Åter till Sovjet?

Ambitiösa bloggare har på senare tid lyft upp olika motioner som lagts fram under riksdagens allmänna motionstid. Högintressant eftersom de konkreta idéerna ibland säger ganska mycket om organisationen de kommer från. Kalle Larsson och Rossana Dinamarca från vänsterpartiet skriver följande:

Nästa år, 2006, är det 50 år sedan tredje klass på tåget avskaffades. Nu är det dags att ta steget fullt ut och avskaffa klassamhället inom transportpolitiken helt. Inga transportmedel framförda i Sverige bör hädanefter få verka med det gamla klassamhället som utgångspunkt. Vi anser att alla inrikes tågresor i Sverige från och med den 1/7 2006 skall bli klasslösa. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Man brukar säga att män kommer från Mars och kvinnor kommer från Venus. Just nu funderar jag på om vänsterpartister kommer från månen... Självklart uplever man skillnader i standard om man reser 1a klass eller 2a klass. Men du upplever också skillnader i standard om du kör en BMW eller en Skoda, om du bor i en etta eller i ett slott, om du äter fiskbullar eller fläskfilé, om du sover i en Hästens säng, eller på ett liggunderlag. Du får helt enkelt det du betalar för.

Fy tusan vad skönt det skulle vara att bo i ett slott, köra BMW, sova i en Hästens och äta fläskfilé. Tyvärr har jag inte de ekonomiska möjligheterna till detta, innebär det att ingen annan ska få göra det? Menar vänsterpartiet att vi ska lagstifta bort möjligheten att med våra pengar köpa oss ett annat alternativ? Varför stanna vid ett statligt bolag? Kanske ska vi även ta bort möjligheten att skicka A-post, kanske borde vi plocka bort alla dyra viner på systemet.

Det är varken solidariskt eller rättvist och vänsterpartiet har ännu inte vaknat upp från sin våta dröm om kommunismen. Jag vägrar acceptera en samhällssyn där allt ska likriktas utefter idén om att livskvalitet och välfärd betyder samma sak för alla människor. Jag ser framför mig en Sovjetstat där livet är enkelt, du behöver inte göra jobbiga val, för det finns bara ett val att göra. En sorts bil, en sorts mat, en tidning, en tv-kanal, ett parti, och en stor ledare och en typ av kupéer i tågen.

Moore Magazine -i bröstens rike.

Som man kan läsa i tidigare bloggar har jag alltså fått en prenumeration på 3 nr av Moore, som jag för övrigt inte ens betalt än eftersom jag har slarvat bort inbetalningskortet. Måste nog kontakta prenumerationsavdelningen. För en vecka sedan damp det första numret ner i brevinkastet...

Det första som slår mig vid en snabb genombläddring är det mycket ringa antalet tjejer med kläder på, uppenbarligen är vi inte intressanta påklädda. Bläddrar vidare, letar febrilt efter de "intressanta artiklarna" som alla killar läser. Hittar inga, men däremot finner jag små intelligenta texter om hur man förstör släktmiddagen, vad redaktionen gjort sen sist, fina bilder av hur Madeleine och Ljungberg skulle se ut som feta. Ett helt uppslag handlar om världens dyraste hotell, skulle dock inte kalla det ett reportage eftersom det på två sidor endast skrivs 112 ord. Vidare slår man fast att det är "för lite knulla i tv", att tjejer inte kan köra bil, man passar även på att göra lite reklam för antifeministiska samfundet.

Mellan dessa givande texter finns givetvis utviken, men jag skiter i att kommentera dem, de är inte direkt nydanande. Så, på sida 44 hittar jag äntligen något jag kan kalla reportage, en intervju med Bon Jovi. Jodå det börjar bra, frågor om musik, politik, livsstil etc. Givetvis smyger sig frågor om både oralsex och strippklubbar in, men det kunde vara värre. Något som däremot sänker trovärdigheten ett snäpp är bilden på "mini-natacha" i bikini (ni vet bruttan från Paradise Hotell) En liten bild av henne är inklippt och hon kommer med intelligenta kommentarer som "var bor egentligen alla moln". Mini-natacha återkommer även i nästa reportage som jag hittar, en kartläggning över världens värsta gäng. På omslaget kan man läsa uppmaningen - "bli medlem idag!"

Min kompis frågar mig försiktigt om jag inte har någon humor... Moores största och första uppgift är att behaga läsaren, uppenbarligen gör man det bäst genom att totalt objektifiera kvinnor. Tycker man att det är humor så får jag väl bita ihop och komma igen. Men på sidan 88 är ändå måttet rågat. Moore samlar in pengar till bröstcancerforskningen. De har lagt en grundplåt och uppmanar sina läsare att skänka pengar.

" Om ni inte redan insett det så älskar vi bröst här på Moore (...) Vi har lagt en grundplåt på 1000 kronor, för att vi ska få fortsätta att leva i ett universum lika vackert som det jag har omkring mig."

Där tog min humor slut, där blev vi de slutgiltiga objekten. Bröstcancer handlar inte om hur vida våra bröst är vackra eller inte. Det är en dödlig sjukdom som drabbar tusentals kvinnor varje år.

Modiga människor kommer att krossa diktatorn

Ibland blir jag så fantastiskt less, less på att människor skiter i att rösta, att de inte bryr sig, att CUF inte har fler medlemmar, att jag inte gör någon skillnad, att det går åt fel håll i politiken, att människor diskrimineras... Ja, listan kan göras längre än så. Men sanningen är att jag har alla möjligheter att göra något åt det. Sverige har fri press, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, vi har pengar, ett ocensurerat Internet, jag har en dator, ett kontor, en kopieringsmaskin, fax, portomaskin, mobiltelefon - you name it!

I helgen träffade jag människor som saknar allt detta, men som ändå har uppnått så mycket mer än mig. Olga Karach är ledare för organisationen 7th side, de bedriver opposition mot ledaren i Europas sista diktatur, vitryssland.Utan adress för organisationen, utan kontor, utan kopieringsmaskin, utan ett ocensurerat Internet, utan fri press. Men med avlyssnade telefoner, KGB, en vansinnig diktator, en månadslön som är mindre än en tiondel av våran och med hot om våld lyckas organisationen bygga upp ett nätverk av flera tusen frivilliga. De lyckas få in Olga i regionparlamentet, som enda kvinnan, och enda oppositionspolitikern, de lyckas trycka en illegal tidning i 200 000 exemplar, tidningen distribueras helt för hand i tio regioner.

Problemen i vitryssland är ofantliga, för att starta ett företag tvingas du gå genom minst tolv instanser, när du väl får ditt tillstånd kontrollerad du tre (!) gånger om dagen av myndighetsrepresentanter. Den inofficiella arbetslösheten är ca 40%, officiellt är den ca 4%. Medellivslängden för män är ca 60 år, för kvinnor något högre.

Att trotsa alla dessa hinder och jobba för demokrati, det är modigt. Jag inser att jag borde sluta klaga, men jag inser också att demokratin är bräcklig, och det var Olgas budskap till svenskarna - ta till vara på det ni har, det är inte självklart...

Om ett år är det val i vitryssland, 7th side mobiliserar för fullt och för Europas skull hoppas jag att de lyckas.

Kvinnorörelse anno 1946

I helgen åker jag till Leksand för att föreläsa på en demokratikurs, ännu en gång får jag får jag utnyttja mina fantastiska kunskaper i det engelska språket (hrm...), eftersom 7 deltagare från vår ryska samarbetsorganisation 7th side kommer att finnas på plats. Temat för föreläsningen är demokrati, jämställdhet och förhållandet dem emellan. Tänkte prata lite med utgångspunkt från min egen organisation och rotade därför runt lite. Hittade följande text i en "handbok" för SLKF, nuvarande Centerkvinnorna. Boken är från 1946, kursiveringarna är mina egna.

Förslag till hälsningsanförande vid ett vanligt möte

Å svenska landsbygdens kvinnoförbunds vägnar får jag härmed hälsa samtliga de närvarande hjärtligt välkomna till detta möte med ................. SLKF-avdelning. (Jag vänder mig då särskilt till våra inbjudna gäster, vilka vi hoppas snart ska förena sig med oss i gemensam strävan) (Detta ifall gäster finnas.) Hjärtligt välkomna!

