintendotummar". Det var tolv år sedan, idag är det stenåldern. Detta kanske är en del av förklaringen till "köttbergets" totala oförmåga att hänga med i vad som händer. Och det man inte förstår - det tycker man inte om.

Fildeling, Ipred och digitala biografer är bland annat några av sakerna på agendan. För den som vill ha goda idéer om hur upphovsrätten kan kombineras med ett kreativt, fritt och innovativt internetanvändande rekommenderas verkligen Annie Johanssons utmärkta rapport på ämnet.

Till Bryssel via Hudiksvall?

Har inte varit ett föredöme i blogguppdatering på sistone (däremot har jag varit föredömlig på EP-kampanjsnickrande, budgetkonstruktion, tågresande, skolbesök, presskreterarjobb och en massa annat...)

I alla fall så missade jag att slänga upp en länk till denna mycket intressanta krönika i Hudiksvalls Tidning. Fredrik Jarl uppmärksammar det faktum att vi är inte mindre än fyra tidigare ledarskribenter på HT som har tagit plats på EP-listan...

Pojken med guldbyxorna

Sluta käbbla, uppmanar vänsterledaren sina kollegor i den rödgröna röran. Ur led är tiden, som äldre människor ibland säger. Ohly vill vara konstruktiv och detta gör han genom att uppmana Sahlin och miljöpartiets språkrör att sluta bråka.

Vänta nu... Visserligen är den vänsterpartistiska världsbilden ofta skev, men detta blir faktiskt komiskt. Socialdemokraterna och miljöpartiet har trots käbbel om bland annat Bodströms karriärambitioner enats om de stora dragen, och lämnat Ohly utanför.

Och varför? Jo, därför att Ohly vägrar komma överens om de tämligen grundläggande komponenterna ekonomiska ramar, och utgiftstak. Istället ska pojken med Guldbyxorna spendera sig ur alla problem. Att bara enas om grunderna för den ekonomiska politiken, med överskottsmål och utgiftstak, är ett "fattigt politiskt projekt", säger Ohly till SvD. Vem bråkar egentligen med vem?

Jag är rädd att Sverige blir ett tämligen fattigt land om Ohly får bestämma. Och i en annan del av världen, Norrköping närmare bestämt, fortsätter Wetterstrand, Eriksson och Sahlin sin lite motvilliga bröllopsresa. Tre i sig dåliga alternativ, som knappast blir bättre tillsammans.

Halal?

Jag har ingen tv, vilket för det mesta är ganska skönt. Men på gott och ont missar man också stora delar av det public service skakar fram ur garderoben, som tur är går mycket av utbudet att se på webben. Idag spanade jag in Magnus Andersson, som pratade IPRED på Agenda och snubblade sedan över Halal-tv.

Första avsnittet handlar om klasskillnader, och rättvisa. De senaste veckorna har just detta begrepp diskuterats flitigt på vårt riksdagskansli. Framförallt med anledning av sir Michael Marmots besök och seminarium på temat Osund Ojämlikhet. Marmot är forskare (adlad av den Brittiska drottningen, därav "sir") och hävdar att ojämlikheten i världen gör människor sjuka. Inte den absoluta ojämlikheten - utan den relativa.

Detta skulle alltså innebära att jag blir sjuk av att min granne är miljonär och kör runt i en rosa Porsche. Är lösningen i så fall att min grannes lön sänks, och att staten tar den rosa Porschen? Eller ska någon ge mig en rosa bil, och höja min lön? Innebär lika alltid lika bra?

De tre tjejerna i Halal-tv filosoferar tämligen fritt på ämnet, och förundras över hur människor bor på Östermalm, kontra Alby. Över skillnader i förutsättningar och över orättvisan. Men vad är egentligen rättvist?

Vill vi ha ett samhälle utan inkomstskillnader? Där alla människor har det precis lika bra, men också exakt lika dåligt. Där drivkraften att bli bättre inte existerar, och där slit och hårt arbete inte belönas med något annat än en klapp på axeln från tacksamma medmänniskor? Vi har provat systemet runt om i världen, och det funkar inte.

