Ministerparad i pressrummet

Först kom Jordbruksministern förbi, för att försäkra sig om att han är anmäld till Julfesten. Eskil går alltid att lita på när det är dags för kalas. Skönt med ministrar som har båda fötterna på dansgolvet.

Sen kom infrastrukturministern in och undrade stilla om jag hade skrivit något mer roligt på Facebook (troligtvis med tanke på min lilla Federley-incident). Skönt att man kan roa människor, det bjuder jag så gärna på.

Nu är det dags för julglögg och en helg som faktiskt som omväxling är helt ledig!

Prestationsprinsessa

SvD skrev igår om boken Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor. Duktighetssyndromet går längre och längre ned i åldrarna, menar författarna.

En bild jag både känner igen från min egen vardag, och som bekräftades häromveckan när jag var på en presentation över Ungdomsbarometern, ett statistiskt underlag om ungas livsstil och värderingar. Dubbelt så många unga tjejer som killar känner sig negativt påverkade av stress och förväntningar.

Jag har funderat ganska mycket över just detta. Inte minst därför att jag själv ibland tenderar att vara ”prestationsprinsessa”, att jag – hur mycket jag än försöker – inte kan skaka av mig det dåliga samvetet och pressen att aldrig misslyckas och att alltid prestera.

Samtidigt är det inte så enkelt som att be brudarna att tagga ned, att sänka kraven, att luta sig tillbaka. Framgång är något man måste fightas för, inte minst om man är ung tjej. Och det går bra, tjejer får högre betyg, klarar sig bättre på högskolan, och slår sig hela tiden in på de manliga områdena. Att vara jurist, läkare, eller ingenjör är inte längre synonymt med att vara man.

Paradoxen är att duktiga tjejer bidrar till en ökad jämställdhet, samtidigt som de fortfarande lever i, och får hantera, en ojämställd värld. De tar med sig prestationskraven raka vägen hem till städning, pyssel, den perfekta kroppen, bullbak, utflykter och givetvis ett fantastiskt socialt liv.

Könsroller och ojämställda strukturer måste krossas, annars riskerar jämställdhetsarbetet att åka på en rejäl backlash. Det är lättare att vara söt hemmafru är tuff karriärmorsa, få klarar av båda samtidigt.

Till sist kan man nog också konstatera att stora delar av problemet inte handlar om att kvinnor överpresterar - utan om att vissa män underpresterar. När män kommer hem går pulsen ned, kvinnors puls går upp. Jag har sagt det förut och kommer nog tyvärr säga det igen: om karlar hade tagit halva ansvaret för hem och barn hade nog mycket sett annorlunda ut.

Död åt adventsljusstaken

Tänk dig att vara invandrare från ett utomeuropeiskt land och komma till Sverige ungefär vid den här tiden på året. Människor måste tycka att vi är helt rubbade. Först och främst för att vi ens överlever det ständiga mörkret, men också på grund av våra sjukligt likriktade juldekorationer.

Vem har egentligen kommit på att vi ska ha en pyramidformad trägrej med plastljus i varenda fönster bara därför att Jesus råkade födas ungefär vid den här tiden. Vad är straffet för att vägra? Förmodligen mycket hårt, eftersom alla faller till föga.

Bilden är från Svenska Kraftnäts kontor i Råcksta. Alla de små ljusplupparna är en ful ljusstake. Är inte detta fenomen lite av Sverige i ett nötskal?

Rödstrumpor, genetik och lagidrott

En vän skickade en länk till denna artikel i Veckans Affärer. Scanias VD Leif Östling känner att han behöver lätta på hjärtat och berätta hur det verkligen ligger till.

Genuppsättningen, tillsammans med attityder, gör att färre kvinnor än män sitter i bolagsstyrelserna, säger han till Länstidningen i Södertälje. Som tyvärr inte har lagt ut hela artikeln på nätet. Han menar också att kvinnors bristfälliga deltagande i lagsporter gör dem till mindre lämpade att sitta i bolagsstyrelser. Debatten om kvinnors låga representation i bolagsstyrelser behöver man uppenbarligen inte ta på allvar, den drivs nämligen av "rödstrumpefalangen".

Uppenbarligen tillhör inte Östling de progressiva krafterna inom svensk industri, de senaste decenniernas jämställdhetsdebatt verkar han inte ha greppat alls. Alla hästarna är inte i hagen, eller på språk som han kanske förstår: Alla lastbilar verkar inte vara parkerade i garaget.

Men min fråga är egentligen: Var är alla andra industrisnubbar? Delar de Östlings uppfattning? Om inte - ut och reagera, rasa, bli lite förbannade, berätta vad ni gör i era företag, skryt om de kvinnor som finns i era styrelser. Alternativet till en progressiv och genusmedveten industriledning med jämställdhetsambitioner är nämligen kvotering. Och hur mycket det än bär mig emot finns det risk för att jag byter sida om inte någon med titeln VD snart går ut och ger Östling lite pisk.

Slutligen. Andelen kvinnor i styrelserna för Scanias moder- och dotterbolag är, enligt Veckans Affärer, sex procent. Ytterligare kommentarer är överflödiga.

En trevlig kväll i Värmland

Igår kväll var jag med i talkshowprogrammet "Eftersnack" i Svt Värmlandsnytt, ämnet var FN och engagemang. Jag hade en mycket trevlig kväll tillsammans med Björn Starrin, (aka. Pölsa i filmen Smala Sussie), den trevlige hockeylegenden Jörgen Jönsson (att han dessutom lovade att kryssa mig i EP-valet gjorde honom inte mindre trevlig), och de två grabbarna i skivaktuella bandet Claes Cleeve and Sasquatch.

Hela programmet kan du spana in här.

Ps: Självklart spöade mitt gamla volleybollag Orion. Egentligen var det aldrig ens en match.

Eftersnack

Ikväll är jag med i SVT:s regionala Eftersnack. Jag och Färjestads starke man – Jörgen Jönsson ska sitta i soffan. Jörgen ska förmodligen prata hockey, själv ska jag försöka hålla mig till andra ämnen.

För dig som bor i Värmland går det utmärkt att titta på tvåan ikväll klockan 22.30. För övriga kommer det att komma en länk på bloggen i efterhand. Innan sändningen ska jag dock passa på att titta på när mitt gamla volleybollag kickar ass med Orion från Degerfors.

Äntligen!

De senaste veckorna har en skoldebatt blomstrat i landets medieflora. Det har framförallt gällt frågor som;

- Att elever inte kan överklaga sina betyg
- Att det råder brist på skolsköterskor på landets skolor
- Att skolmaten är undermålig och knappt ätbar i vissa fall

God morgon. Detta har elevråd, elever, elevskyddsombud och ungdomsförbund pratat om i flera år. Vi har bemötts med en klapp på huvudet och ett halvhjärtat tack för vårt engagemang. Det behövs inte särskilt stora talanger i spådom för att konstatera att vi snart kommer att läsa om att toaletterna är så snuskiga att elever håller sig hela dagen, att kuratorer saknas på mängder av skolor, eller att arbetsmiljön är så dålig att elever blir sjuka. Även detta något som många unga har påtalat under lång tid.

Det krävs uppenbarligen att vuxna pratar om ungas problem för att de ska uppfattas som värda att ta på allvar. Ändå är det bara att tacka för debatten och välkomna de vuxna in i skolans verklighet, det är nämligen dags att någon lyfter blicken från den Björklundska skolpolitiken och tar elevernas parti.

Dreamhack

Jag sitter på tåget på väg till Dreamhack i Jönköping. Den som känner mig en smula vet ungeför hur osannolik den tidigare meningen var, för någon med mellannamnet "syntax error" är det nämligen inte en logisk plats att vara. Men - vad gör man inte för laget? Magnus Andersson är i Bangladesh och jag agerar stand in på en debatt om ungas nätkultur.

Ett sjukt spännande ämne, vilket slog mig när vi städade kontoret häromdagen. Vi hittade nämligen ett gammalt Nintendo 8-bitars längst in i ett skåp. När jag gick på mellanstadiet var detta spetsteknik, och min kompis Elin spelade så mycket att hon fick "Nintendotummar". Det var tolv år sedan, idag är det stenåldern. Detta kanske är en del av förklaringen till "köttbergets" totala oförmåga att hänga med i vad som händer. Och det man inte förstår - det tycker man inte om.

Fildeling, Ipred och digitala biografer är bland annat några av sakerna på agendan. För den som vill ha goda idéer om hur upphovsrätten kan kombineras med ett kreativt, fritt och innovativt internetanvändande rekommenderas verkligen Annie Johanssons utmärkta rapport på ämnet.

Till Bryssel via Hudiksvall?

Har inte varit ett föredöme i blogguppdatering på sistone (däremot har jag varit föredömlig på EP-kampanjsnickrande, budgetkonstruktion, tågresande, skolbesök, presskreterarjobb och en massa annat...)

I alla fall så missade jag att slänga upp en länk till denna mycket intressanta krönika i Hudiksvalls Tidning. Fredrik Jarl uppmärksammar det faktum att vi är inte mindre än fyra tidigare ledarskribenter på HT som har tagit plats på EP-listan...

Pojken med guldbyxorna

Sluta käbbla, uppmanar vänsterledaren sina kollegor i den rödgröna röran. Ur led är tiden, som äldre människor ibland säger. Ohly vill vara konstruktiv och detta gör han genom att uppmana Sahlin och miljöpartiets språkrör att sluta bråka.

Vänta nu... Visserligen är den vänsterpartistiska världsbilden ofta skev, men detta blir faktiskt komiskt. Socialdemokraterna och miljöpartiet har trots käbbel om bland annat Bodströms karriärambitioner enats om de stora dragen, och lämnat Ohly utanför.

Och varför? Jo, därför att Ohly vägrar komma överens om de tämligen grundläggande komponenterna ekonomiska ramar, och utgiftstak. Istället ska pojken med Guldbyxorna spendera sig ur alla problem. Att bara enas om grunderna för den ekonomiska politiken, med överskottsmål och utgiftstak, är ett "fattigt politiskt projekt", säger Ohly till SvD. Vem bråkar egentligen med vem?