Alla veta vi, att den svenska landsbygdskvinnans arbete är så tungt och maktpåliggande, att vi inte ofta och med gott samvete kan lösgöra oss därifrån. Någon gång då och då är detta dock nödvändigt, om inte isoleringen skall bli för
stor, och om vi inte fullkomligt ska förlora förståelsen för vår gemensamma strävan för landsbygdens rätt och glömma vårt ansvar för de övriga samhällsuppgifter, som dock höra oss till, lika väl som övriga samhällsmedborgare.

(...)

Den (föreningen, min anm.) vill ta upp och till diskussion och föra fram till avgörande många saker, som röra landsbygdshemmens bestånd, barnens och ungdomens undervisning, arbetetes fördelning och ekonomiens sanering. Sist men inte minst vill den främja den arbetsglädje, den framåtanda, den livslust och den förtröstan, utan vilket intet yrke blir lönande och intet livsverk bestående.

Allt detta kan vi inte göra ensamma. Men i nära anslutning till tusen och åter tusen medsystrar över allt Sveriges land och i gott samarbete med det övriga landsbygdsfolkets tätnade leder av anslutna föreningsmedlemmar mäkta vi mycket. En enad landsbygd är en stark landsbygd. Och en enad och stark landsbygd är grundvalen för ett starkt och fritt land.

Vi sjunger nu
vår egen förbundssång: "Fram skall du stiga du landsbygdens
kvinna..."

Jag som trodde att det räckte med, "Hejsan och hjärtligt välkomna" för att inleda ett möte. Kanske var det annorlunda på den tiden... Texten skrevs precis efter andra världskrigets slut och 13 år efter att kvinnoförbundet bildades.

Farfars mor, Helfrid, var med och startade den lokala SLKF avdelningen hemma, har hennes arbete för kvinnans villkor gynnat mig idag? Alla dessa möten som hölls och texter som skrevs hade de någon betydelse, eller var det bara en organisering av landsbygdens kvinnor för att de behövde komma utanför hemmets väggar? Vart hade vår demokrati varit idag om inte kvinnor drivit på för rösträtt och lika villkor, vart hade vi varit om de inte sedan följt upp dessa rättigheter med sitt samhällsengagemang? Hade männen drivit igenom reformerna istället? -Knappast.

Dessa kvinnor har röjt mark för mig, är det inte då min förbannade plikt och skyldighet att, om möjligt, röja mark för de som kommer efter mig?

Älgen, myten, konceptet.

Från och med i måndags är ingenting sig likt, älgjakten har börjat. För er som bor lite mindre centralt kanske en förklaring av begreppet kan vara på sin plats, för det är just ett begrepp, hemmavid är inte älgjägaren en vanlig karl, han är mannen, myten och konceptet.

Indoktrineringen börjar tidigt, som liten tävlade vi varje dag i skolan om hur många älgar respektive jaktlag hade skjutit. Kampen mellan Hensgårds och Aplungens JVO var hård och lyckan var stor den dagen man fick följa med på jakt, givetvis fick man ledigt från skolan för detta.

Förvirringen var stor när min ärade far meddelade att han slutade med jakten. Han hade precis skjutit sin första älg och upptäckt att det inte var roligt, kunde man bara sluta att jaga? Min världsbild vändes upp-och-ned.

Det är viktigt att hålla sin hund i trim, företrädesvis sker detta genom cykling, men i undantagsfall genom att man kör en bil och håller ut kopplet genom fönstret. Hundar är för övrigt en het potatis, de har en tendens att rymma och det är inte alltid uppskattat, varken av husse eller den som får besök.

Trodde ni att Paradise Hotell var en riktig såpa?! Då har ni aldrig upplevt ett jaktlag, paragrafer ska lusläsas, maktkamper ska fightas, rättvisan ska mätas med millimeterlinjal, att vara ordförande i jaktlaget, det är makt, med stort M.

Även tekniken är en viktig faktor, det är helt Ok att köpa en GPS för 10 000+, Det gäller att ha koll på sin hund. Självklart vill man inte att vovven ska råka ut för en varg, men det hjälper om man lyckas få igång GPS:en, annars gör den inte särskilt mycket nytta...

Och förresten, ni vet väl att vissa älgar har fått namn, en särskild berömdhet är den store Linkovesi, som dock numera är förpassad till de sälla jaktmarkerna. Så kanske man inte säger om en älg förresten, han lär ju knappast tycka att jaktmarkerna är särskilt sälla.


Ps. Jag är inte vegan eller vegetarian, jag är inte heller motståndare till jakt, jag var bara tvungen att avreagera mig, gubbar kan vara rätt roliga. Ber även om ursäkt för alla ömma tår jag kan ha trampat på. Efter denna svada lär jag knappast få några röster i nästa kommunval. DS

Moore Magazine - granskningen.

I fredags damp ett brev ner i brevinkastet. Döm om min förvåning när jag såg avsändaren - Moore . I pur nyfikenhet slet jag upp kuvertet, varför skickade de ett brev till mig?I brevet läser jag följande:

"Välkommen som prenumerant på Moore Magazine! Moore Magazine ska vara Sveriges bästa och roligaste livsstilsmagsin för män."

Polletten började långsamt trilla ner, detta var en hämndaktion. För par år sedan skrev jag upp en kollega till en prenumeration på tidningen Genus, här kom svaret... Prenumerationen på tre nummer kostade 49:- jag har gått och våndats ett par dagar nu, ska jag eller ska jag inte ge mina fattiga kronor till denna förkastliga verksamhet. Nu har jag bestämt mig, i tre delar ska jag granska tidningen Moore utifrån ett feministiskt perspektiv. Första numret dimper ner i lådan den 18 oktober, då börjar serien...

En första tanke, "ett livsstilsmagasin för män"... Visst, jag vet att killarna bara läser tidningen för de fantastiska artiklarna, men vad gör i så fall kvinnorna där, och vart har de glömt kläderna? Om Moores kvinnosyn är en livsstil, då har vi problem.

En tjuvtitt på Lunarstorm

Tjuvkikade lite i syrrans Lunargästbok, mycket intressant. Det senaste inlägget lyder som följer:

"Gud vad du är FIN!Skicka detta till 10 st andra, även till mig om du tycker jag är söt. Får du mindre än 3 tillbaka så behöver du bli lite sötare. Får du 3 tillbaka,är du en bra kompis. Får du 6 tillbaka är du SÖT.Får du över 6 tillbaka är du jävligt FIN=)"

Genom detta "kedjeinlägg" kan du få bekräftelse på att du är söt, eller få sanningen kastad i ansiktet, men lungn, du kan vara en bra kompis också, även om det ultimata målet är att vara "jävligt FIN".

Hur viktigt är det att vara söt och vem bestämmer om du är det? Helt plötsligt kändes det fantastiskt skönt att inte vara 17år och att inte ha en Lunarstorm. Bibelns skapelseteori är härmed förkastad (om ni inte förkastat den tidigare), Darwin hade rätt, det är survival of the fittest som gäller och du måste slå hårt för att överleva.

Moskva byggdes inte på en dag.

I min värld var Ryssland ett land på god väg mot frihet, en tung betongkloss som långsamt vändes åt rätt håll. Kanske en aning naivt och godtroget, mycket har blivit bättre, men allt för mycket går åt fel håll. Jag är ingen Rysslandsvetare utan har helt enkelt lyssnat på andra och börjat fundera.

LRF har ett projekt som heter kooperation utan gränser, de jobbar bland annat med att låta unga ryska bönder göra praktik på svenska gårdar. I måndags åkte jag och en kompis till Stockholm för att träffa några av dem.

Vårt uppdrag var att prata om den svenska demokratin, varför jag bryr mig och varför de ska göra det. Varför jag bryr mig är inte svårt att förklara, varför de ska göra det är knivigare. En gång hade de jobb och mat för dagen, så är det inte i dag. Kolchoserna var som små samhällen där det fanns affärer och skolor, så är det inte i dag. Man såg en utstakad framtid, så är det inte idag.

Idag har man en relativ frihet, men man ser ingen framtid. Att kommunismen är dålig är inte alltid sant i allas ögon. På vilket sätt har jag rätten att tala om för dem att de har fel?