Lösningen är istället lika möjligheter och förutsättningar att förändra sitt liv. En skola som rustar kids för framtiden, en integrationspolitik där vi lär oss av varandra, en skattepolitik där arbete lönar sig, en arbetsmarknad där du inte diskrimineras av ditt ursprung. Svaret på problemen är inte ökade skatter, större omfördelning av rikedom, eller att straffa dem som lyckats.

Segregation, trasiga skyddsnät och fattigdom är gigantiska problem. Men att människor mår dåligt av att andra har det bättre, oavsett hur bra de själva har det, känns snarare som en gigantisk sorgfläck på den mänskliga själen än något som bör fixas politiskt. Missunsamhet borde faktiskt vara harram.

EP-listan är fastställd!

Är nyss hemkommen från Centerpartiets framtidskonvent. Jag är helt sjukt trött, men fantastiskt nöjd. I dag fastställdes listan inför kommande Europaparlamentsval, och jag fick förtroenderådsledamöternas förtroende att stå på fjärde plats, vilket var en plats högre än valberedningens ursprungsförslag. Centerpartiet har med lista, och ny valplattform, befäst sin tro på det Europeiska samarbetet och visat att ja/nej diskussionen från 1994 faktiskt tillhör historien.

Se gärna på kvällens rapportsändning där omröstningen skildras. Ett stort tack till centerpartiets medlemar för förtroendet. Valrörelsen kommer att bli utmanande, spännande och otroligt rolig!

Bekanta dig med mina kollegor på listan genom att klicka här.

Ooops...

Det är inte alltid jag tänker innan jag gör saker. När Fredrick Federley för ett par sekunder lämnade sin dator obevakad såg jag min chans och handlade på impuls. Jag hade nog inte ens i min vildaste fantasi tänkt mig att man skulle hamna i kvällspressen för det...

Till försvar för detta barnsliga tilltag ska sägas att herr Federley jobbar hårt för att göra mitt liv lite svårare - och att man faktiskt får ha skitroligt i politiken också.

Hopp

I går kväll satte vi oss i en taxi för att åka tillbaks till Hotellet, valvaka i all ära, men när man inte kan höra analyserna på tv känns syftet lite borglömt. Jag började prata med den afroamerikanska taxichauffören och frågade om han hade röstat. – Självklart sa han, jag röstar alltid. Sedan berättade han något som kanske sätter fingret på precis det som ledde till de otroliga glädjescenerna igår.

- Idag, sa han, talade jag om för min son att han kan bli precis vad han vill. Idag har nämligen Barack Obama visat att även en svart man kan bli president i USA. Nu är allt möjligt.

Förmodligen var det precis den känslan som fick republikaner som utrikesminister Condoleezza Rice, att göra ett offentligt uttalande om hur stolt hon är över Obamas seger, eller Colin Powell att gråta. Den känslan fick tusentals människor att samlas utanför Vita Huset och på gatorna i Washington för att skrika, gråta och skratta.

Det har varit ett par fantastiska dagar. Jag kommer aldrig att glömma gårdagen, Obamas otroliga tal eller McCains värdiga avslutning, men framförallt kommer jag inte att glömma glädjen och känslan bland dem som kände att deras röst spelade roll och att allt är möjligt.

Igår sopade hopp och tro mattan med cynism och konservatism och politik har nog aldrig känts mer inspirerande.

Fire it up

Tillsammans med nästan 100 000 andra såg jag igår en liten bit av vår historia. Obama mötte sina supportrar i en liten håla i Virginia. Ett mediokert förband och en evighetslång väntan drog ned både tempo och förväntningar. Kombinerat med att Obamas farmor dog igår kändes oddsen för ett fantastiskt framförande inte särskilt stora.