Jag är rädd att Sverige blir ett tämligen fattigt land om Ohly får bestämma. Och i en annan del av världen, Norrköping närmare bestämt, fortsätter Wetterstrand, Eriksson och Sahlin sin lite motvilliga bröllopsresa. Tre i sig dåliga alternativ, som knappast blir bättre tillsammans.

Halal?

Jag har ingen tv, vilket för det mesta är ganska skönt. Men på gott och ont missar man också stora delar av det public service skakar fram ur garderoben, som tur är går mycket av utbudet att se på webben. Idag spanade jag in Magnus Andersson, som pratade IPRED på Agenda och snubblade sedan över Halal-tv.

Första avsnittet handlar om klasskillnader, och rättvisa. De senaste veckorna har just detta begrepp diskuterats flitigt på vårt riksdagskansli. Framförallt med anledning av sir Michael Marmots besök och seminarium på temat Osund Ojämlikhet. Marmot är forskare (adlad av den Brittiska drottningen, därav "sir") och hävdar att ojämlikheten i världen gör människor sjuka. Inte den absoluta ojämlikheten - utan den relativa.

Detta skulle alltså innebära att jag blir sjuk av att min granne är miljonär och kör runt i en rosa Porsche. Är lösningen i så fall att min grannes lön sänks, och att staten tar den rosa Porschen? Eller ska någon ge mig en rosa bil, och höja min lön? Innebär lika alltid lika bra?

De tre tjejerna i Halal-tv filosoferar tämligen fritt på ämnet, och förundras över hur människor bor på Östermalm, kontra Alby. Över skillnader i förutsättningar och över orättvisan. Men vad är egentligen rättvist?

Vill vi ha ett samhälle utan inkomstskillnader? Där alla människor har det precis lika bra, men också exakt lika dåligt. Där drivkraften att bli bättre inte existerar, och där slit och hårt arbete inte belönas med något annat än en klapp på axeln från tacksamma medmänniskor? Vi har provat systemet runt om i världen, och det funkar inte.

Lösningen är istället lika möjligheter och förutsättningar att förändra sitt liv. En skola som rustar kids för framtiden, en integrationspolitik där vi lär oss av varandra, en skattepolitik där arbete lönar sig, en arbetsmarknad där du inte diskrimineras av ditt ursprung. Svaret på problemen är inte ökade skatter, större omfördelning av rikedom, eller att straffa dem som lyckats.

Segregation, trasiga skyddsnät och fattigdom är gigantiska problem. Men att människor mår dåligt av att andra har det bättre, oavsett hur bra de själva har det, känns snarare som en gigantisk sorgfläck på den mänskliga själen än något som bör fixas politiskt. Missunsamhet borde faktiskt vara harram.

EP-listan är fastställd!

Är nyss hemkommen från Centerpartiets framtidskonvent. Jag är helt sjukt trött, men fantastiskt nöjd. I dag fastställdes listan inför kommande Europaparlamentsval, och jag fick förtroenderådsledamöternas förtroende att stå på fjärde plats, vilket var en plats högre än valberedningens ursprungsförslag. Centerpartiet har med lista, och ny valplattform, befäst sin tro på det Europeiska samarbetet och visat att ja/nej diskussionen från 1994 faktiskt tillhör historien.

Se gärna på kvällens rapportsändning där omröstningen skildras. Ett stort tack till centerpartiets medlemar för förtroendet. Valrörelsen kommer att bli utmanande, spännande och otroligt rolig!

Bekanta dig med mina kollegor på listan genom att klicka här.

Ooops...

Det är inte alltid jag tänker innan jag gör saker. När Fredrick Federley för ett par sekunder lämnade sin dator obevakad såg jag min chans och handlade på impuls. Jag hade nog inte ens i min vildaste fantasi tänkt mig att man skulle hamna i kvällspressen för det...

Till försvar för detta barnsliga tilltag ska sägas att herr Federley jobbar hårt för att göra mitt liv lite svårare - och att man faktiskt får ha skitroligt i politiken också.

Hopp

I går kväll satte vi oss i en taxi för att åka tillbaks till Hotellet, valvaka i all ära, men när man inte kan höra analyserna på tv känns syftet lite borglömt. Jag började prata med den afroamerikanska taxichauffören och frågade om han hade röstat. – Självklart sa han, jag röstar alltid. Sedan berättade han något som kanske sätter fingret på precis det som ledde till de otroliga glädjescenerna igår.

- Idag, sa han, talade jag om för min son att han kan bli precis vad han vill. Idag har nämligen Barack Obama visat att även en svart man kan bli president i USA. Nu är allt möjligt.

Förmodligen var det precis den känslan som fick republikaner som utrikesminister Condoleezza Rice, att göra ett offentligt uttalande om hur stolt hon är över Obamas seger, eller Colin Powell att gråta. Den känslan fick tusentals människor att samlas utanför Vita Huset och på gatorna i Washington för att skrika, gråta och skratta.

Det har varit ett par fantastiska dagar. Jag kommer aldrig att glömma gårdagen, Obamas otroliga tal eller McCains värdiga avslutning, men framförallt kommer jag inte att glömma glädjen och känslan bland dem som kände att deras röst spelade roll och att allt är möjligt.

Igår sopade hopp och tro mattan med cynism och konservatism och politik har nog aldrig känts mer inspirerande.

Fire it up

Tillsammans med nästan 100 000 andra såg jag igår en liten bit av vår historia. Obama mötte sina supportrar i en liten håla i Virginia. Ett mediokert förband och en evighetslång väntan drog ned både tempo och förväntningar. Kombinerat med att Obamas farmor dog igår kändes oddsen för ett fantastiskt framförande inte särskilt stora.

Men när mannen som idag med all sannlikhet kommer att vara Amerikas nästa president klev upp på scenen kokade publiken. Kvällen var magisk, och när Obama började berätta historien om ett litet valmöte i Greenwood, South Carolina, tystnade hundra tusen människor.
En liten tant förändrade ett valmöte och förbytte Obamas dåliga humör;

- Fire it up, skrek tanten
- Fire it up, svarade deltagarna på kampanjmötet
- Ready to go? Skrek tanten
- Ready to go! Svarade deltagarna på kampanjmötet

Detta var tydligen ett vanligt förfarande hos denna kvinna, som också var lokalpolitiker. Genom sitt sätt vände hon hela stämningen. Och Obama berättade historien om hur en röst kan förändra ett rum, ett land och kanske slutligen en värld.

I går var kvällen magisk, i natt kan det skrivas historia. Fire it up? Ready to go!

Ungefär som på TV

Mina fötter värker som tusan. Det blir lätt så när man måste stå på samma fläck i fyra timmar, vilket krävdes för att få en plats nära podiet när McCain idag höll rally i Springfield, Virginia. Gänget kring McCain har definitiv inte gett upp, och när tusentals republikaner skanderade ”drill baby drill” i kör så reste sig håren på mina armar. Dock snarare av obehag än något annat.

McCain himself höll sig strikt till det tal han hållit så många gånger förr, som ska summera upp och knyta ihop den stora kampanjsäcken. Tyvärr saknade han helt magik och känslan var ungefär som när man slår på tv:n och ser honom på CNN. Korrekt, säkert och tryggt – men knappast inspirerande. Plastigt, är nog ordet att använda både om honom och hans fru.

Inte heller går buskapet ihop. Den gamla veteranen McCain ska fräscha upp i Washington. Han ska revolutionera den politik som drivits av en snubbe från hans eget parti, som han dessutom har stött i över nio av tio omröstningar. Han lovar också att minska statens kostnader, men talar inte om varken hur eller när.

Country first. Är budskapet, före vad då, kan man fråga sig… Nej, en förmiddag i McCains sällskap gjorde mig än mer övertygad om att ytterligare fyra år med republikanerna i vita huset vore tämligen förödande.

Roligast idag var ändå att vi spanade in socialdemokraternas vikarierande partisekreterare Håkan Juholt i publiken. Han trängde sig givetvis fram till VIP-plats på läktaren bakom McCain, och såg faktiskt ut att trivas ganska bra.

Söta barn på CNN

Barn i grupp är sällan söta. Detta är undantaget som bekräftar regeln...

Rysk homofobi

Diplomati är en konstform som de flesta i FN till och med behärskar för bra. Allt lindas in i fluff, och först när du har skalat av ett par lager går det att lista ut vad den egentliga innebörden är. Detta gäller framförallt de riktigt kontroversiella frågorna - som HBT-personers rättigheter.

Det smidiga sättet att försöka undergräva skrivningar om HBT-personers rättigheter är att säga att texter ska mainstreamas, och att särskilda grupper inte ska pekas ut.

Det mindre smidiga sättet praktiserades häromdagen av Ryssland; när man i en förhandling helt oblygt likställde bögar med pedofiler. Och hävdade att HBT-personer endast kunde stå med som en särskilt utsatt grupp om man också nämnde pedofiler i samma mening.

Att Ryssland har tagit många kliv bakåt på de mänskliga rättigheterna och demokratins arena är ingen överraskning. Men detta raka språk och fullständigt öppna förakt känns faktiskt skrämmande.

Vackert

Min pappa och hans fru Margaretha är på besök i NYC, vi har vandrat runt i West Village och hann också med en tur till Rockefeller center. Det är ett vackert art deco monument som byggdes av John D Rockefeller under 1930 talet.

Byggnaden får tankarna att driva iväg till Ayn Rand och kanske framförallt Urkällan, som skrevs ett par år efter att byggnaden stod färdig. Ett citat från boken;

"I would give the greatest sunset in the world for one sight of New York's skyline. Particularly when one can't see the details. Just the shapes. The shapes and the thought that made them. The sky over New York and the will of man made visible. What other religion do we need?"

På en liten skylt framför den enorma skrapan finns en liten skylt med Rockefellers programförklaring. Läs och njut:

I Believe

"I believe in the supreme worth of the individual and in his right tolife, liberty, and the pursuit of happiness. I believe that every right implies a responsibility; everyopportunity, an obligation; every possession, a duty.

I believe that the law was made for man and not man for the law; thatgovernment is the servant of the people and not their master.

I believe in the dignity of labor, whether with head or hand; that theworld owes no man a living but that it owes every man an opportunityto make a living.