Vi frågade hur man gör om man ska starta ett jordbruk i Ryssland, -lätt, sa de, man ber staten om mark. Jaha, får man marken sen då eller? Nej, du odlar på statens mark. Att starta jordbruket är inte svårt, men att behålla det är desto värre. Man kan föreställa sig situationen, vem vill göra långsiktiga investeringar på statlig mark? Vem kan föra ett jordbruk vidare över generationer om man inte äger jorden man brukar? De unga bönderna berättade även om fenomenet att staten tar tillbaks land från de jordbrukare som faktiskt lyckas driva en framgångsrik verksamhet -kul!

Den svenske projektledaren berättade att samtliga av de ungdomar som kommer hit i kooperation utan gränsers projekt HIV-testas. Efter en lång tids mörkande från Ryska myndigheter står det nu klart att ca 2 % av rysslands befolkning är HIV-positiva. Bland ungdomar är siffran 10 % och på landsbygden ännu högre. Smittan sprids i samma takt som i Ukraina. Skrämmande.

Rom byggdes inte på en dag, förmodligen inte Moskva heller, men hur lång tid får det ta och vart är Ryssland på väg?

Saker jag lärt mig

... eller saker jag borde bloggat om.

Det har varit dåligt med bloggandet, och jag hoppas innerligt att jag inte blir en av dem som droppar av mer och mer. De senaste veckorna har varit lite hejjiga, om inte annat så syns det på min lägenhet som snart är ett solklart fall för Anticimex, men intet ont som inte har något gott med sig.

Listor är kul, därför presenterar jag stolt listan med saker jag lärt mig sen sist:

1. Man ska blogga direkt...
   Saken är nämligen den att jag visste att det skulle bli stopp i tunnelbanan idag, redan på tisdag kväll hade jag kunnat tala om dag och tid. Råkade nämligen höra ett samtal på tunnelbanan, man kan gräma sig ganska grovt över missar som denna. Hade faktiskt varit lite fränt att hinna före Stockholmsmaffian med nyheten.
   
   
2. Prata inte skit om folks glasögon.
   Jag har en tendens att tala flera år innan jag tänker, det kan bli lite jobbigt ibland. Råkade haspla ur mig att Filip, eller är det Fredrik (lyckas aldrig lära mig vem som är vem), i Grattis Världen har skaffat sig fantastiskt fula glasögon. Det taskiga var att jag sa detta till en författare, som givetvis var bekant med herrarna i fråga. Pinsam situation uppstod. På tal om glasögon så har Federley skaffat sig nya brillor...
   
   
3. Hur man talar med ryska bönder på ryska bönders vis.
   När ingen annan kan så ger man ärofulla uppdrag till Marie, därför begav jag mig till den Kungliga Hufvudstaden för att prata demokrati med ett gäng ryska bönder. Först försov jag mig och höll på att missa tåget, väl i Stockholm skrev jag på en whiteboard med permanent marker, sen fastnade jag i hissen. Härligt med dagar då allt fungerar!
   
   Jag lärde mig att jag är värdelös på engelska, men att de var sämre, samt att även ryssar uppskattar lite humor då och då. Återkommer med en mer seriös blogg om situationen för dessa människor...
   
   
4. Åk inte baklänges i en x2000
   Man mår illa...
   

Kan bli lite dåligt med bloggfrekvensen...

Klockan är 23.18 och jag befinner mig nu i hemma hos pappa i västra ämtervik, körde ett träningspass i Karlstad och åkte sedan de 5,5 milen till Ämtervik. I morrn ska jag nämligen till Tvällen (mitt ute i ingenstans, eller ja, nästan i Norge), och genom att mellanlanda här kan jag sova en timme extra i morrn' -skönt. I Tvällen ska jag hålla ett föredrag om olika typer i en styrelse, kan blir spännande, undrar om ett gäng med människor i övre medelåldern uppskattar ett rollspel med karaktärer som Fia Feminist och Bosse Bufflig... I värmland brukar vi säga att det spörs*, ett uttryck som passar bra in här.

Efter föredraget är planen att jag ska åka till Säffle och minikampanja lite på deras Mârten**. På lördag drar jag till Lidköping på Läckö CUP (volleyboll) och på måndag åker jag till Stockholm på feministiskt seminarium. På tisdag kommer en "prao" som jag under en vecka ska lära allt jag kan, vilket innebär att han förmodligen åker hem redan på onsdag...

Med detta inlägg vill jag säga två saker:
1. Att jag inte är riktigt klok som inte ligger och sover nu istället
2. Att det inte kommer att bloggas på ett tag.

*märks
**marknad

Makt som blåst bort.

Kommer ni ihåg sagan om de tre små grisarna och vargen som pustade och frustade bort deras hus? Jag få ungefär samma känsla när det gäller orkanerna som på löpande band drar in över den amerikanska kusten. Tydligen har man en lista med en massa potentiella orkannamn - de börjar ta slut, det finns bara tre namn kvar. I en flexibel värld är detta ett mindre problem, man får helt enkelt komma på ett par namn till. Namnen lär ju inte vara problemet utan just det faktum att den lista som man gott och väl trodde skulle räcka året ut redan har nått sin ände...

Vi kämpar dag ut och dag in för att bli herre över naturen, vi bygger dammar, vi skottar snö, vi spränger berg, vi bygger tunnlar och broar, vi borrar olja, vi flyger, vi skövlar regnskog... Prat om att leva i samklang med naturen är för det mesta ren bullshit. Kanske behöver vi en väckarklocka, slåss vi mot naturen kommer den förr eller senare att slå tillbaka.

Det är skrämmande att världens ledande nation inte kan göra ett dyft, de kan mildra konsekvenserna, men de kan inte stoppa naturen. I ett slag är vi alla så små och all världens makt betyder så lite. Det djupt tragiska är alla de människor som kommer i vägen för kampen, alla de som inte flydde i tid och alla de som fortfarande flyr.

Bäst i Klassen!

Aftonbladet har undersökt partiledarnas verklighetskontakt, vem vet bäst vilka frågor som är viktigast för väljarna i valet 2006? Maud var den enda av partiledarna som lyckades pricka in alla tre frågorna...

1. 1. Kraftfulla åtgärder för att sänka arbetslösheten.
2. 2. Bättre vård av våra gamla.
3. 3. Sänkt skatt på bensin.

Bibehållen verklighetskontakt är avgörande när valet ska avgöras och det är inte första gången Maud visat att hon har båda fötterna på jorden. Läs mer om aftonbladets undersökning här.

Tänkte att bilden kunde passa, egentligen gjorde jag den till vår medlemstidning här i Värmland. Skrev en krönika om att sätta Maud på tronen, även om det är en högoddsare att Centerpartiet ska knipa statsministerposten så tror jag att det är den visionen varje valarbetare måste ha, hela tiden, varje sekund. I mina ögon bevisar hon gång på gång att hon platsar, men det kanske är för att jag redan är medlem i fancluben...

5 politiker jag inte skulle vilja byta kläder med.

1. Barbro Holmberg, migrationsminister (s)
Pressen barbro lever under för tillfället är nog inte av denna jord. Jag antar att hon mottar hot från både höger och vänster. Mycket trist även om jag inte sympatiserar med den politik hon för.

2. Lars Ohly, partiledare (v)
Jobbigt att förklara för alla ungvänster-aktivister varför man gav efter i amnestifrågan i sista stund. Allt arbete de lagt ned sopas bort på bara ett par timmar, förhoppningsvis är de riktigt förbannade. De brukar vara bra på det i andra sammanhang.

3. Marita Ulvskog, partisekreterare (s)
Tidigare en av de mer frispråkiga socialdemokraterna. Margaretha Winberg skickade han till Brasilien, Marita fick platsen som partisekreterare och därmed var hennes tunga bunden. Frustration är förmodligen ordet som passar här.

4. Peter Eriksson, språkrör (mp)
Är nog ganska sliten vid det här laget, budgetprocesser är förmodligen ganska jobbiga, särskilt om man driver oposition mot sina allierade. Att dessutom vara den minst kända partiledaren suger...