Men när mannen som idag med all sannlikhet kommer att vara Amerikas nästa president klev upp på scenen kokade publiken. Kvällen var magisk, och när Obama började berätta historien om ett litet valmöte i Greenwood, South Carolina, tystnade hundra tusen människor.
En liten tant förändrade ett valmöte och förbytte Obamas dåliga humör;

- Fire it up, skrek tanten
- Fire it up, svarade deltagarna på kampanjmötet
- Ready to go? Skrek tanten
- Ready to go! Svarade deltagarna på kampanjmötet

Detta var tydligen ett vanligt förfarande hos denna kvinna, som också var lokalpolitiker. Genom sitt sätt vände hon hela stämningen. Och Obama berättade historien om hur en röst kan förändra ett rum, ett land och kanske slutligen en värld.

I går var kvällen magisk, i natt kan det skrivas historia. Fire it up? Ready to go!

Ungefär som på TV

Mina fötter värker som tusan. Det blir lätt så när man måste stå på samma fläck i fyra timmar, vilket krävdes för att få en plats nära podiet när McCain idag höll rally i Springfield, Virginia. Gänget kring McCain har definitiv inte gett upp, och när tusentals republikaner skanderade ”drill baby drill” i kör så reste sig håren på mina armar. Dock snarare av obehag än något annat.

McCain himself höll sig strikt till det tal han hållit så många gånger förr, som ska summera upp och knyta ihop den stora kampanjsäcken. Tyvärr saknade han helt magik och känslan var ungefär som när man slår på tv:n och ser honom på CNN. Korrekt, säkert och tryggt – men knappast inspirerande. Plastigt, är nog ordet att använda både om honom och hans fru.

Inte heller går buskapet ihop. Den gamla veteranen McCain ska fräscha upp i Washington. Han ska revolutionera den politik som drivits av en snubbe från hans eget parti, som han dessutom har stött i över nio av tio omröstningar. Han lovar också att minska statens kostnader, men talar inte om varken hur eller när.

Country first. Är budskapet, före vad då, kan man fråga sig… Nej, en förmiddag i McCains sällskap gjorde mig än mer övertygad om att ytterligare fyra år med republikanerna i vita huset vore tämligen förödande.

Roligast idag var ändå att vi spanade in socialdemokraternas vikarierande partisekreterare Håkan Juholt i publiken. Han trängde sig givetvis fram till VIP-plats på läktaren bakom McCain, och såg faktiskt ut att trivas ganska bra.

Söta barn på CNN

Barn i grupp är sällan söta. Detta är undantaget som bekräftar regeln...

Rysk homofobi

Diplomati är en konstform som de flesta i FN till och med behärskar för bra. Allt lindas in i fluff, och först när du har skalat av ett par lager går det att lista ut vad den egentliga innebörden är. Detta gäller framförallt de riktigt kontroversiella frågorna - som HBT-personers rättigheter.

Det smidiga sättet att försöka undergräva skrivningar om HBT-personers rättigheter är att säga att texter ska mainstreamas, och att särskilda grupper inte ska pekas ut.

Det mindre smidiga sättet praktiserades häromdagen av Ryssland; när man i en förhandling helt oblygt likställde bögar med pedofiler. Och hävdade att HBT-personer endast kunde stå med som en särskilt utsatt grupp om man också nämnde pedofiler i samma mening.

Att Ryssland har tagit många kliv bakåt på de mänskliga rättigheterna och demokratins arena är ingen överraskning. Men detta raka språk och fullständigt öppna förakt känns faktiskt skrämmande.

Vackert

Min pappa och hans fru Margaretha är på besök i NYC, vi har vandrat runt i West Village och hann också med en tur till Rockefeller center. Det är ett vackert art deco monument som byggdes av John D Rockefeller under 1930 talet.

Byggnaden får tankarna att driva iväg till Ayn Rand och kanske framförallt Urkällan, som skrevs ett par år efter att byggnaden stod färdig. Ett citat från boken;

"I would give the greatest sunset in the world for one sight of New York's skyline. Particularly when one can't see the details. Just the shapes. The shapes and the thought that made them. The sky over New York and the will of man made visible. What other religion do we need?"