I believe that thrift is essential to well ordered living and thateconomy is a prime requisite of a sound financial structure, whetherin government, business or personal affairs.

I believe that truth and justice are fundamental to an enduring socialorder.

I believe in the sacredness of a promise, that a man’s word should beas good as his bond; that character -- not wealth or power or position-- is of supreme worth.

I believe that the rendering of useful service is the common duty ofmankind and that only in the purifying fire of sacrifice is the drossof selfishness consumed and the greatness of the human soul set free.

I believe in an all-wise and all-loving God, named by whatever name,and that the individual’s highest fulfillment, greatest happiness, andwidest usefulness are to be found in living in harmony with His will.

I believe that love is the greatest thing in the world; that it alonecan overcome hate; that right can and will triumph over might."

FN-dagen!

Idag är internationella FN-dagen, vilket förmodligen märks mer runt om i världen än just här i FN-skrapan. Jag har firat dagen med att ta en guidad tur i huset tillsammans med min kompis Frank.

Jag har skrivit två krönikor på ämnet, den första handlar om millenniemålen. I den andra möter Sex and the City det multilaterala samarbetet.

Grattis på födelsedagen FN!

A rockstar

Häromveckan var det ”International day of washing your hands”, vilket förmodligen gick de flesta tämligen obemärkt förbi… Igår var det ”World food day”, en dag som troligtvis uppmärksammas mer runt om i världen. I FN arrangerade FAO, som är ett FN-organ för livsmedel och jordbruk, ett seminarium med bland andra Bill Clinton och FN:s generalsekreterare Ban Ki Mon. Temat för seminariet var livsmedelsförsörjning och klimatutmaningen.

När Clinton klev in i rummet gick ett sus genom publiken – och sen satt alla andra i skuggan, inklusive FN:s generalsekreterare, som förövrigt höll ett lamt färdigskrivet anförande som egentligen bara beskrev problembilden.

Bill Clinton konstaterade i sitt anförande att världens ledare, inklusive honom sjäv; ”blew it”, de lyckades inte säkra tillgången till mat i hela världen, och betraktade, enligt Clinton, mat som vilken annan handelsvara som helst. Jordbruksstöden måste minska och frihandeln måste öka, menade Clinton, men påpekade också att mer mat måste produceras lokalt. Transporterna måste minska och jordbrukssektorn i utvecklingsländer måste effektiviseras.

Han hade dessutom ett par konkreta förslag, till skillnad från övriga talare, bland annat att FN:s program för att säkra tillgång till mat, ska kombineras med programmet för att ge barn möjlighet till utbildning. Skolmat blir ett incitament för att skicka barnen till skolan, och lättar samtidigt på försörjningsbördan för familjen.

Clinton förespråkar också att en stor del av livsmedlen i den humanitära hjälpen ska köpas från närområdet. Det ser till att lokal produktion inte slås ut, minskar miljöpåverkan, o ch är dessutom ett billigare sätt att ge bistånd. Bush försökte, enligt Clinton, att genomdriva denna reform i USA, men fick pisk både från demokrater och republikaner, med den amerikanska bonderörelsen i ryggen…

Den forne presidenten framstod som både engagerad och påläst, talet var varken inövat eller läst innantill. Det övergripande temat var att fattigdomsbekämpning och utrotande av hunger är avgörande för att vi ska kunna hantera andra problem som miljöförstöring eller biologisk mångfald.

If you can’t eat, you won’t care much about the neighbouring Orangutang, som Clinton sa i sin avslutning.

Svidande kritik

Just nu rapporterar FN:s särskilda rapportörer från Burma och Nordkorea. Det är inga roliga rapporter, kritiken är svidande. Rapportören med ansvar för Nordkorea har inte ens fått tillåtelse att ta sig in i landet.

Burma hävdar att kritiken är ovidkommande, partisk och falsk. Och blir dessutom sjukt förbannad om man använder namnet Burma istället för Myanmar. Troligtvis är det lättare att fokusera på detta, enligt diplomaten från Burma, grova övergrepp, än att förklara brott begångna mot det egna folket.

Efter lunch ska jag på ett seminarium om ”World food day”, där bland annat Bill Clinton och Ban Ki Mon ska tala… Sjukt spännande!

Möte med EU-kommissionen

Min quest för att försöka förstå EU:s roll i FN fortsatte igår med ett möte med EU-kommissionen på plats i FN. Kommissionen funkar som en länk mellan beslut som fattas i Bryssel, och beslut som fattas i FN och har alltså framförallt en koordinerande roll.

De jobbar dessutom med att följa upp EU:s finansiering av olika FN-organ och projekt och ingår i sin roll som bidragsgivare i olika grupper, bland annat i FN:s Peace building commission. I frågor där kommissionen har expertkunskaper för man också fram EU:s röst i FN. Utöver detta har man ansvar för promotion och synlighet av EU i FN.

Counciler Emanuele Giaufret hade många intressanta reflektioner kring en eventuell ny europeisk konstitution och dess inverkan på EU:s arbete i FN. Den största förändringen är förmodligen att det roterande ordförandeskapet bland EU-länderna i FN-systemet kommer att upphöra, och det formella ordförandeskapet kommer istället att skötas av EU:s högre representant för utrikesfrågor.

Givetvis finns föredelar med ett mer sammanhållet arbete, men samtidigt innebär det att EU:s arbete i FN kommer att ledas av en representant för att organ som inte är formell medlem av FN, här kan man utan större luktsinne nosa sig till ett och annat problem…

Ett tjut

Jag hör helt plötsligt ett tjut från rummet bredvid;
- Sjjjju och nittioooofem!?!

Praktikanterna på representationen har upptäckt att dollarkursen för dagen ligger på 7,95. Inte kul när man lever på CSN och sliter häcken av sig utan lön. Jag känner djup sympati.

Lilla Sverige i stora världen

Ett mycket konkret resultat av Sveriges medlemskap i EU är att Sveriges möjligheter att föra fram sin röst till stor del sker med andra EU-länder som megafon. Vilket betyder att EU:s koordinationsmöten blir otroligt viktiga ur svensk synvinkel.

Samarbetet innebär givetvis att EU får en starkare roll gentemot andra grupper, som G77, eller för den delen USA. Men det innebär samtidigt att Sveriges röst urvattnas, och att EU:s linje blir ett hopkok av kompromisser. Den mest progressiva linjen i debatten förs därför inte av Sverige, utan av länder som Canada och Schweiz, något som ibland kan kännas sjukt frustrerande.

Som jag har skrivit tidigare är Frankrike just nu ordförande i EU, vilket innebär att de koordinerar arbetet. Jag kommer precis från ett möte där den mycket artige fransmannen Max-Olivier Gonnet berättade mer om fördelar och nackdelar med att styra den spretande flocken EU-länder. Mycket intressant med tanke på att Sverige snart står inför samma utmaning.

Har också haft ett kanonbra och givande möte med Per Örnéus, som är ambassadör. Han är relativt ny på sitt jobb, och har därför en ganska icke-indoktrinerad syn på arbetet i FN, och FN:s roll i världen. Vi hade bland annat en lång diskussion om bistånd kontra försvarsverksamhet och hur de kan jobba bättre tillsammans.

Det har varit fullt ös hela dagen. Nu ska jag vandra hemåt mellan skyskraporna…

Obama Art

Det är, som sagt, svårt att få valpuls här i New York. Men i lördags åkte jag över till Brooklyn och hälsade på min kompis Jesse, som bor i Williamsburg. Om du har vägarna förbi New York missa inte detta fantastiska område. Ruffiga industrier blandat med småstadscharm, konst och mode. I Williamsburg blir Obama konst.

Våld mot kvinnor och säkerhetspolitik

Efter en fantastisk helg i New York (bilder kommer så småningom...) har ännu en spännande vecka i FN börjat. Jag har ägnat eftermiddagen åt att delta i ytterligare en informell förhandling om resolutionen om våld mot kvinnor, texterna manglas om och om igen tills konsensus har uppnåtts. Detta leder givetvis till att en rad argument upprepas in absurdum, något som framförallt Ryssland är experter på.

Resolutionen kommer att innehålla en rad punkter med "best practice" som varje land uppmanas att titta extra noga på. Det är helt enkelt en lista med olika exempel på hur man kan bekämpa våld mot kvinnor. Konkret och bra, men tämligen svårköpt för vissa.

Har också hunnit med ett mycket intressant möte med Staffan Hemrå, ambassadråd, och samordnare för säkerhetspolitiska frågor. Staffan är chef för det team som jobbar med kommitté 1 och 4, som bland annat pysslar med nedrustningsfrågor och säkerhetsfrågor.

Och på tal om det; Uganda, Mexiko, Turkiet, Österrike och Japan, har nu valts in som medlemmar i säkerhetsrådet. Trots idogt kampanjande, och affischkampanjer över hela NY, valdes inte våra nordiska vänner från Island in. Det är inte mycket som går deras väg just nu.

Aktivister på gatan

När jag vandrade till Sveriges representation i morse, stötte jag först på en man med flygblad i högst hugg. Han frågade om jag hade något blod att ge till Goldmann Sachs VD, han var tydligen i stort behov av detta - eftersom han var en "blodsugare".

Två kvarter längre bort möter jag en kvinna från JP Morgan Chase, som frågar om jag möjligtvis vill starta ett checkkonto hos dem?

Finanskrisen märks betydligt mer än valet här i New York. Jag har bara sett en enda valaffisch sen jag kom hit, att den supportade Obama och Biden var faktiskt ingen högoddsare.

Lite bilder

Utsikt från min balkong, FN-skrapan samt det gyllene kort som ger total access till hela byggnaden.

Tack!

Centerpartiet har nu publcierat resultatet av medlemsomröstningen. Jag är superglad och nöjd med min sjätteplats, nu återstår valberedningens arbete innan ett förslag på lista är lagd på bordet, för beslut på förtroenderådet den 16:e november.

Hett och intressant om kvinnors rättigheter

Arbetet i FN rivstartar med det område som kallas ”Advancement of women”. Med andra ord; kvinnors rättigheter. Bland annat ligger resolutioner om våld mot kvinnor, och arbetet med att förebygga fistula på bordet.