5. Gudrun Schyman, taleskvinna F!
Spaltmeter har skrivits om årsmötet i helgen, dock får man förmodligen mäta de positiva omdömena i spaltcentimeter. Avhoppen avlöser varandra och framtiden ser inte ljus ut, ska hon ro detta i land krävs en insats utan dess like. Men om vi pratar om att bära någon annans kläder så bär jag gärna Gudruns i detta fall, hon är frän och jag gillar röda kavajer.

En titt i spåkulan

Vänsterpartiet har redan gett upp frågan om flyktingamesti och ställt sig bakom regeringens budget. Kanske ville man bara bråka lite och stjäla lite spaltutrymme från en viss fd. partiledare vad vet jag?

Debatten i riksdagen om flyktingamnesti fick avbrytas sedan aktivister stört Barbro Holmberg med sång om det rasistiska Norden. Men den kommer att återupptas och förslaget kommer inte att röstas igenom, mitt förhandstips är att samtliga socialdemokrater, och nästan alla moderater kommer att rösta mot förslaget.

En annan titt i spåkulan säger mig att mp snart kommer att stå bakom regeringens budget. Kanske var det så att man väntade ut stormen, när omröstningen väl har varit finns det ändå inget de kan göra för frågan och med rent samvete kan man ställa sig bakom regeringen. Man pratar om en Allians med svåra knäckfrågor, kanske det, men alternativet är sorgligt splittrat.

Nu brinner det i baken på Göran

Idag ska Göran med pompa och ståt öppna riksdagen och det vore ju pinsamt om han inte hade en budget att presentera.

Det verkar som att (v) och (Mp) i alla fall får igenom delar av sina krav när det gäller flyktingamnestin, kanske kommer Irakier och Somalier att få stanna. Fine! Men vad händer med resten? Flyktingarna från Azerbadjan, Vietnam och Angola, hur ska man förklara för dem att andra får amnesti men inte de?

Visar inte detta på ett märkligt sätt hur den socialdemokratiska partipiskan viner med förbluffande kraft. Anta nu att (v)och (mp) får igenom kravet på allmän flyktingamnesti, föreställ er då synen på socialdemokratiska riksdagsgruppens möte:

Göran - Ok, jag vet att jag tidigare sagt att ni ska rösta mot motionen, men nu är det andra puckar. Alla måste rösta för, annars spricker budgeten.

Riksdagsledamot - Jaha, men hur ska jag förklara det för mina väljare hemma i länet?

Göran - Det skiter jag i, nu bestämmer jag. Spöstraff för de som moppsar...

Att fem gånger fråga varför...

Radio City kör just nu en reklamjingel med ett bilföretag, den går ungefär såhär;

"På Toyota har vi satt i system att fem gånger fråga varför, därför att vi söker efter orsaker inte fel. Som det här till exempel; Det finns en oljefläck på golvet -varför det? För att en maskin läcker olja -varför gör den det? För att en packning läcker -varför läcker packningen? För att vi har köpt dåliga packningar -varför har vi gjort det? För att vi går efter priset -varför det? För att säljarna premieras för kortsiktiga besparingar. Lösningen på oljefläcken blev alltså att ändra premieringssystemet för säljarna för att få dem att tänka mer långsiktigt."

Mycket fritt tolkat, men jingeln dök upp i huvudet när jag läste dagens DN och artikeln om att Nationella prov är orättvisa. Undersökningen visar att elever vid praktiska program och elever från andra kulturer missgynnas av proven, slutsatsen blir att proven måste göras om.

DN skriver:

"Skolverket kommer nu att se om mängden text kan minskas och den språkliga nivån förenklas (...)"

Tänk om man frågade varför fem gånger...

Vi ser att vissa missgynnas av proven -varför då? För att de läser praktiska program eller har invandrarbakgrund - varför missgynnas just dessa? För att de inte har grepp om den svenska kulturen/språket eller för att de endast är intresserade av sitt framtida yrke -varför är det så? För att skolan inte klarar av att motivera dem och ge dem tillräckligt med kunskap. Varför då? För att vi har en skola där vi tidigt tappar greppet om elever och inte kan ge dem tillräckligt med kunskap. -Vaför? För att vi fokuserar för lite på vilken kunskap eleverna verkligen har och för att vi inte har tid eller pengar att hugga tag i dem som skulle behöva mer stöd.

Problemet är att vi har elever i gymnasieskolan som inte klarar av språket i de nationella matteproven, som inte har kläm på de mest grundläggande kunskaperna. För mig kan aldrig lösningen vara att sänka kraven, det är ett svek mot dessa personer som faktiskt förtjänar att förstå texten i ett nationellt prov. Oavsett om man kommer från Iran eller Sverige, om man ska bli naturvetare eller snickare.

Fisar och Grisar i nytt parti.

Är helt enkelt tvungen att dela med mig av denna hysteriskt roliga nyhet i Värmlands folkblad. Skillingmark är en liten by i västra värmland, bara några mil från Norska gränsen. Sedan tidigare har de lokala feministerna slagit sina påsar ihop i FIS, feminister i samverkan. Men håll i mössorna för här kommer gensvaret...

Ett nytt parti har bildats, GRIS- gubbars rätt i samhället. 400 partimärken i form av gristrynen har redan tillverkats och delats ut. Kurt Emtman är initiativtagare samt "pratrör" och berättar att partiet redan har kampsånger som "hôcken är en riktig kär". Inte heller är partiet ett enfrågeparti, partiprogrammet har tio punkter bland annat; fri kläm på tandkrämstub, frigång på kvällar, rätt att djupandas på natten samt ensamrätt på fjärrkontrollen.

Skönt med lite humor som omväxling till könskrigsretoriken, det är ju faktiskt så att vi ska ro jämställdhetstanken i land tillsammans och då behövs en del befriande skratt. Kanske ska tipsa FI:s årsmöte om den nya partibildningen.

Brist på kvinnliga hjärtan i vården?

Tänk Hjärtinfarkt och du tänker förmodligen på en överviktig man i övre medelåldern. Think again...

En mycket intressant debattartikel i DN upplyser om att hjärtinfarkt är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor, och är till och med vanligare hos kvinnor än hos män. Att dö i hjärtinfarkt är tio gånger vanligare än att dö i bröstcancer. Kvinnor visar andra symptom och får andra biverkningar på medicin än män, dödligheten är högre hos kvinnor och kvinnor vårdas i större utsträckning än män på vanlig vårdavdelning. Undersökningar visar även att kvinnor nedprioriteras jämfört med män när de ringer efter ambulans.

Trots detta är forskning inriktad på kvinnor minimal...

Kan vi verkligen acceptera dessa fakta utan att agera? När kan vi få studier med tillräckligt antal kvinnor? Först när vi får det kan vi behandla kvinnor enligt vetenskapen. Men medan vi väntar, ska kvinnorna behandlas som män eller annorlunda?

Så skriver undertecknarna av artikeln i DN Eva Swahn och Karin Schenck-Gustafsson, båda överläkare. Mycket mycket skrämmande, strukturer och fördomar har uppenbarligen byggts upp under en lång tid. Hur många visste egentligen att det är tio gånger vanligare att dö av hjärtinfarkt än bröstcancer, eller att detta är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor? Jag hade inte en aning...

Genusperspektivet har infogats på många skilda områden, i skolan, i militären, i idrottsvärlden, i politiken, till och med i taxin och hos frisören men uppenbarligen har vi glömt det mest livsavgörande - inom vården.

citerad på expressen.se

Idag är en stor dag! Jag är citerad på expressen.se sällan har mitt blogg-ego varit större... Kolla in detta här

Kanske var han bara kissnödig?

Min söndagskväll ägnades åt Agendas partiledardebatt, ett år kvar till valet och saker börjar hetta till...

Egentligen kretsade det mesta runt samma vanliga tugg, jobb vs. bidrag. Ingen större överraskning där. Det som förvånade mig mest var på vilken sandlådenivå debatten stundtals befann sig. Förutom jobb och bidrag diskuterades Reinfeldts lön, Lasse hade med sig en bok ur vilken han framförde en märklig tolkning av ett citat, Göran upplyste honom snabbt om att han var dåligt påläst. Till och med Göran Hägglunds cancersjuka farbror avhandlades.