På en liten skylt framför den enorma skrapan finns en liten skylt med Rockefellers programförklaring. Läs och njut:

I Believe

"I believe in the supreme worth of the individual and in his right tolife, liberty, and the pursuit of happiness. I believe that every right implies a responsibility; everyopportunity, an obligation; every possession, a duty.

I believe that the law was made for man and not man for the law; thatgovernment is the servant of the people and not their master.

I believe in the dignity of labor, whether with head or hand; that theworld owes no man a living but that it owes every man an opportunityto make a living.

I believe that thrift is essential to well ordered living and thateconomy is a prime requisite of a sound financial structure, whetherin government, business or personal affairs.

I believe that truth and justice are fundamental to an enduring socialorder.

I believe in the sacredness of a promise, that a man’s word should beas good as his bond; that character -- not wealth or power or position-- is of supreme worth.

I believe that the rendering of useful service is the common duty ofmankind and that only in the purifying fire of sacrifice is the drossof selfishness consumed and the greatness of the human soul set free.

I believe in an all-wise and all-loving God, named by whatever name,and that the individual’s highest fulfillment, greatest happiness, andwidest usefulness are to be found in living in harmony with His will.

I believe that love is the greatest thing in the world; that it alonecan overcome hate; that right can and will triumph over might."

FN-dagen!

Idag är internationella FN-dagen, vilket förmodligen märks mer runt om i världen än just här i FN-skrapan. Jag har firat dagen med att ta en guidad tur i huset tillsammans med min kompis Frank.

Jag har skrivit två krönikor på ämnet, den första handlar om millenniemålen. I den andra möter Sex and the City det multilaterala samarbetet.

Grattis på födelsedagen FN!

A rockstar

Häromveckan var det ”International day of washing your hands”, vilket förmodligen gick de flesta tämligen obemärkt förbi… Igår var det ”World food day”, en dag som troligtvis uppmärksammas mer runt om i världen. I FN arrangerade FAO, som är ett FN-organ för livsmedel och jordbruk, ett seminarium med bland andra Bill Clinton och FN:s generalsekreterare Ban Ki Mon. Temat för seminariet var livsmedelsförsörjning och klimatutmaningen.

När Clinton klev in i rummet gick ett sus genom publiken – och sen satt alla andra i skuggan, inklusive FN:s generalsekreterare, som förövrigt höll ett lamt färdigskrivet anförande som egentligen bara beskrev problembilden.

Bill Clinton konstaterade i sitt anförande att världens ledare, inklusive honom sjäv; ”blew it”, de lyckades inte säkra tillgången till mat i hela världen, och betraktade, enligt Clinton, mat som vilken annan handelsvara som helst. Jordbruksstöden måste minska och frihandeln måste öka, menade Clinton, men påpekade också att mer mat måste produceras lokalt. Transporterna måste minska och jordbrukssektorn i utvecklingsländer måste effektiviseras.

Han hade dessutom ett par konkreta förslag, till skillnad från övriga talare, bland annat att FN:s program för att säkra tillgång till mat, ska kombineras med programmet för att ge barn möjlighet till utbildning. Skolmat blir ett incitament för att skicka barnen till skolan, och lättar samtidigt på försörjningsbördan för familjen.

Clinton förespråkar också att en stor del av livsmedlen i den humanitära hjälpen ska köpas från närområdet. Det ser till att lokal produktion inte slås ut, minskar miljöpåverkan, o ch är dessutom ett billigare sätt att ge bistånd. Bush försökte, enligt Clinton, att genomdriva denna reform i USA, men fick pisk både från demokrater och republikaner, med den amerikanska bonderörelsen i ryggen…

Den forne presidenten framstod som både engagerad och påläst, talet var varken inövat eller läst innantill. Det övergripande temat var att fattigdomsbekämpning och utrotande av hunger är avgörande för att vi ska kunna hantera andra problem som miljöförstöring eller biologisk mångfald.

If you can’t eat, you won’t care much about the neighbouring Orangutang, som Clinton sa i sin avslutning.