I plenum hålls anföranden från medlemsländerna. Högt blandas med mycket lågt. Det är lätt att konstatera att varje land låter som paradiset på jorden, om man väljer att ensidigt tro på den bild delegaterna målar upp. Vitryssland framstår tillexempel som jordens paradis för mödrar.

I det gemensamma talet för Arab- och Gulfstaterna kan man bland annat läsa om arbetet med att implementera överenskommelserna från kvinnokonferensen i Peking, vilket självklart görs ”with the provisions of our tolerant Islamic Sharia’a and our national value”. Toppen.

Det verkliga arbetet sker dock främst i små trånga grupprum, där de informella förhandlingarna pågår. Här förhandlas, stöts och blöts texter tills länder kan enas. Igår hade jag tillfälle att vara med på det informella möte där resolutionen om våld mot kvinnor diskuterades.

Här ligger egentligen en av FN:s absolut största styrkor. Kanada kan hålla en gemensam linje med Kina, Qatar kan reda ut frågetecken kring formuleringar, Indien kan alliera sig med Argentina. Det är också i dessa sammanhang som länder tvingas bekänna färg…

Libyens delegat levererade gårdagens mest spänstiga inlägg, med ett snett leende sa han ungefär såhär; “This sounds like a resolution that should be adopted by the security council instead. We’re not here to dictate the actions of each country. After all, we all know we’re not ‘dictators’ here.”

Såhär skriver freedomhouse.org om situationen för kvinnor i Libyen;

“Domestic violence remains a problem, yet there is no law that declares domestic violence or marital rape a crime in Libya. Domestic violence is therefore handled under Libya's general criminal law. Article 63 of the penal code stipulates that there must be evidence of inflicted damage in order for the perpetrator to be punished”

Trots allt är det nog ändå i dessa forum som man påverkar världen. Den som står oemotsagd kommer troligtvis aldrig inse att han har fel. Att länder som Libyen ens dyker upp vid bordet är ett gott tecken.

Små och stora bedrifter

I mitt huvud är klockan nu fem på morgonen, men i staden som aldrig sover är den bara 23:00. Jag sitter i min lägenhet, strax söder om FN-skrapan. Från balkongen ser man East river, och diverse sjukt höga hus.

I morgon börjar det på riktigt, men idag har också varit en bra dag. Jag har lyckats med fyra stora bedrifter:

1. Att missa flyget från Heatrow, trots att jag var på plats 58 minuter innan avgång. 60 minuter var regeln, och sånt tummar man inte med minsann.

2. Att stå i den vanliga svensson-kön vid visakontrollen. Det tog nästan en timme, väl framme upplyste den vänlige polisen mig att jag har diplomatvisa och hade kunnat smita förbi alla i kön. Kul. Det är typ en gång i livet man har chans att känna sig som en hot-shot, jag tog den inte. Well, there’s a first time for everyone, sa den medkännande mannen i luckan.

3. Att få flygstolen bredvid en arkitekt, vars byrå tydligen har renoverat Generalsekreterarens rum. En mycket trevlig man, som också har lärt mig att den nya arkitekturen skapas i… Albanien.

4. Att göra inbrott i min egen lägenhet. Trött och hungrig gick jag ut för att inhandla lite proviant. Döm om min förvåning när min nyckel inte längre passar i dörren när jag kommer tillbaks. Tack vare två snälla tjejer i lägenheten bredvid kunde jag göra inbrott i min lya, via deras balkong. Fortfarande oklart varför nyckeln inte passar.

Men det blir ett projekt för morgondagen. Nu ska jag sova.

Fashionista

Stilmedvetne riksdagsledamoten Erik A Eriksson från Värmland kom förbi för att säga hej.

Morgon i Forsmark

Förbundsstyrelsen är på möte och studiebesök på kärnkraftverket i Forsmark. Det finns dock mer att se i Forsmark än turbiner och reaktorer.

Den onde, den gode och EU

Sitter på tåget på väg hem från Växjö. Har debatterat EU:s utrikes och säkerhetspolitik med diverse EU-parlamentariker på inbjudan av IKFF, internationella kvinnoförbundet för fred och frihet.

Publiken bestod till 90 procent av vänsterpartister och EU-skeptiker, förutsättningarna var med andra ord inte särskilt goda. Det är dock spännande att lyssna på vänsterpartisters resonemang om fred och frihet.

EU är ett imperialistiskt och kapitalistiskt projekt. Dialog, konflikthantering och avrustning ska lösa världens problem. Mellanstatligt samarbete är gud, FN är den helige ande. Det är den goda versionen.

Vi som vill ha effektiva trupper att sätta in när helvetet brakar lös, vi som inser att den yttersta konsekvensen av konflikter tyvärr är våld, vi som försiktigt påpekar att världen inte är svartvit, vi är onda krigshetsare.

Att påstå att EU behöver ta ett ökat utrikespolitiskt ansvar var lite som att svära i kyrkan.

Men på frågan hur de förklarar sitt ställningstagande för människorna i Darfur, Rwanda eller Balkan blev de dock svaret skyldiga.

150 euro till afrikanska entreprenörer

I förra veckan gjorde jag gjorde gemensam sak med riksdagsledamoten Per Åsling och bjöd in Bahare Haghshenas till en mycket inspirerande frukost på centerpartiets riksdagskansli. Bahare jobbar på företaget www.MyC4.com, vars affärsidé är att ge lån till små företag i Afrika söder om Sahara.

Företagets lånar ut pengar genom en omvänd auktion där räntan för låntagaren hela tiden pressas nedåt. Jag kan tjäna pengar, företagaren ges möjlighet att expandera, och småningom få en kredithistorik och en chans att ta sig in på den ordinarie bankmarknaden.

150 Euro av mina surt förvärvade slantar har jag satsat på serviceföretag i Elfenbenskusten. De kommer garanterat att vara säkrare placerade än på den minst sagt skakiga börsen, de kommer dessutom att användas betydligt bättre än vad de skulle göra på mitt bankkonto.

Bullar och ett tyst Leijonvrål

Häromdagen pratade jag på en ”prova-på-kväll” med centerkvinnorna i Stockholms stad och var tvungen att erkänna min egen tvehågsna inställning till Centerkvinnorna. För mig var organisationen länge bullbakerskornas mecka. Och min fördomsfulla inställning är egentligen inte så konstig, de första fem åren av mitt politiska engagemang var detta ett mantra som upprepades gång på gång, av framförallt manliga politiker.

Idag är det 50 år sedan kvinnor fick rätt att prästvigas i Sverige, och en dag som denna kan det vara på sin plats att lyfta en av centerkvinnornas största bedrifter.

I centrum stod Märtha Leijon, som så många andra framgångsrika kvinnor, en doldis i den svenska politiska historien. Märtha var lärarinna, författare och grundare av SLKF, som senare blev Centerkvinnorna.

När man 1946 skulle utreda om människor av det kvinnliga könet dög till att vara präster var Märtha en av ledamöterna i kommittén. Frågan var så viktig att hon sålde sin släktgård och i sitt förberedelsearbete flyttade till Uppsala för att studera bland annat teologi.

Majoritetens förslag föreslog en mängd restriktioner för eventuella kvinnliga präster. I praktiken skulle de mest bli en side-kick till de riktiga prästerna – männen.

Som ensam reservant helt till förmån för kvinnors möjligheter att bli präster på samma villkor som män stod Märtha Leijon. ”Vi äro dock inte främst könsvarelser utan födda till medborgare i Guds rike”, skriver hon bland annat. Men när regeringsförslaget lades fram, 1950, var det inte majoritetens förslag som låg till grund, utan reservationen skriven av Märtha.

När Leijon röt ifrån är ett av många exempel på centerkvinnornas påverkan i den svenska poltiken. Vår jämställdhetslag, lagen om sexköp och JämO är några andra.

Utmaningen för centerkvinnorna är att fortsätta att vara en drivande kraft i jämställdhetsarbetet, att vara steget före, att utveckla den borgerliga feminismen och inte minst genom att vara en högljudd röst förvalta arvet från dem, som på sin tid, var reaktionära i tysthet.

Jag har aldrig riktigt förstått konceptet med gud, men idag tänker jag ändå fira i Centerkvinnornas ära – med en kanelbulle.

I Ämtervik

CUF:s verkställande utskott har i helgen fått nöjet att ha möte hemma hos min mamma i Västra Ämtervik. Mellan ett tågbyte i Karlstad hann jag med att prata med Värmlands Folkblad om min resa till New York.

Visdom om tänder och budget

Jag har just nu budget upp över öronen. Utmaningen att, för centerpartiets riksdagskanslis räkning, samordna lokala pressträffar och hålla i mediearbetet runt budgeten brukar falla på mig. På måndag presenteras den i sin helhet, för den som undrar...

Det mesta är redan känt, och under ett par veckor har vi formligen dränkts i reformer, pengarna har flödat, spenderbyxorna har varit på - och över 32 miljarder kronor har satsats. Det är så mycket pengar att det faktiskt är svårt att ta till sig.

För den summan skulle man kunna få 1.6 miljarder cola light på pressbyrån, 530 miljoner charmiga polyestergardiner från Jotex. Eller varför inte 98000 trivsamma hus i Hagfors.

Tack regeringen för att ni inte tar till er av ovanstående exempel, utan istället ser till att jag får mer pengar kvar i plånboken. De kan jag bestämma över själv. Personligen skulle jag behöva använda mina extra slantar till att gå till tandläkaren, då kan jag dessutom dra nytta av tandvårdschecken. Slutar aldrig visdomständerna att växa? Det känns som om något långsamt gnager sig ut ur min käke.

Får jag vara skummet på din latte?

Att vara domedagsprofet överlämnar jag gärna till andra. Jag tror att vi klara av att förändra det mesta, så även ett ojämställt samhälle. Men idag stötte jag på en sällsynt märklig krönika som fick mig att fundera på om jag kanske har fel, jag förflyttades helt plötsligt tillbaks till förra seklets början.

På sidan www.ment.se skriver Julia krönikor om "Sex in the office". Biologismen når nya höjder. Citatet nedan är visserligen kreativt;

"Vi är som saltet i maten, skummet på latten, chokladsåsen på marängsvissen. Vi behövs och står oftast bakom varje framgångsrik man. "

Tyvärr är nog verkligheten den att så länge kvinnor nöjer sig med att vara garnityr kommer vi inte heller att ses som något annat än det.