Dessutom betedde sig GP stundtals mycket arrogant. Han vandrade likt en osalig ande fram och tillbaka, något som han senare skyllde på ett ömt knä, kanske det, men jag tyckte nog egentligen att han såg mest kissnödig ut. Bara en fråga kvar att besvara, det fåniga flinet, vart kom det ifrån?

Samtliga partiledare får nog ta och skärpa upp sig ett par snäpp, annars går vi mot en riktigt smutsig valrörelse och det gynnar nog ingen.

Fullständigt vidrigt...

...säger Persson enligt radions TT-nyheter om Alliansens förslag till en ny skattepolitik. Nuder är inte mycket sämre han och skäder inte på orden;

- Jag är mycket förvånad. Inte bara har folkpartiet gått med på sänkta ersättningsnivåer. Hela alliansen vill nu kraftigt försämra för arbetslösa. Efter 300 dagar ska man som arbetslös försörja sig på 320 kronor om dagen. Det är till och med värre än moderaternas tidigare förslag, det utmanar tryggheten på hela arbetsmarknaden, säger Pär Nuder.

Självklart är det inte kul att varken leva på A-kassa eller tvingas skära ner på densamma. Men sätt detta i lite perspektiv.

Som asylsökande i Sverige får du en dagsersättning på maximalt 71 kr om du är ensamstående, 61 om du är sambo. Ett barn får mellan 24 och 40 kr. Inga barnbidrag. Och passa dig noga, klarar du inte att leverera de ID-handlingar staten kräver, då får du 0 kr och matkuponger istället. Göran Persson, hur köper man tamponger, tvättmedel, tandborste, telefonkort, frimärken, nya skor eller toapapper för matkuponger?

Detta Göran, det är fullständigt vidrigt. Detta är ett misslyckande som du vill sopa under mattan. Socialdemokraternas solidaritet har sedan länge slutat sträcka sig längre än till LO-pamparna.

Vi vill inte att människor ska tvingas leva på varken A-kassa eller bidrag, vi vill att människor ska kunna jobba och att deras idéer ska tas på allvar. Vi vill ha råd med en fortsatt välfärd och vi vill kunna ta hand om de som är allra svagast. 320 kr om dagen, sätt det i lite perspektiv.

Nuder pressar

Som bekant har regeringen, med Nuder i framkant, på sista tiden presenterat div. åtgärdspaket för att skapa nya jobb, vissa satsningar i den stundande budgeten har träffat ganska bra, tex. satsningen på soloföretagen.

Men ibland börjar man fundera, en av åtgärderna är skapandet av ännu fler högskoleplatser, närmare bestämt 15 000 st. Samtidigt satsar man på ett åtgärdsprogram för 7500 arbetslösa akademiker, det är någonting som inte stämmer... Ett plus ett blir helt plötsligt fyra och jag börjar fundera på om regeringen ser våra högskolor för en avstjälpningsplats för ungdomar utan annan sysselsättning. Vi plockar in dem i ett system, låter dem låna pengar, kastar ut dem till en värld där deras utbildning inte efterfrågas - och kräver sedan lånade pengar tillbaka. Vackert jobbat, en nödlösning för att putsa siffrorna.

eller som sap.se uttrycker det - att pressa ner arbetslösheten är vår viktigaste uppgift. Precis! Det är exakt detta som är kärnan i den ruttna persikan; att med alla till buds stående medel pressa ner arbetslösheten. Jag kan nästan höra en stånkande minister; präääässsa, präääässa!

Tänk om man nån gång hörde det befriande vrålet; skaaapa, skaaaapppa! För är det inte det vi borde fokusera på? Att skapa nya jobb, att skapa möjligheter. Det måste vara möjligt att få jobb utan 180 akademiska poäng. Väljer du en Högskoleutbildning ska du veta att det är en utbildning med substans och att din satsade tid och dina investerade pengar leder till ett jobb.

manfall i Fi

...eller kanske snarare kvinnofall.

Det är nu det visar sig, de är kvinnor, men de är definitivt inga kattungar. Att tro att en partibildning skulle gå smärtfritt till är på sätt och vis att underskatta de kvinnor som finns med i FI. De hade aldrig haft den plats de har idag om de inte fightats för den, varför skulle kvinnor i en maktposition vara mindre benägna att behålla den än män?

Det tog dem ett bra tag att formulera sin politik, den skulle skapas på en bred front sa man. Vridningen åt vänster, som vi anade skulle komma, är mycket tydlig. Kanske har man nu upptäckt att även om man har en gemensam problemformulering så har man inte en gemensam lösning; trots det uppenbara faktum att man är kvinnor så tänker man inte likadant.

Jag och Göran Persson har i mångt och mycket samma problem; tillexempel - för många saknar arbete. Jag köper på inga vilkors vis GP: s svar på problemet. Vi vill alla uppnå den bästa av världar, det är sättet vi vill göra det på som skiljer.

Senast avhoppet är Ebba Witt-Brattström som säger så här;

Jag har ingen åstundan att sänka en partibildning. Det finns en stor poäng även med ett feministiskt parti med vänsterprofil som får runt fyra procent.

Jag kan inte göra mer än att hålla med, särskilt om feministiska partiet råkar peta ut (v) eller (mp) och ta ett par procent av (s).

Tillfällig bondmora.

Ursäkta de glesa inläggen, i en svag stund lovade jag att passa huset hemma hos mamma, sen råkade jag få en gård på halsen - it's a long story... Vakar i skrivande stund över:

2 hus
4 katter
27 kossor
1 tjur
ca 10 hönor
En tupp
6 kalvar
2 hundar
x antal fiskar i en sinande trädgårdsdamm
samt en allt för hastigt växande gräsmatta

Inte så farligt som det låter, husen behöver inte så mycket omvårdnad, gräsmattan fixar man med lite round-up, kossorna vill ha vatten (fiskarna oxå), hundarna promenader och katterna nöjer sig med lite kärlek. Men det är ju skönt att skylla det slappa bloggandet på något, trivs nästan skrämmande bra med att gå här och dra benen efter mig.

Smörj käften.

Nu har jag varit på resande fot igen, denna gång gick inte turen lägre än till Elverum i Norge och en vänskapskonferens mellan Silinjärvi i Finland, Haslev i Norge, Elverum i Norge och Sunne i Sverige.

Egentligen inte särskilt mycket att bl0gga om, men en tanke slog mig som en blixt från klar himmel. Vikten av ett smort munnläder... Som ung kvinnlig politiker kan en liknande konferens nämligen få lite olika mindre lyckade utgångar.

1. Ingen pratar med dig
2. Alkoholintaget bland män 40+ blir för stort- otrevliga saker händer...
3. Alla pratar med dig, men ingen bryr sig om vad du säger.

Tro mig, jag har varit med om alla tre varianter, ingen av dem är särskilt rolig, därför gäller det att ha en plan.

Minns ni tv-serien Glappet? Nu var det ju ett antal år sedan den gick på tv, men jag minns fortfarande den påverkan serien hade på mig. Jag satte mig ner och skrev ett "manifest". Redan då, som 15-åring, insåg jag vikten av att ta plats och lovade därför mig själv i på en blommig papperslapp att mitt värde och mina tankar inte var mindre än någon annans.

En smörjd käft kan därför vara en guldklimp på div. konferenser där man inte riktigt känner att man hör hemma. Man blir inte mer än vad man gör sig, tar man plats och finns med i diskussioner blir man också sedd och respekterad.

Kanske har jag inte insett tidigare hur stor den sociala delen av politiken egentligen är eller hur viktigt det är att vara stentuff, för tro mig, det är inte lätt att få en plats i en grupp bestående av mestadels män i övre medleåldern. Kanske är det också därför kommunpolitiker är en så homogen grupp, det känns lite som en hemlig klubb med signaler och språk som vi andra inte riktigt behärskar till fullo.

Dagens dos kultur

Har varit dåligt med bloggandet ett par dagar. Är nyss återkommen från ett vänortsbesök i Norge. Tänkte blogga lite mer om det så småningom... Innan jag åkte började jag på ett inlägg om helgens stora begivenhet hemma i byn. Konstutställning på Logen i Ämtervik. Hann tyvärr inte "posta" det innan jag åkte.