Svidande kritik

Just nu rapporterar FN:s särskilda rapportörer från Burma och Nordkorea. Det är inga roliga rapporter, kritiken är svidande. Rapportören med ansvar för Nordkorea har inte ens fått tillåtelse att ta sig in i landet.

Burma hävdar att kritiken är ovidkommande, partisk och falsk. Och blir dessutom sjukt förbannad om man använder namnet Burma istället för Myanmar. Troligtvis är det lättare att fokusera på detta, enligt diplomaten från Burma, grova övergrepp, än att förklara brott begångna mot det egna folket.

Efter lunch ska jag på ett seminarium om ”World food day”, där bland annat Bill Clinton och Ban Ki Mon ska tala… Sjukt spännande!

Möte med EU-kommissionen

Min quest för att försöka förstå EU:s roll i FN fortsatte igår med ett möte med EU-kommissionen på plats i FN. Kommissionen funkar som en länk mellan beslut som fattas i Bryssel, och beslut som fattas i FN och har alltså framförallt en koordinerande roll.

De jobbar dessutom med att följa upp EU:s finansiering av olika FN-organ och projekt och ingår i sin roll som bidragsgivare i olika grupper, bland annat i FN:s Peace building commission. I frågor där kommissionen har expertkunskaper för man också fram EU:s röst i FN. Utöver detta har man ansvar för promotion och synlighet av EU i FN.

Counciler Emanuele Giaufret hade många intressanta reflektioner kring en eventuell ny europeisk konstitution och dess inverkan på EU:s arbete i FN. Den största förändringen är förmodligen att det roterande ordförandeskapet bland EU-länderna i FN-systemet kommer att upphöra, och det formella ordförandeskapet kommer istället att skötas av EU:s högre representant för utrikesfrågor.

Givetvis finns föredelar med ett mer sammanhållet arbete, men samtidigt innebär det att EU:s arbete i FN kommer att ledas av en representant för att organ som inte är formell medlem av FN, här kan man utan större luktsinne nosa sig till ett och annat problem…

Ett tjut

Jag hör helt plötsligt ett tjut från rummet bredvid;
- Sjjjju och nittioooofem!?!

Praktikanterna på representationen har upptäckt att dollarkursen för dagen ligger på 7,95. Inte kul när man lever på CSN och sliter häcken av sig utan lön. Jag känner djup sympati.

Lilla Sverige i stora världen

Ett mycket konkret resultat av Sveriges medlemskap i EU är att Sveriges möjligheter att föra fram sin röst till stor del sker med andra EU-länder som megafon. Vilket betyder att EU:s koordinationsmöten blir otroligt viktiga ur svensk synvinkel.

Samarbetet innebär givetvis att EU får en starkare roll gentemot andra grupper, som G77, eller för den delen USA. Men det innebär samtidigt att Sveriges röst urvattnas, och att EU:s linje blir ett hopkok av kompromisser. Den mest progressiva linjen i debatten förs därför inte av Sverige, utan av länder som Canada och Schweiz, något som ibland kan kännas sjukt frustrerande.

Som jag har skrivit tidigare är Frankrike just nu ordförande i EU, vilket innebär att de koordinerar arbetet. Jag kommer precis från ett möte där den mycket artige fransmannen Max-Olivier Gonnet berättade mer om fördelar och nackdelar med att styra den spretande flocken EU-länder. Mycket intressant med tanke på att Sverige snart står inför samma utmaning.

Har också haft ett kanonbra och givande möte med Per Örnéus, som är ambassadör. Han är relativt ny på sitt jobb, och har därför en ganska icke-indoktrinerad syn på arbetet i FN, och FN:s roll i världen. Vi hade bland annat en lång diskussion om bistånd kontra försvarsverksamhet och hur de kan jobba bättre tillsammans.