Höst i Råcksta

Det går nog faktiskt inte att inbilla sig att det är sommar längre. Hittade mängder av röda löv på vägen till tunnelbanan. Det är osunt tidigt på en lördagmorgon och jag är på väg för att prata media med centerpartisterna i landstinget.

En ny regering?

Vänsterpartister och miljöpartister tävlar just nu i konsten att anpassa sig inför en högst eventuell regeringskonstellation med socialdemokraterna. Det blir dock lite som när jag försöker mig på konsten att dansa foxtrott; stelt, ovant och aldrig riktigt följsamt. Dessutom är det fara för motpartens tår.

På fikarasten i morse filosoferade vi över en möjligt röd-grön regering. Det skulle kunna bli en riktig höjdare, följande skulle tillexempel kunna knipa en ministerpost i en sorts ”worst-of-oppositionen”.

Stig Malm (fd. LO-bas), jämställdhetsminister: Få glömmer hur Stig Malm tog klivet in i jämställdhetsdebatten genom att målande beskriva s-kvinnorna som ”ett fittstim”.

Per Nuder (riksdagsledamot), ungdomsminister: Per Nuder har visat sitt engagemang för ungdomar och vågat ta bladet från munnen genom att kalla Sveriges 40-talister för ”köttberget”.

Anna Sjödin (fd. SSU-ordförande), Justitieminister: Få har på ett lika konkret sätt upplevt rättsväsendet från insidan.

Lars Ohly (partiledare), finansminister: The sky is the limit – även för skatteuttaget.

Göran Johansson (kommunalråd i Göteborg): Migrationsminister. Skicka tillbaks alla flyktingar som smugglas in till Sverige, säger Johansson. Snabbt, enkelt, effektivt.

Helena Leander (riksdagsledamot ): Jordbruksminister. I riksdagen blev det en begravningskrans för djurskyddet. Sveriges bönder kan redan nu börja snickra på kistan.

Ja, raljerande och elakt – jag vet. Men om jag hette Sahlin i efternamn skulle jag nog ligga många sömnlösa nätter och fundera på hur i hela friden en regering med miljöpartiet och vänsterpartiet egentligen skulle se ut.

Fotboll och förtryck

Jag råkar vara gammal barndomskompis med den galet snygga Oksana Andersson, som i sin tur råkar vara sambo med "Chippen" Willhelmsson, därför läste jag Anna Larssons krönika i SvD om Willhelmssons feta kontrakt med en klubb i Saudiarabien med extra stort intresse.

Oksana används som ett retoriskt slagträ i krönikan, och visst kan man instämma med Anna Larssons analys över det katastrofala läget för kvinnor i Saudi. Men ska verkligen Chippen kastas ut ur landslaget för den sakens skull?

Vad gör vi då med de hundratals svenska gästarbetarna i den Saudiska byggbranschen, på vilket sätt ska de straffas? Och vad i herrans namn vinner vi egentligen på att packa väskorna och lämna förtryckets Saudiarabien till sitt öde?

Det är ingen vinnande strategi att göra idrottare till politiker bara därför att politikerna misslyckas att göra sitt jobb. Visst kan både Chippen och Oksana använda sitt kändisskap för att förändra samhället, men det är inte mer deras skyldighet än det är din och min.

Koncentration

Ungdomsdelegater från stora delar av världen sitter mac funderar på hur man får FN att göra som vi vill. Inte dagens enklaste utmaning, men mycket inspirerande.

Pallin och dubbelbestraffningen

Jag studsade upp snuskigt tidigt i morse för att åka till Helsingfors och ett förmöte inför mitt uppdrag som delegat i FN:s generalförsamling i höst. 17 deltagare från nästan lika många länder runt om i världen ska smida planer inför veckorna i New York. Vi ska bland annat försöka enas om viktiga ungdomsfrågor att driva, vilket alltid är lika intressant...

På flyget hann jag komma ikapp lite i nyhetssvängen. Historien om Sarah Pallin snurrar tydligen vidare. USA är ett fantastiskt land på många sätt, men man kan inte säga annat än att de har gjort dubbelmoralen till en konstform i den högre skolan.

Det Pallin nu utsätts för är ett klassiskt exempel på härskartekniken "dubbelbestraffning". Du bör vara en god förebild och göra karriär, men vänta lite... vem ska då ta hand om barnen? Kan man verkligen förvänta sig att en småbarnsmorsa klarar av att vara vicepresident? Och om hon gör det, stackars ungar...

Med andra ord; hur Pallin än gör blir det fel.

Vad är det egentligen för människor man letar efter i politikens värld? Felfria übermänniskor som föddes med ambitionen att bli världsledare och därför har avstått från saker som sprit, sex och äventyr. Människor som dessutom hade den goda smaken att vara snygga, välja en felfri make eller maka, producerade ett antal barn i a-klass, och sedan se till att de sköter sig fläckfritt.

Urvalet av människor blir försvinnande litet, och frågan är om de som är kvar är önskvärda som politiker. Martin Ådahl, chef för Fores, tipsade mig om filmen "The Contender", förutom att det är en mycket sevärd film är parallellerna till Pallin inte helt obefintliga.

Det susar i säven...

... och det viskas i leden. Det är nämligen medlemsomröstning till Europaparlamentsvalet på gång. Alla med ett medlemskap i Centerpartiet, Centerkvinnorna eller CUF har möjlighet att rösta på någon av dryga 70 kandidater.

Jag är helt sjukt hedrad över att få vara utsedd till CUF:s kandidat, samt en av Centerkvinnornas tre kandidater. Att vara nominerad innebär egentligen inte mer än att man står på en lista personer som är sugna på att sitta i parlamentet, därför håller jag nu alla tummar jag har (två sist jag kollade) för att många medlemmar väljer att placera mig högt i medlemsomröstningen...

Om jag blev Europaparlamentariker skulle jag vilja jobba för bland annat detta:

Ett Europa där den fria rörligheten för varor, tjänster, pengar och kanske framförallt människor respekteras. Där tullmurar rivs, där en värdelös jordbrukspolitik komposteras och där gränserna mot omvärlden öppnas.

Ett Europa där jämställdheten inte bara blir floffiga ord på ett papper. Mainstreaming i all ära, men när resurser och makt ska fördelas blir det mycket snack och lite hockey.

Ett Europa som är uppdaterat till 2000-talet. Trafficking är vår moderna slavhandel. EU-samarbetet är avgörande för att stoppa den vidriga handeln med tjejer, killar och barn. Men även EU:s utvidgning är ett verktyg i kampen, genom förbättrande levnadsvillkor för medborgarna och högre krav på regeringarna kan incitamenten för slavhandeln tas bort.

Ett mer konkret och utförligt manifest kommer att komma så småningom. Till dess kan man alltid läsa mer om EU på cuf:s hemsida.

Thatcher nu och då

Demens är en grym sjukdom, egna upplevelser med nära släktingar och ett antal somrar i äldreomsorgen har gjort mig brutalt medveten om detta. Inte minst smärtar det när briljanta människors hjärna förvandlas till ett sammelsurium av saker som har hänt, inte hänt, eller som är helt obegripliga.

Margret Thatchers dotter skriver nu en memoarbok om sin mor, som lider av svår demens. Bland annat tvingas hon gång på gång komma till insikten att hennes make faktiskt är död. En sådan nyhet kan man bemöta på olika sätt.

Ett nytt lågvattenmärke bland vänsterbloggare kan man hitta här . Thatcher utnämns till en av den politiska historiens vidrigaste typer. Tänk: Stalin, Hitler, Pol Pot, Idi Amin och inse att det uttalandet nog säger mer om bloggaren än om Thatcher.

Det finns svarta fläckar även i Margret Thatchers politiska karriär, men hennes briljans går inte att bortse från. Fortfarande saknar hon helt motstycke i politiken.

Se bara på detta klipp. Stenhård, och det är inte alltid en dålig egenskap.

En dag i ett liv

Den ryske nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn dog för ett par veckor sedan. Det slog mig att jag har ett ex av hans bok ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” i min bokhylla. Jag vet faktiskt inte riktigt hur den har hamnat där, har ett vagt minne av att den kanske min högstadieskolas egendom. Nåja, det brottet är nog preskriberat nu.

Boken handlar om en sovjetisk man som blev tysk krigsfånge, han flydde, misstänktes vara allierad med fienden och dömdes till tio år i Gulag. Vi får följa med i en dag av grymma absurditeter.

Min bok är från upplagan som trycktes 1971. På baksidan finns utdraget från en recension från kommunistpartiets tidning Pravda;

”I vår litteratur har en sällsynt begåvad författare gjort sitt inträde. Likt varje äkta konstnär har han sagt oss en sanning, som vi omöjligt kan glömma och som vi aldrig får glömma, en sanning som ser oss rakt i ansiktet.

Hur kommer det sig att vi känner hjärtat dra ihop sig av smärta, när vi läser denna märkliga berättelse, samtidigt som vi känner ljus i sinnet? Det beror på dess djupa mänsklighet, att människorna förblir människor också i förnedringens stund.”

Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv. Lite drygt tio år efter att boken gavs ut landsförvisades Solzjenitsyn. Ibland svänger politikens kappa fort, den sällsynt begåvade författaren var inte ens vatten värd, och den sanning man aldrig skulle få glömma kunde helt plötsligt sopas under mattan.

I en låtsasvärld

Jag har för tillfället ingen tv (men är dum nog att ändå betala tv-licens, för den som undrar). Det här med OS har därför inte varit en stor del av mitt liv på sistone. Jag kan inte bestämma mig för om det är något att sörja.

OS historien har bjudit mig på mängder av magiska ögonblick. Av OS i Barcelona minns jag i stort sett bara den pampiga sången. När OS i Atlanta invigdes satt jag uppe hela natten, ensam med en termos svart thé (1996 tyckte jag fortfarande att kaffe var jätteäckligt). När OS i Aten invigdes grät jag och min lillebror ikapp. När Cathy Freeman tände elden i Sidney 2000, eller när Stefan Holm tog OS-guld 2004 reste sig håren på mina armar.