Logen ska uttalas: Lååchen. Bara så att vi får det rätt från början. Intill Sveriges högsta banvall ligger detta jättelika bygge, ett gammalt men charmigt trähus mitt ute i ingenstans. Historien säger att en man med alldeles för mycket pengar, och kanske lite storhetsvansinne, byggde huset och skänkte det sedan till Västra Ämterviks idrottsförening. Idag används huset av föreningen "nöjesskaparna" som kort och gott ordnar galej för ämterviksborna.

Till saken. Femton lokala konstnärer slår sina påsar ihop och gör en gemensam utställning. Egentligen är det helt otroligt att en liten obetydlig by som västra Ämtervik kan skrapa ihop femton utställare med tekniker som varierar mellan airbrush, olja, pastell, tusch, akvarell, foto, textilkonst och träsnide. Sammanlagt visasdes 97 verk.

Mina egna bilder lider tydliga spår av sjukdomen tidsbrist, och därför ska jag inte orda mer om dem. Dock finns de att beskåda till höger. Andras bilder är däremot roligare att skriva om, Per
Larsson tillexempel, denna bild blev min personliga favorit:



Eller kanske de märkliga bilderna av Elisabeth Frändberg:



Niklas J Brandow hade en hel filosofi bakom sina målningar, i hans presentation kan man läsa ungefär detta ”jag ägnar en lång tid åt att titta på min bild, sen bestämmer jag mig för att den är vacker.” En ganska fin tanke, beauty’s in the eye of the beholder.



Kjell Stenwreth är helt fantastiskt duktig, men kanske är det som min syster säger, att hans bilder är lite tråkiga.





Jantelagen är hårt åtlydd i små orter, att man råkar måla ses mest som något excentriskt och är inget man pratar om i stora ordalag. Därför är det så otroligt kul när alla dessa människor ”kommer ut ur garderoben” och visar allt de faktiskt skapar.

Ännu roligare är det att det fanns ett så stort intresse, under fyra dagar såg uppskattningsvis 500 personer utställningen. Glesbygden sjuder av kultur även om det inte alltid syns utåt.

Manna från himlen!

Så är det dags, hoppas du tillhör en av de 2,5 miljoner som kommer att få tillbaks på skatten, jag gör det inte. En kommentar i DN av Sanna Rayman fick mig att kasta ögononen på följande pressmeddelande från Skatteverket:

"Nytt miljardregn över skattebetalarna"

Är det inte konstigt? Vi förväntas vara i en jublande eufori, manna regnar från Skatteverket. Pappa staten delar ut pengar - Halleluja! Nu kanske jag är helt ute och cyklar men jag har ju bestämt för mig att det är jag som slitit ihop de där pengarna för att sedan betala in en del av dem till staten. Har jag betalat in för mycket av mina surt förvärvade slantar får jag dem tillbaks -skatteåterbäring. Inte en gåva från staten.

Fighting

På sistone har jag fått många kommentarer på min blogg som handlar om det våld män utsätts för. Pratar man om våld mot kvinnor kommer denna reaktion som ett brev på posten. Sunt och bra, för uppenbarligen är det så att även män känner sig hotade och utsatta.

Diskussionen blir på många sätt märklig, fortfarande diskuterar man mäns våld. Skillnaden är bara vem de slår. Och varför slår de?

På något konstigt sätt har diskussionen runt könsroller kommit att handla om kvinnans roll. Allt för lätt glömmer man bort att detta förutsätter att även mannen har en mall att inlemmas i.

Killars frustration och ilska över att män slår kvinnor och över att män slår män, visar på att även dessa roller börjar ifrågasättas.

Helt enkelt en manlig könsrollsanalys, ett igenkännande av denna och en vilja att förändra. HEJ killar! Välkomna till feministernas värld.

Slopa tjejtaxan i domstolarna.

Gårdagens ledare i aftonbladet diskuterar Hovrättens dom mot de män som dränkte en kvinna och sen våldtog hennes dotter. Skadeståndet sänks med motiveringen att flickan inte våldtogs nog länge.

En våldtäkt är en kränkning som inte på något sätt motsvaras av straffskalan, antalet fällande domar eller nivån på skadeståndet. Det finns en orsak till att lejonparten av alla våldtäkter inte anmäls, offren anser inte att rättegången är värd den smärta den orsakar.

Ett genusneutralt pris hos frisören och avskaffandet av tjejjtaxan var tydligen prioriterade åtgärder, sossarna slog på stora trumman, med Jens Orback som leadsinger och lyckades endast åstadkomma ett fjuttigt bakgrundsbrus. Uppebarligen är det så att en våldtäkt bedöms efter minutpris. Så nu Jens Orback, nu är det upp till bevis... Kanske det är dags att tjejtaxan i landets domstolar avskaffas. Kanske är det dags att vi kavlar upp ärmarna och gör en verklig insats för jämställdheten.

Höger sida av den första sidan igår...

Slår upp första sidan i gårdagens aftonbladet. På vänster sida hittar man dagens ledare, på höger sida hittar man Helle Kleins krönika som för dagen har den passande titeln -Visst går världen att förändra. Hon avslutar krönikan med en mening från Luciano Astudillos [riksdagsman (s)] tal vid Wigforssföreningens årliga seminarium.

Ibland kan det skönjas en uppgivenhet i folkrörelsesverige. Det är som att vi inte längre tror på att det går att förändra världen, menar Astudillo och Dahl [Birgitta...] nickar instämmande.

Krönikan är intressant, för visst bor det en världsförbättrare i oss alla?!? Själv är jag spekulant på titeln "upptäckare av AIDS-vaccinet" eller kanske "Skapare av fussionsenergi" eller varför inte "Upprätthållare av världsfreden". Mina framtidsdrömmar har gått via jultomte och bagare vidare mot diplomat, statsminister, och slutligen landat på en mer realistisk nivå, något mer nära min kapacitet, men ändå lever den lilla världsförbättraren kvar i form av feministen, kommunpolitikern och mitt bitska jag.

Dock händer det varje dag saker som får mig, och säkert många med mig, att fundera på om det verkligen går att förändra världen. Hur man än vänder och vrider på det så tror jag att det är idealisterna som formar världen och när de (också) börjar bli en utrotningshotad art, då sitter vi djupt i dynga.

Därför kommer jag strax att fortsätta med en mindre avhandling om den vänstra sidan av den första sidan i gårdagens aftonblad...

Kör full -bli försörjd.

Jag har befunnit mig i ett hus utan bredband i ett par dagar, därav tystnaden på bloggen. Har därför inte heller hunnit reagera på Värmlands folkblads artikel om rattfylla. (Klicka på länken och sök på ordet "rattfylla" längst upp i vänstra hörnet. Funkar inte att länka direkt till artikeln.)

"Bengt och Sven har varit på en riktigt blöt fest. Bengt tar cykeln hem, Sven sätter sig bakom ratten i sin oförsäkrade bil. Båda skadar sig i trafiken på vägen hem.Vem får störst ekononomisk ersättning? Svar: Rattfylleristen Sven."

Genom den svenska trafikförsäkringen betalas ersättning ut om du kraschar en oförsäkrad bil -även om du är aspackad. Om du ramlar från en stege och blir handikappad för livet får du sjukpension, 65% av lönen. Kör du rattfull får du sjukpension, och ersättning för sveda och värk, lyte och men. Dessutom ersätter trafikförsäkringen 90% av din lön ända fram till pensionen, om domstolen inte kan bevisa att du uppträtt oaktsamt i trafiken får du 100% av din lön fram till pensionen.

Helt otroligt!! Egentligen saknar jag ord, jag kan inte komma med någon annan förklaring än att detta måste vara ett systemfel utan dess like. Föreställer mig känslan av att få hela mitt liv krossat av en rattfyllerist, bara för att vakna upp till verkligheten; att svenska staten tänker ge puckot 100% av hans lön i ersättning för resten av hans liv. Hejja Sverige.

Dagens Citat

Jag till min bror Kalle 12 år:

Marie - Vad ska du göra i morrn?
Kalle - Erövra världen...

Önskar jag sagt det själv eller att jag åtminstone hade varit hälften så kaxig när jag var 12 år.