Det har varit fullt ös hela dagen. Nu ska jag vandra hemåt mellan skyskraporna…

Obama Art

Det är, som sagt, svårt att få valpuls här i New York. Men i lördags åkte jag över till Brooklyn och hälsade på min kompis Jesse, som bor i Williamsburg. Om du har vägarna förbi New York missa inte detta fantastiska område. Ruffiga industrier blandat med småstadscharm, konst och mode. I Williamsburg blir Obama konst.

Våld mot kvinnor och säkerhetspolitik

Efter en fantastisk helg i New York (bilder kommer så småningom...) har ännu en spännande vecka i FN börjat. Jag har ägnat eftermiddagen åt att delta i ytterligare en informell förhandling om resolutionen om våld mot kvinnor, texterna manglas om och om igen tills konsensus har uppnåtts. Detta leder givetvis till att en rad argument upprepas in absurdum, något som framförallt Ryssland är experter på.

Resolutionen kommer att innehålla en rad punkter med "best practice" som varje land uppmanas att titta extra noga på. Det är helt enkelt en lista med olika exempel på hur man kan bekämpa våld mot kvinnor. Konkret och bra, men tämligen svårköpt för vissa.

Har också hunnit med ett mycket intressant möte med Staffan Hemrå, ambassadråd, och samordnare för säkerhetspolitiska frågor. Staffan är chef för det team som jobbar med kommitté 1 och 4, som bland annat pysslar med nedrustningsfrågor och säkerhetsfrågor.

Och på tal om det; Uganda, Mexiko, Turkiet, Österrike och Japan, har nu valts in som medlemmar i säkerhetsrådet. Trots idogt kampanjande, och affischkampanjer över hela NY, valdes inte våra nordiska vänner från Island in. Det är inte mycket som går deras väg just nu.

Aktivister på gatan

När jag vandrade till Sveriges representation i morse, stötte jag först på en man med flygblad i högst hugg. Han frågade om jag hade något blod att ge till Goldmann Sachs VD, han var tydligen i stort behov av detta - eftersom han var en "blodsugare".

Två kvarter längre bort möter jag en kvinna från JP Morgan Chase, som frågar om jag möjligtvis vill starta ett checkkonto hos dem?

Finanskrisen märks betydligt mer än valet här i New York. Jag har bara sett en enda valaffisch sen jag kom hit, att den supportade Obama och Biden var faktiskt ingen högoddsare.

Lite bilder

Utsikt från min balkong, FN-skrapan samt det gyllene kort som ger total access till hela byggnaden.

Tack!

Centerpartiet har nu publcierat resultatet av medlemsomröstningen. Jag är superglad och nöjd med min sjätteplats, nu återstår valberedningens arbete innan ett förslag på lista är lagd på bordet, för beslut på förtroenderådet den 16:e november.

Hett och intressant om kvinnors rättigheter

Arbetet i FN rivstartar med det område som kallas ”Advancement of women”. Med andra ord; kvinnors rättigheter. Bland annat ligger resolutioner om våld mot kvinnor, och arbetet med att förebygga fistula på bordet.

I plenum hålls anföranden från medlemsländerna. Högt blandas med mycket lågt. Det är lätt att konstatera att varje land låter som paradiset på jorden, om man väljer att ensidigt tro på den bild delegaterna målar upp. Vitryssland framstår tillexempel som jordens paradis för mödrar.

I det gemensamma talet för Arab- och Gulfstaterna kan man bland annat läsa om arbetet med att implementera överenskommelserna från kvinnokonferensen i Peking, vilket självklart görs ”with the provisions of our tolerant Islamic Sharia’a and our national value”. Toppen.

Det verkliga arbetet sker dock främst i små trånga grupprum, där de informella förhandlingarna pågår. Här förhandlas, stöts och blöts texter tills länder kan enas. Igår hade jag tillfälle att vara med på det informella möte där resolutionen om våld mot kvinnor diskuterades.