Den här gången känns de Olympiska spelen mest som de Olympiska spektaklen. Jag har svårt att se passionen för sporten bortom de röda fanorna, de drillade barnen och de välregisserade massuppvisningarna. Jag har svårt att bortse från bristen på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Jag har svårt att blunda för att det fortfarande bara finns ett parti att rösta på i Kina.

OS hålls i år i en låtsasvärld. Ett rent och prydligt Peking med fungerande trafik och frisk luft. Ett land där journalister får skriva nästan vad som helst, och där det finns en särskild park för dem som vill protestera. Ett enat land, där alla minoriteter sluter upp bakom fanan, och där Tibetfrågan sedan länge verkar vara löst. Landet existerar inte, men vi vill så gärna att det ska göra det så att vi kan få titta på sporten i fred.

Ps: Du har väl inte missat att Kina-tv äntligen är tillbaka! Kolla genast in broderskapstelevisionen på www.svt.se/chtv.

Vuxna män och kvinnor gör saker tillsammans

I morgon är det magiska datumet 080808, med andra ord nollåttans dag. Bemärkelsedagen kommer att firas på ett högst moget sätt - vattenkrig i gamla stan. Nord, vilket alltså innebär Uppland, tävlar mot syd, Södermanland.

En vansinnigt kul idé. Människor är alldeles för vuxna, varför tillverkas inga pulkor för människor över 1.40 och varför måste man sluta med vattenkrig bara för att man fyller tolv?

Vem vet, jag kanske skolkar från jobbet en sväng och joinar lag nord.

Lyckligt gift - grönt ljus för automatvapen

Tidningen Vapenägaren distribueras till alla riksdagsledamöter, jag lånade min vän Erik A Erikssons exemplar till morgonkaffet. Det är minst sagt intressant läsning. Blaskan består till stor del av historier om hur vapenägare påstår sig ha diskriminerats och felbehandlats av diverse myndigheter.

I detta nummer hittade jag historien om en 82-årig vapenägare i Värmland som har blivit av med sitt automatvapen. Artikelförfattaren redogör för varför beslutet ska ha varit felaktigt och konstaterar sen;

"Det är uppenbart att polismyndigheten konfiskerade licensen av åldersskäl. Men 82-åringen är synnerligen vital och aktiv skytt, med perfekt syn och hörsel, vid sina sinnes fulla bruk och lyckligt gift. Det fanns såldes inget hållbart skäl för polismyndigheten att begå ett sådant övergrepp."

Är då ett olyckligt äktenskap eller, ve och fasa, en skilsmässa skäl nog att frånta någon vapenlicensen? Och vad förväntar man sig egentligen att en olyckligt gift 82-åring ska göra med sitt vapen? Egentligen kan man nog inte göra annat änm att småle åt denna familjekonservatism in absurdum.

Missförstå mig rätt. Jag har absolut ingenting emot varken vapenägare eller jägare. Men snälla någon, lägg ned tidningen Vapenägaren, den ger samtliga människor med vapenlicens dåligt rykte.

Back in business i ett regnigt Stockholm

Regnet öser ner utanför fönstret. Jag har övergett Hudiksvall för den något mer hetsiga vardagslunken i Stockholm och det känns lite som att sommaren anno 2008 är över. Det är med största sannolikhet inte sant, men just idag känns det så.

Trots bristen på sol är sommartorkan påtaglig och kanske är det en bidragande orsak till att FRA fortsätter att spinna i media. Ju mer det snurrar, desto mer påminner regeringens agerande om min gamla tax (som nu mer residerar i de sälla jaktmarkerna), han hade en fascination för sin egen svans, och jagade den gärna runt runt. Föga framgångsrikt kan tilläggas. Sanna Rayman har kloka tankar på ämnet.

Ikväll är det läge för en fet godispåse, en liter kaffe och en bra bok. Tror att det får bli så.

Ingen Almedalen i år

Almedalen, Palmedalen. The place to be, denna vecka i juli. Jag är inte där, av ett par olika skäl, för det första har jag extremt lite semester i år, då får man se över sina prioriteringar. Gotland var inte en av dem.

För det andra. Visserligen är den politiska ankdammen ett ganska roligt ställe att plaska runt i, men det är skönt att få lite perspektiv. Att kolla på mingelbilderna, och konstatera att alla inte kommer må lika bra som mig i morgon bitti, att inse att världen faktiskt funkar ganska bra, även med högdjuren på ön, och att se den sammanhållna bilden av myriaderna av utspel. Det är kul.

Det tredje skälet är att jag faktiskt tänkte fira min födelsedag hemma i Värmland i år. Inte, som de senaste åren, illamående och på resande fot hem från Gotland. Ska också passa på att delta i Gråsjöns fisketävling, årets höjdpunkt i Västra Ämtervik med omnejd.

Så med andra ord. Almedalen klarar sig precis lika bra utan mig, som jag gör utan den.

Gustaf blir outad på P3

Jag befinner mig just nu i Lund hos min gamla kompisar Emma och hennes bror Gustaf (som är något av en gay-ikon efter att nedanstående bild har spridits via resedagboken, Gustafs rumpa är den till vänster).

Frågan är vad som kommer att hända med Gustafs status i gayvärlden efter att historien om hans risiga kista i Katmandu har återberättats på P3. Vissa saker vill man inte att andra ska veta, därför kan jag helt enkelt inte låta bli att sprida detta klipp vidare.

Lyssna 42 minuter in i programmet, som alltså handlar om olika sätt att vakna upp...

Ojämställda lökar

jag tillhör den olyckliga skara som inte har en egen trädgård. Även om en egen plätt skog står högst upp på önskelistan kan jag ibland sakna möjligheten att plantera en och annan lök. Detta är tydligen en önskan jag delar med många kvinnor, men inte så många män.

Livet i trädgården är, enligt SvD, inte jämställt. Män gillar maskiner och teknik, därför pysslar de med gräsklippning, grillning och annat som inkluderar gasol, och kanske en liten motor.

Undersökningen är säkert helt korrekt. Egna empiriska studier stödjer i alla fall tesen. Men vad är nyheten? Vi har ett ojämställt samhälle med normer och värderingar som talar om hur en kvinna, respektive en man, egentligen borde bete sig. Det är klart som tusan att det syns i undersökningar.

Detta gäller oavsett om vi råkar befinna oss i trädgården, i trafiken, i sängen, i skolan, i köket, på jobbet, eller hemma hos grannen.

Solen skiner i Hudik, men jag ska bege mig till sydligare breddgrader för att hälsa på min vän Emma i Lund. Sen har jag en hel veckas semester. Lyx.

Plötsligt händer det

Frågan är om det var Hudiksvall eller båtresenärerna som var turistattraktionen när ett kryssningsfartyg idag anlöpte Hudiksvalls hamn. Efter förra årets fiasko har man lärt sig en del och förväntningarna var inte lika uppskruvade.

Ändå hade en ansenlig mängd Hudikbor tagit sig till hamnen för att beskåda landstigningen av diverse rika amerikaner, även om samtliga förmodligen skulle hävda att ”de bara råkade promenera förbi”. Jo jo, det brukar vara riktig trafik i hamnområdet onsdagar runt lunch… eller inte.

Trots allt var det ett helt gäng som valde att kliva i land vid den pittoreska staden där hav och människor möts. Skylten ”Welcome to happy Hudik” mötte besökarna även i år, dock saknades både blåsorkester och kommunalråd. På marknadsplatsen Möjlen kunde de köpa honung och tunnbröd av försäljare – som dagen till ära hade klätt sig i folkdräkt.

Man kan fundera över vilken bild dessa fjärran resenärer egentligen får av Hudiksvall. Men vem vet, tänk om någon förälskar sig i staden och återvänder med fickorna fulla av dollars. Det kanske var det den nyfikne åskådaren hoppades på. Plötsligt händer det.

Wykman markerar

Niklas Wykman är nice. Jag måste erkänna att jag har lite av en soft spot för honom. Förutom att han är intelligent har han humor (även om 40 mil i en liten bil tillsammans i vintras blev en smula påfrestande), han är dessutom både en originell och intressant ledare för MUF.

Att han nu hotar med att lämna moderaterna är en viktig markering. För min egen del skulle ett liknande hot bli tämligen tomt, då jag inte är medlem i centerpartiet, utan endast i ungdomsförbundet och centerkvinnorna.

I morgon kan du se Niklas, Magnus och övriga borgerliga ungdomsförbundsordföranden i Tv4:s morgonsoffa. 07:15, så upp och hoppa.

PS: MUF får givetvis en faktura för detta tämligen okritiska inlägg.

Om jag passar så smashar du?

Dagens DN debatt var en sällsam uppvisning i mediestrategi. Mona Sahlin beställer en rapport av LO-ekonomerna. LO-ekonomerna redovisar resultatet på DN-debatt. Bland annat visar det sig att unga kvinnor missgynnades av Socialdemokraternas politik. De lägger sedan upp Monas boll för smash, och skriver:

"Min fråga till Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt är: Vad kommer ni att göra för att förhindra att det blir fler fattiga?"

You just wait and see. Snart presenterar Mona en rad käcka förslag på hur orättvisorna ska brytas. Hon anlägger en lagom klädsam indignation över att man inte riktigt lyckats tidigare, samt lovar bot och bättring.

Hon kommer dessutom med största sannolikhet att rikta en känga till den regering som på två år inte har lyckats ställa till rätta vad socialdemokraterna ägnade tolv år att förstöra. Vi har sett det förr.

Dagens ledare

Dagens ledare i Hudiksvalls tiding handlar om FRA, och framförallt om debatten efteråt. Läs den här.

En jävlig kväll

Att Sverige verkar åka på pisk i fotbollen är av mindre vikt. Att Riksdagen röstade igenom FRA-lagen är ingenting jag hurrar över. Att två av mina nära vänner nu utsätts för en hatkampanj som saknar motstycket är fruktansvärt.

Jag är en av dem som gärna hade sett att Annie Johansson och Fredrick Federley hade tryckt på nej-knappen under morgonens votering. Sverige behöver visserligen någon form av signalspaning i kabel, den åsikten delar jag med samtliga riksdagspartier, förutom miljöpartiet. En sådan typ av spaning ska vara oerhört hårt reglerad, jag är inte säker på att jag tycker att de förändringar som nu lades till räcker.