Politik hos pensionärerna

Ännu en dag avklarad på ålderdomshemmet, sov i fyra timmar när jag kom hem. Vet egentligen inte vad det är som är så jobbigt var inte en särskilt slitsam dag. Kanske är det den nyuppsatta lappen på kontoret som tär på min ork, socialchefen informerar i en mycket formell ton om personalens sparbeting. Inte särskilt poppigt att vara politiker då inte.

Gamla människor är fantastiska och deras historier är otroliga! Idag var jag på besök hos en dam som uppnått den aktningsvärda åldern 90+, en av dessa människor som har uträttat tysta storverk. Idag gnäller vi feminister om löneskillnader och sossarna protesterar högljutt mot RUT-avdrag -de pratar om den tiden när de hade "plats" på en gård dvs. var piga. Vi pratar om dålig kvinnlig representation i maktförsamlingar -de slogs för vår rätt att rösta. Vi klagar på bristande engagemang i våra ideella föreningar -det var de som startade dem.

Föreställ er känslan av att ha en politisk diskussion med en människa som var pensionär när du föddes, någon som upplevt två världskrig, som sett regimer uppstå och falla och som har upplevt införandet av kvinnlig rösträtt! Kvinnan som satt mitt emot mig var bekant med Karin Söder, sveriges första kvinnliga utrikesminister och hon berättade om tiden då Selma Lagerlöf satt i Östra Ämterviks fullmäktige."-Hon sa inte mycket, men när hon sa något då lyssnade karlarna... "

Sätt det citatet i sin kontext, i en liten värmländsk by, i en politisk församling totalt dominerad av män, någon gång i förra seklets första hälft. Jag ser det framför mig, den bistra damen bland de minst lika bistra herrarna, viktiga frågor behandlades och då Selma talade; då lyssnade karlarna. Tänk att vara hemtjänst hos Selma, det ni, det vore något det!

Man mår bäst i en Centerkommun.

Folksam har i dagarna publicerat en undersökning av sjukfrånvaron i landets samtliga kommuner. Tre punkter undersöktes:

1. Total sjukfrånvaro

2. Långtidssjukfrånvaro

3. Sjukfrånvaro för kvinnor

Utifrån dessa tre punkter betygsattes sedan kommunerna och rangordnades i de tio "friskaste" respektive "sjukaste". Jag anade resultatet men beslutade mig för att göra en fullkomligt ovetenskaplig undersökning. Klickade mig helt enkelt in på respektive kommuns hemsida och kollade upp vilken färg ks-orföranden hade...

And, baaamm pa bam bam bam... Here's the results of the Swedish jury:

På den "friska" listan var 50% av kommunerna Centerkommuner, 80% var borgerliga, listan toppades dessutom av en c-kommun. På den "sjuka" listan var 80% av kommunerna s-märkta.

Jag tänker inte dra några höga växlar av detta utan helt stillsamt konstatera att det kanske eventuellt, möjligtvis, finns ett samband mellan den politik man för och hur människor mår...

Nya finesser...

Till höger finns en remsa med lite bilder, ska försöka återkomma med lite mer relevanta foton så småningom, men för tillfället får ni hålla till godo med vackra bilder från Värmland :-)

Almedalen 2005

Japp, som alla andra var jag där... Varmt, svettigt, intensivt, vackert, flådigt, upphaussat, och framförallt intressant.

Vi ägnade dagarna åt att äta glass, dricka vatten och gå på så många seminarier som möjligt, när den ljusa visbynatten gjorde sitt intåg var jag som utsliten som en tax på långpromenad. Det är då den verkligt verksamheten börjar, att hälsa på flest viktiga personer blir till en sport där endast den mest slipade kan vinna. Jag vann inte, jag gick hem och sov istället.

Man måste vara på ett särskilt humör för att orka med en Lobbyverksamhet i klass med Almedalen. Fredrick Federley börjar mer och mer bli sin egen PR-expert och flängde mellan viktiga seminarier, vassa debatter och tuffa människor. Det är en konst att frottera sig med eliten, tyvärr tror jag inte att jag behärskar den. Definitivt inte med samma fulländning som FF.

Veckans höjdare: Almegas seminarium om vårdens framtid, Mauds tal i Almedalen, vädret.

Veckans stolpskott: SSU:s paroll; Trygg därför fri. Skanskas seminarium om BOT-metoden, Leionborgs tal.

Träskmonstret...

Satt och bläddrade i senaste nummret av feministiska tidskriften Bang. Temat är moral och omslaget pryds av Linda Rosing. Det får mig att tänka på den riktiga feministen, vem är hon? Är hon 70-tals bruttan med hår under armarna, växtfärgande kläder och en brinnande glöd, eller är det kanske 80-talets yrkeskvinna som var både stenhård, framgångsrik och kall. Eller är det urmodern, den kurviga kvinnan som utan att blinka klämmer ur sig 16 ungar. Vem är isåfall den typiska nutidsfeministen? Eller är kanske hon en han?

Är det ok att vara feminist och utvikningsbrud, eller ska man vara moraltant likt Linda Skugge? Kanske är det så att vi instinktivt klankar ner på de kvinnor som inte följer våra egna mallar för vad en feminist egentligen är. Motverkar vi vår egen kamp genom att klanka ner på våra systrar? Eller är Linda Rosing helt enkelt ett objekt som fastnat i patriarkatets träsk. Kallar hon sig överhuvud taget feminist? Vet hon ens vad hon gör på Bangs förstasida, har hon ett syfte eller är hon helt enkelt en, för att använda Skugges ord om sig själv, mediahora.

Jag vet inte, men man kanske inte ska vara för snabb att döma andra, för ärligt talat är vi inte alla lite som Linda Rosing -fast i träsket. Kanske är vi alla träskmonster; under spacklet, bortom rakhyveln och vaxet...

Det finns en orsak till att vi uthärdar den fruktansvärda smärtan av att vaxa bikinlinjen eller att jag har använt halva dagen åt att fundera över om jag inte är lite tjock ändå... Den som är utan skuld, kasta gärna första stenen.

I need a makeover.

Kalle Larsson öser galla över centerpartiet på sin LO-ung blogg -skönt. Hade han tyckt om oss hade jag varit oroligt.

"Har träffat många ganska sunda centerpartister ute i byggderna. Nästan sosseliknande (c)-folk som i grunden tror på folkrörelse, glesbyggd och land i samklang och en massa annat som ligger mej varmt om hjärtat. Men nu är det totalt borta.Maud & CO ska bli knähundar åt reinfelt. Totalt likgiltigt tydligen."

Hmm, undrar om jag ska ta åt mig, har träffat Kalle vid ett flertal tillfällen. Han har rätt på många sätt i sin analys, centerpartister i värmland tror på en folkrörelse, vi ser att vi behöver storstan' men vi ser också att den behöver oss. Men HERRE MIN JE, tänk om jag är "sossliknande" I need a makeover, vad är det för signaler jag och mina vänner har sänt ut?!?

Det får lov att bli bot och bättring, i sann politikeranda har jag tagit fram ett åtgärdspaket i tio punkter:

• Inga mer röda kläder, endast grönt.
• ny frisyr à la Maud
• Ska även fråga fru Olofsson vart hon köper sina käcka skinjackor.
• Måste genast skaffa mig en tröja som det står Timbro på
• I debatter mot Kalle ska jag hädanefter bara prata om, frihandel, Ayn Rand, avskaffande av kollektivavtal samt sossarnas misslyckande.
• Mitt efternamn ska from. dags datum stavas Wi(c)kberg.
• I kommande valrörelser tänker jag insistera på att stå längst ut i högra kanten (ca 10 m till höger om MUF) för att, om möjligt, inte förväxlas med sossarna.
• I fortsättningen ska jag alltid få ett högljutt vansinnesutbrott varje gång en tidning väljer att kalla oss "Centern".
• Jag ska tatuera in en fyrklöver på hemligt ställe...
• Sist men inte minst tänker jag varje spotta tre gånger över vänster axel varje gång jag ser Göran Persson på TV.

The new me.