Här ligger egentligen en av FN:s absolut största styrkor. Kanada kan hålla en gemensam linje med Kina, Qatar kan reda ut frågetecken kring formuleringar, Indien kan alliera sig med Argentina. Det är också i dessa sammanhang som länder tvingas bekänna färg…

Libyens delegat levererade gårdagens mest spänstiga inlägg, med ett snett leende sa han ungefär såhär; “This sounds like a resolution that should be adopted by the security council instead. We’re not here to dictate the actions of each country. After all, we all know we’re not ‘dictators’ here.”

Såhär skriver freedomhouse.org om situationen för kvinnor i Libyen;

“Domestic violence remains a problem, yet there is no law that declares domestic violence or marital rape a crime in Libya. Domestic violence is therefore handled under Libya's general criminal law. Article 63 of the penal code stipulates that there must be evidence of inflicted damage in order for the perpetrator to be punished”

Trots allt är det nog ändå i dessa forum som man påverkar världen. Den som står oemotsagd kommer troligtvis aldrig inse att han har fel. Att länder som Libyen ens dyker upp vid bordet är ett gott tecken.

Små och stora bedrifter

I mitt huvud är klockan nu fem på morgonen, men i staden som aldrig sover är den bara 23:00. Jag sitter i min lägenhet, strax söder om FN-skrapan. Från balkongen ser man East river, och diverse sjukt höga hus.

I morgon börjar det på riktigt, men idag har också varit en bra dag. Jag har lyckats med fyra stora bedrifter:

1. Att missa flyget från Heatrow, trots att jag var på plats 58 minuter innan avgång. 60 minuter var regeln, och sånt tummar man inte med minsann.

2. Att stå i den vanliga svensson-kön vid visakontrollen. Det tog nästan en timme, väl framme upplyste den vänlige polisen mig att jag har diplomatvisa och hade kunnat smita förbi alla i kön. Kul. Det är typ en gång i livet man har chans att känna sig som en hot-shot, jag tog den inte. Well, there’s a first time for everyone, sa den medkännande mannen i luckan.

3. Att få flygstolen bredvid en arkitekt, vars byrå tydligen har renoverat Generalsekreterarens rum. En mycket trevlig man, som också har lärt mig att den nya arkitekturen skapas i… Albanien.

4. Att göra inbrott i min egen lägenhet. Trött och hungrig gick jag ut för att inhandla lite proviant. Döm om min förvåning när min nyckel inte längre passar i dörren när jag kommer tillbaks. Tack vare två snälla tjejer i lägenheten bredvid kunde jag göra inbrott i min lya, via deras balkong. Fortfarande oklart varför nyckeln inte passar.

Men det blir ett projekt för morgondagen. Nu ska jag sova.

Fashionista

Stilmedvetne riksdagsledamoten Erik A Eriksson från Värmland kom förbi för att säga hej.

Morgon i Forsmark

Förbundsstyrelsen är på möte och studiebesök på kärnkraftverket i Forsmark. Det finns dock mer att se i Forsmark än turbiner och reaktorer.

Den onde, den gode och EU

Sitter på tåget på väg hem från Växjö. Har debatterat EU:s utrikes och säkerhetspolitik med diverse EU-parlamentariker på inbjudan av IKFF, internationella kvinnoförbundet för fred och frihet.

Publiken bestod till 90 procent av vänsterpartister och EU-skeptiker, förutsättningarna var med andra ord inte särskilt goda. Det är dock spännande att lyssna på vänsterpartisters resonemang om fred och frihet.

EU är ett imperialistiskt och kapitalistiskt projekt. Dialog, konflikthantering och avrustning ska lösa världens problem. Mellanstatligt samarbete är gud, FN är den helige ande. Det är den goda versionen.

Vi som vill ha effektiva trupper att sätta in när helvetet brakar lös, vi som inser att den yttersta konsekvensen av konflikter tyvärr är våld, vi som försiktigt påpekar att världen inte är svartvit, vi är onda krigshetsare.

Att påstå att EU behöver ta ett ökat utrikespolitiskt ansvar var lite som att svära i kyrkan.

Men på frågan hur de förklarar sitt ställningstagande för människorna i Darfur, Rwanda eller Balkan blev de dock svaret skyldiga.