Jag har bland annat uppmanat Annie och Fredrick på ledarplats i Hudiksvalls tidning att rösta nej. Men det är inte viktigt just nu.

Det finns mängder av ledamöter i riksdagen som kallar sig liberala. Det finns mängder av ledamöter som gärna och ofta talar sig varma för integritet. Det finns ganska många som har knorrat lite över det lagförslag som lades fram. De knorrade, men de gjorde inte mer.

Sen finns Annie och Fredrick, som redan förra året protesterade högljutt. Som har jobbat med förslaget, men som ändå i slutändan inte var nöjda. De gick den schysta vägen – och talade öppet om för sin riksdagsgrupp hur de tänkte rösta. Sen var debatten igång.

Efter nästan ett dygns möten, diskussioner och kompromisser fick man regeringen att backa och lägga till förbättringar i förslaget. För Annie och Fredrick stod det nu mellan att fälla en regering, eller att rösta med ett förslag som de upplevde var avsevärt bättre än det tidigare.

Det val de gjorde gör dem nu till bloggosfärens hatobjekt. Människor beter sig vidrigt. De skriver saker på webben som de aldrig någonsin skulle säga ansikte mot ansikte. De visar ett förakt mot gamla vänner, de kränker och sårar. Allt detta gör de mot dem som kämpade hårdast.

Var är reaktionerna mot alla de liberaler som med största sannolikhet röstade med sin övertygelse utan att lyfta ett finger, vare sig för att fälla förslaget, eller göra det bättre?

Annie Johansson och Fredrick Federley förtjänar all heder. För mig är de samma människor som de var i går kväll. Varma, ärliga, rakryggade och modiga.

Hata mig gärna för att jag tycker så. Det skiter jag i.

En fundering

Kan inte någon lära miljöpartisterna att less is more...

Uppdatering: Såhär efter debatten kanske det är en smula oklart att jag syftade på Miljöpartisternas evighetslånga inlägg i debatten. Säkra källor från Grön Ungdoms ledning säger dock att det handlade om så kallat filibustrande.

Fegisar och floder av tårar

Jag är blödig, det är jag medveten om. Detta är dock första gången jag låter tårarna spruta när jag ser på svt24. Just nu visas riksdagsdebatten om utökad signalspaning. Annie och Fredrick är mina vänner, jag har känt dem i många år och har jobbat tätt tillsammans med dem båda. Jag ser hur de våndas och lider, jag ser hur trötta de är. Det gör faktiskt ont i mig.

Jag saknar dem som deklarerat sin nej-röst. Var är de de? Vad vill de och vilka konstruktiva diskussioner har de fört? Risken finns att Federley och Johansson blir de svarta fåren i efter morgondagens debatt, det vore en gigantisk orättvisa.

Det blev nog inte riktigt som de tänkt sig, men det blev fruktansvärt mycket bättre än det ursprungliga förslaget. Annies och Fredricks insats är enorm.

Rösta med hjärtat Annie och Fredrik

Tonen på vissa bloggar är hätsk. Vissa tänker till och med säga upp bekantskapen med gamla vänner om de trycker på fel knapp i nästa onsdags votering om utökade möjligheter till signalspaning.

Det ledamöter som Annie och Fredrick brottas med just nu är inte lätt. De sitter i en tämligen effektiv rävsax, där ett framtida inflytande och många viktiga uppdrag kan stå på spel för en knapptryckning i en fråga där de troligtvis förlorar ändå.

Men i slutändan kommer ändå principer att stå mot lojalitet. Jag hoppas, och nästan förutsätter, att principerna kommer att vinna.

En sen kväll på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen stöter jag på en överförfriskad högre chef för FRA. Hans högst diskutabla beteende blev en påminnelse om vad man brukar kalla den mänskliga faktorn.

Rikets säkerhet, och en eventuell risk för terrorangrepp måste vägas mot den personliga integriteten. Det är lätt att försäkra att allt kommer att gå rätt till, att enskilda personers mejl inte kommer att beröras. Att material kommer att förstöras.

Den springande punkten är att vi inte kan vara säkra på att det blir så. Vi ger staten verktyg att läsa i stort sett all elektronisk konversation. Samtidigt är insynen, kontrollen och möjligheten för politiker att dra i bromsen är nästan obefintlig.

Det går att dra i bromsen nu. Det är läge att göra det, men Annie och Fredrik förblir faktiskt mina vänner oavsett val.
För övrigt…

… var min morfar värnpliktig signalspanare på FRA. På den tiden var det morsekodning som gällde.

Bonderörelse i 2000-talet

För tio år sedan var Sveriges bönder totalt uträknade. Gnälliga och bittra EU-motståndare med fula overaller, för att göra en lång beskrivning kort. Men sen vände det, "de gröna näringarna" fick bli samlingsnamn för en tillväxtbransch, som kanske inte såg ut precis så som man hade trott, men som andades framtidstro.

Rent imagemässigt tror jag att vi kan spåra förändringen tillbaks till något så konkret som LRF-ungdomens svarta tighta t-shirt med gultrycket "Bonde" på bröstet. Det var coolt och kaxigt.

Sen kom den berömda ketchupeffekten, vilket så småningom kulminerade Sveriges sötaste dokusåpa - Bonde Söker Fru. När jag igår slog på tv:n och råkade hamna mitt i införprogrammet till nästa säsong fick jag ytterligare ett bevis på att något håller på att hända. Tv4 har letat reda på en bögbonde! Äntligen, som Gert skulle ha sagt.

Till sist. LRF-media lanserar i dagarna det nya livsstilsmagasinet Ecoqueen. En glassig tidning för dig som bryr dig om miljön. Äntligen, en gång till. Bonderörelsen har tagit klivet in i nästa århundrade. Det finns andra branscher som borde följa efter...

Ett riktigt kap

Den som någon gång får äran att gifta sig med mig gör ett riktigt kap - till skilnad från mig, som enligt en ny rapport från SACO, förlorar på att knyta hymnens band.

Rapporten visar att för kvinnan sjunker inkomsten så fort hon gifter sig, hon kommer heller inte ikapp sina jämnåriga singlar, något som gäller även för högutbildade kvinnor. Men inte för män. Rapportens slutsatser är spännande. Det är även de möjliga förklaringarna på varför det ser ut som det gör.

Arbetsgivare räknar med att även högutbildade kvinnor tar störst ansvar för hem och barn, är ett alternativ. Att det handlar om frivilliga val, eftersom familjens samlade inkomst ofta sjunker radikalt om mannen stannar hemma, är ett annat. En tredje förklaring kan, enligt SACO, vara att jämställdhetspolitiken motverkar sina egna mål.

Det går inte att hävda att en av förklaringarna är den universella, de hänger givetvis ihop med varandra i en tämligen ondsint cirkel. Därför hävdar jag fortfarande att en individuell föräldraförsäkring är en av nycklarna till ett mer jämställt samhälle.

Råkade faktiskt skriva en ledare på ämnet igår.

Hårresande Nobelpristagare

Marknadsmässiga lösningar, effektivisering, livsstilsförändringar och politiska beslut är ordförande för IPCC Dr Rajendra K Pachauris (revolutionerande? Jakops kommentar...)recept för att lösa den globala klimatutmaningen. Denna Nobelpristagare finns med på länk på LSU:s globalkonferens i Örebro.

Min FN-kollega Jakop Dalunde påpekade att Dr Jajendras frisyr hölls på plats på ett passande sätt med hjälp av en kalottliknande hatt. Dr Rajendra förklarade senare att det faktiskt inte hade med frisyren att göra, utan var ett resultat av att hans många resor tvärs över jorden har orsakat en infektion i hårbotten.

Uppenbarligen orsakar flygresor mer besvär än utsläpp av koldioxid. Även för Nobelpristagare.

Valmanifest 2.0?

Det känns som att jag lägger halva mitt liv på att åka tåg. Det blir också ett allt mer vanligt förekommande ämne för mina bloggposter. Ber om ursäkt för tjatet. När allt flyter på är det ganska trevligt, speciellt de nya regionaltågen i mälardalen. Man kan nästan inbilla sig att det känns lyxigt.

Apropå tåg, så kom jag osökt att tänka på SEKO:s syn på den Svenska modellen. I den ingår, enligt dem, nämligen en gemensamt ägd järnväg. Det härligt hur mycket man kan proppa i det där berömda begreppet. Om du frågar SEKO så omfattar den dessutom en reglerad hyressättning, miljön, skatterna och det offentliga ägandet.

Ju mer man utvidgar ett begrepp, desto mer urvattnat blir det. Med SEKOS definition blir det helt meningslöst. Det fina gula lilla USB-minnet jag fick till redaktionen, märkt Svenska Modellen 2.0 (ett tappert försök att poppa till det) kunde lika gärna märkas om till Socialdemokraternas valmanifest 2.0

Humor i Hudik

Idag satt jag tillsammans med några av tidningens reportrar och tuggade i mig mat på ett av Hudiksvalls bättre lunchställen. Man ställer sin tallrik på en klassisk plastbricka, en sån där med annonser. Jag råkade kasta ett getöga på en av annonserna och höll på att sätta köttfärslimpan i halsen.

Företaget Hattjättekåtan hyr ut kåtor, ungefär som partytält. Företagets slogan är:

Kåta in - nöjda ut.

Kommentarer är på något vis överflödiga. Ett annat exempel på humor i Hudik är den smått berömda pastavagnen Blå haren (med en gul kanin som logga). Förutom pasta kan man köpa nyfångad (jag skojar inte) korv för tio kronor.

Pastavagnens marknadsföring är... ja vad ska man säga... originell.

Det är fult att kidnappa döingar

Jag är född och uppvuxen på den västra sidan av sjön Fryken. Tvärs över sjön, bara några kilometer fågelvägen ligger Mårbacka. Farmor kom en gång till Sverige som barnflicka på grund av sin fascination för Selma Lagerlöf, hon slutade sin yrkesverksamma bana som guide på Mårbacka.

Jag har en mjuk fläck i mitt hjärta för Selma Lagerlöf. Det smärtade därför i själen när Sverigedemokraterna för någon vecka sedan kidnappade min döda idol. Man kan fundera på om Sverigedemokraterna har rekryteringsproblem, saknar man goda, nu levande förebilder? Det känns som en högst trolig förklaring.

"Selma Lagerlöf var ingen uttalad nationalist och inte heller någon politiker men betoningen av hembygden och den folkliga kulturen som Selma skildrade skulle idag setts som djupt opassande och fruktansvärt bakåtsträvande av alla partier utom Sverigedemokraterna. Genom berättelsen om Nils Holgerssons resa fick svenska skolbarn förr sin bild av Sveriges olika landskap och färgstarka kultur."

Det är svårt att argumentera om vad någon annan tycker, än svårare när personen i fråga är död sedan ett halvt decennium. Men lika övertygad som partisekretare Björn Söder är om att han har rätt, lika övertygad är jag att han har fel.

Selmas historier handlar om en nyfikenhet på andra människor, deras tankar och deras kultur. Hon hade en stor förståelse för människors olikheter och en enorm empati för dem som inte riktigt passade in i mallen.

En kvinna som bröt mer manlig mark än någon av dagens feminister ens kan fundera över, som med största sannolikhet var lesbisk, ägde sin egen gård, blev första kvinnan i Svenska Akademien och dessutom fick nobelpriset i litteratur hade förmodligen redan då, i 1900-talets början, fnyst åt Sverigedemokraternas kvinnosyn.

Ett hett lästips för den som verkligen är intresserad är Selmas dagböcker från barndomsåren.

Nominerad

Centerkvinnorna har valt att nominera Lena Ek, Anki Elken samt undertecknad till listan inför Europaparlamentsvalet. Det känns ofantligt hedrande att ha Sveriges största politiska kvinnoorganisation i ryggen. Tack.

Engla i liten och stor värld

Världen är liten, säger man ofta. Ett exempel på det är att jag veckan innan Engla Juncosa Höglund försvann satt och diskuterade Anders Eklund över en öl. Personen jag pratade med berättade om en märklig typ som alltid käkade mat på gatuköket där hon jobbade för tio år sedan. Vi pratade om unga tjejers utsatthet, hon berättade att killen brukade köpa sprit till dem, mot att han fick vara med på deras fester.

En vecka senare visade det sig att samma man hade rövat bort och mördat en liten tjej på väg hem från fotbollsträningen. Världen blev helt plötsligt skrämmande liten.

Men världen är faktiskt oftast väldigt stor. Barn mördas, våldtas och svälter - varje dag. Fallet med Engla är djupt tragiskt och fruktansvärt, men det är inte unikt. Med hänvisning till någon slags allmän sorg väljer Svt att direktsända begravningen. Kan sorg verkligen vara allmän? Kan man sörja någon man inte träffat?

Media har frossat i sorgen. Att barnet som mördades och försvann råkade ha det bildmässiga namnet Engla ska nog inte underskattas. En begravning av ett ungt barn är en tragedi, det är inte public service.

Anrell har ego-googlat

Jag måste erkänna att jag är dålig på att läsa Aftonbladets sportbilaga, som tur är gör andra det. Bland andra vår nattchef på Hudiksvalls tidning. Hon gjorde mig uppmärksam på att Lasse Anrell citerat min blogg om honom i rosa trosor i söndagens sportbilaga.

Det är nog nyttigt för Anrell att ego-googla ibland.

Inte bitter

Det är fantastiskt att vara på förbundsstämma. Just nu debatteras föräldraförsäkringen, som vanligt får jag förmodligen stryk i frågan, men långsamt långsamt vänder opinionen även i CUF.

Förhoppningsvis går det fortare än de 211 år det tar innan vi har ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

I teorin är det kul att medlemmarna bedriver opposition mot förbundsstyrelsen, men i praktiken är man tävlingsmänniska. Jäkligt duktiga är de i alla fall, nästan oavsett vad de tycker.

Riktig solidaritet

Idag är första maj. Dagen då yttrandefrihet och demonstrationsrätt uppenbarligen inte gäller för alla. Vårt gröna solidaritetståg har bemötts med vandaliserade bilar, inbrott, stöld, svartklädda syndikalister och mer eller mindre förtäckta hot.

Den så kallade utomparlamentariska vänstern har upphört att förvåna. Deras sviniga beteende gör mig snarare uppgiven än förbannand. Men attityden från Socialdemokraterna är desto mer skrämmande. Yttrandefrihet gäller för alla, alltid. Oavsett om det råkar vara första maj eller inte.

Bättre sent än aldrig...

Jag och Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom, skriver på Svt opinion. Artikeln handlar om ungas möjligheter att röra sig fritt i Europa. Läs den gärna här.

Man vet att man har åkt för mycket tåg...

... Om man vet hur allt i bistron smakar och vad det kostar. Mackan med Västgöta Klosterost är torr som vetekli utan vatten.

... Om man har löst korsordet i Kupé så många gånger att man kan det utantill.

Är på väg till Östersund för att prata kvinnors företagande på en pubkväll. Jämtland är intressant på flera sätt. Åre blev utsedd till Sveriges bästa kommun för kvinnliga företagare, vilket i praktiken innebär att man är bäst i en klass där alla har IG.

Sett i ett europeiskt perspektiv är Sverige trea från botten i ligan över var flest kvinnor försörjer sig genom eget företagande. Vårt företagsklimat är bland de mest mansdominerade i världen.

Fler företag behövs, inte minst i Jämtland och övrig glesbygd. Det ligger en enorm outnyttjad potential i kvinnors företagande.

En annan intressant fakta om Jämtland, som kanske inte är direkt relaterat till ovanstående, är att Strömsunds kommun kommer högst upp i TCO:s pappaindex (över antal pappor som tar ut föräldraledighet, samt antalet dagar de tar ut). Jämtlands kommer på plats tre i länstoppen.

Ganska överraskande måste jag säga.

Raggarbrudar, finns de?

Med stigande intresse började jag läsa SvD:s serie om raggning, den har fyra delar och jag började med del ett. Så småningom, tänkte jag, kommer nog delen om tjejer som raggar.

En del handlar om en tjej - som hjälper killar att raggga. I övrigt lyser raggarbrudarna med sin frånvaro.

Det är lätt att få känslan av köttmarknad när man, då och då, sticker näsan in på krogen. Raggandet är i många fall allt annat än subtilt, och sköts nästan uteslutande av män. Det är märkligt att det fortfarande är så, vrids tiden tillbaks 60 år bara för att vi får i oss ett par öl?

I helgen ska jag ut på krogen och göra fältstudier. Återkommer med rapport.

Axén behövdes

Politiker hoppar av, det händer titt som tätt. Oftast beror det på misstag, förlorat förtroende eller ålderns rätt. I Kristina Axén Olins fall är det inget av dem.

-Priset blev för högt, säger hon. Det känns så ända in i märgen trist. Inte bara därför att hon var en lysande politiker, utan också därför att det säger något om vårt politiska klimat.

Det handlar inte bara om kvinnor i den absoluta politiska toppen, det handlar om också om kvinnor i kommun- och landstingspolitiken. Precis som så många andra lider förmodligen Axén Olin av "duktig-flicka-syndromet". Man ska klara allt själv, och man duger aldrig. Det går till en viss gräns, sen tar det stopp.

Det är ingen högoddsare att Axén Olin kommer att ersättas av en äldre man, och stockholmspolitiken blir ännu lite mer homogen. Men jag hoppas att jag har fel.

Den stora debatten i Hudik

Stort och smått samsas på en tidningsredaktion. Just nu är det hetaste samtalsämnet när isen på Lillfjärden* egentligen ska gå upp. Hysterin har tagit oanade proportioner och en vadslagning pågår för fullt. Insatsen är 20 kronor och potten ska användas för att köpa tårta till hela redaktionen - oavsett vem som vinner.

Det märks att norrlänningar suktar efter våren. Jag kan förstå dem.






* En liten pöl till sjö mitt i Hudiksvall

Dagens Industri idag

Idag skriver jag tillsammans med Jakop Dalunde, språkrör i Grön Ungdom och Hanna Hallin, ordförande i LSU på Dagens Industris debattsida. Artikeln handlar om Reinfeldts kapitala miss att inte bjuda in unga till det nordiska globaliseringsforum som invigs idag.

Man ska bland annat diskutera klimatfrågan och eftersom det är vi unga som ska städa upp efter förra generationens mindre lyckade miljöpolitik så kunde det vara klädsamt om vi fått sitta med runt bordet, ibland i alla fall.

DI har ännu inte fattat att tidningen gör sig bäst på webben och snålar på möjligheten att läsa den digitalt.

Så kila nu iväg till kiosken och köp ett ex!

Feta gubbar vs. svältande brudar

Morgondagens ledare i Hudiksvalls Tidning kommer att handlar om ungas kassa folkhälsa. Socialstyrelsens rapport från i slutet av mars visar bland annat att självmordsförsöken bland unga ökar drastiskt, främst bland tjejer. Och när gubbarna bara blir fetare och fetare så är undervikt dubbelt så vanligt som fetma bland unga tjejer.

Rapporten bekräftar en bild som jag har tyckt mig se under en ganska lång tid. Svält och sönderskurna handleder är bara yttre tecken på att något är fel - på insidan. Självmordsförsöken är det slutgiltiga ropet på hjälp.

Över tusen unga har försökt ta sitt liv, bara i Gävleborgs län 2005-2006. Orsaken till detta kan jag knappt ens börja spekulera i. Däremot kan man fundera på varför ingenting görs.

Jag satt och funderade på detta över en kopp kaffe idag och surfade in på www.val.se. På denna ypperliga sida för politiska nördar kan man bland annat se antalet ledamöter i Sveriges landstingsfullmäktige fördelade på ålder och kön.

En enda tjej under 21 år finns i samtliga landstingsfullmäktige. En enda. Fyra killar i samma ålder gör henne sällskap. Vi pratar alltså hela Sverige.

Det är inte konstigt att feta gubbar och deras sjukdomar prioriteras framför ungdomar och kanske framförallt unga tjejer. Man är sig själv närmast, är det inte så det brukar heta?