Jag har slöat lite med bloggandet, här kommer därför en kort update med den senaste månadens highlights:

Centerstämma: 5000 centerpartister tågade genom Stockholms gator för ett maktskifte. Om jag ska vara helt ärlig är även jag förvånad över att det finns så många centerpartister :-) Lek med tanken att alla dessa skulle se till att ytterligare 10 personer röstade på oss. Det skulle innebära 50 000 nya röster, bara sådär! Debatten var stundtals spänstig och stundtals riktigt kass. Själv la jag större delen av mitt krut på jämställdhetsprogrammet, har aldrig tidigare bedrivit ett sånt omfattande lobbyarbete. Lyckades smyga in ett par formuleringar genom bulvaner i kommittén, annars lönade det sig föga. Läs mer här

Härskartekniker: Är något som frekvent förekommer även inom det egna partiet. CUF slår världsrekord i bra idéer, men kommitténs företrädare ägnar sig åt att peta naglarna istället för att skriva in oss i Guinness rekordbok med guldbokstäver. Det är ju himla floffigt att visa upp oss på hemsidan med bild och allt (se ovan), men att i stort sett noll och inga av våra förslag gick igenom, det framkommer inte. Tyck gärna precis vad du vill, ha gärna motsatt åsikt, men våga inte tiga ihjäl mina idéer.

Federley vs. Åkesson: FF är utmanad av Sverigedemokraten Jimmy Åkesson på debatt under Almedalsveckan på Visby. Hejja Fredrick, vi har tigit för länge, dessa krafter spelar redan på den demokratiska arenan, vare sig vi vill det eller inte. De har en valbudget på flera miljoner och mobiliserar med full kraft mot riksdagen. Det räcker nu, det är dags att vi sätter ner foten, synar de mörka krafterna i sömmarna och slår hål på bubblan. Läs mer på fredricks Blogg

Den våldtäktstid nu kommer: Rubriken är hämtad från Linda Skugges blogg. Tjejjer korsa benen och knip ihop. Nu kommer den, den fruktade sommaren, för guds skull ta inte på dig en kjol om inte kyskhetsbältet är fastspänt och jag hoppas verkligen inte att du tar dig en öl på lördag?!? Undvik all buskliknande vegetation, ha alltid med dig en burk peppar och träna på illvrålet. Jag blir förbannad, jag vet inte riktigt vart jag ska göra av all min ilska. Jag är så trött på att tjejjer skuldbeläggs, att de inte anses ha rätten till sin egen kropp, att min muff är någon annans egendom. När ska vi börja se problemet för vad det verkligen är? Varför lär sig inte män skillnaden mellan mitt och ditt, vart är respekten, omtanken, sympatin, vart är kraftåtgärderna mot mäns våld? Sluta med bullshit som feministiskt självförsvar, varför ska vi lära oss att försvara oss?? Varför lär man inte män att uppföra sig? På lördag ska jag nattvandra, jag är trött på att bara stå vid sidan av och vara frustrerad. Kanske en droppe i havet, men ändå något.

Skönt, nu har jag fått ur mig lite aggressioner! Å förresten, jag glömde att jag tänkte tipsa om en bok oxå: Bortom ljus och mörker av Lotta Thell får bli veckans boktips.

Välkommen till verkligheten.

Idag började semestern på allvar, jag satt i solen på min balkong och åt frukost, då ringde telefonen. -Kan du jobba ikväll, det är kris!

Under somrarna brukar jag ha ett par veckors semester och sedan ta ledigt från mitt jobb som ombudsman för att istället jobba på det lokala vårdhemmet. Det var därifrån de ringde i morse.

Att komma tillbaks dit är som ett slag rakt i magen. Verkligheten grinar en rakt i ansiktet. Sen jag var där sist har större delen av personalen i matsalen försvunnit, det gemensamma personalutrymmet är borta, den gemensamma kvällsmaten är borta och lokalen för terapi är ett minne blott. Det är vid dessa tillfällen som man inte gärna talar högt om att man är kommunpolitiker i kommunens största parti, men vad ska man göra?!? Tänk om någon bara kunde ge mig en universallösning... Vår äldreomsorg idag fungerar ok ur ett tekniskt och ekonomiskt perspektiv, men den fungerar inte alls ur ett medmänskligt perspektiv.

Ayn Rand dansar dirty...

I helgen såg jag en av filmhistoriens klassiker -Dirty dancing. Repliker som "No body puts baby in a corner" har etsat sig fast i min hjärna sen tidiga tonårsben. Denna gång gjorde jag dock en ny upptäckt, den mindre sympatiske kyparen Robbie har läst en ny bok som lärt honom ett och annat, han erbjuder sig att låna ut den till Baby, och i en kort sekvens ser man boken -The Fountainhead, av Ayn Rand.

Ett ganska oväntat politiskt budskap. Sensmoralen?! Den lämnar jag upp till er att diktera.

Jag har fått skrivkramp, orden som vanligtvis rinner ur mig som pengarna ur statens ficka har helt enkelt sinat.

Jag orkar inte skriva om hur förbaskat bra Linda Skugges blogg är, eller hur roligt jag tycker det är att Kalle Larsson äntligen har insett att ungdomar diskrimineras. Det har jag vetat om i flera år. CUF drev kampanjen -Ungdomsfrid, där vi bland annat kämpade mot Kalles politik...

Idag kom skylten till byn.

När vi fått bredband till Kisterud trodde jag att vi hade allt, men idag har vi fått det lilla extra, grädden på moset, pricken över i:t -en egen ortnamnsskylt, ni vet en sån där blå med vita bokstäver.

Grannen kontaktade vägverket angående den helt uppenbara missen att vår metropol inte har någon skylt (!) Han fick svaret att Kisterud inte har någon uppenbar betydelse, inte var ett etablerat namn, och att orten var för liten. Pytsan heller, sa han, och köpte helt enkelt en skylt av vägverket. 7000:- kostade kalaset, grannen betalar den ena skylten och byborna går ihop och betalar den andra.

Man blir helt enkelt inte större än vad man gör sig, så välkommen till världens mittpunkt -Kisterud. Nu går det att hitta hit också.

Sluta jiddra, börja jobba.

Under parollen "-Ta det lugnt på sommarjobbet" Uppmanar SUF, syndikalistiska ungdomsförbundet, ungdomar att slappa sig igenom sommarjobbet. Får du bara halva lönen, gör bara halva jobbet. Det är därför ok, menar SUF, att ex. ta en tupplur, sno mat från jobbet eller gå på toa i en kvart...

Läs gärna mer tips på hur man kan sno, förskingra och utnyttja här

För satans bövlar, gaska upp er och börja jobba! Det är klart att det inte är kul att slita för 20kr/timmen, jag vet för jag har gjort det själv. Men vill ni inte jobba, ta inte jobbet. Sök ett icke-kommunalt sommarjobb eller häng på beachen om ni vill det. Men våga inte slappa bort mina och andras surt förvärvade skattepengar.

Jag vill vara arbetarklass.

I helgen hann jag, förutom att nästan fira nationaldagen, även med att städa min lägenhet. En fin liten etta mitt i ett miljonprojektsbygge. Det finns inget tillfälle då jag är mer nöjd över mig själv än när jag har städat, tänkte på att jag egentligen har ett rätt bra liv, där i min skokartong. Märkligt vad lite uppröjning á la Anticimex kan göra, för plötsligt kändes det som att jag hade hela livet framför mig, att allt var möjligt. Tanken som slog mig var om jag skapat mina egna möjligheter eller om någon annan har skapat dem åt mig, vilken inverkan har min uppväxt på mitt liv nu? Med andra ord, är jag en borgarbracka eller arbetarklassunge?

Min mamma är vårdbiträde och min pappa har jobbat i skogen hela sitt liv, är de arbetare? Eller är man bara arbetare om man jobbar i industri? Vad är kriteriet? Innebär detta att jag är arbetarklass, och vilka konsekvenser skulle det i så fall ha fått för mitt liv? Kom på att jag kanske ska blogga om detta, så att jag slutgiltigt kan bli indelad i en klass av någon som anser sig ha rätten att göra det. Om jag fick välja skulle jag vilja vara arbetarklass för jag tycker att jag sliter som ***, men förmodligen får jag inte välja.

Å just det, jag har en fråga till, om man är tredje generationens industriarbetare men röstar Borgerligt, är man fortfarande arbetarklass då?

Svea

Måndagen den 6 juni gjorde mig förvirrad. VAD förväntades jag egentligen göra på nationaldagen?!?

Som den goda samhällsmedborgare jag är försökte jag verkligen, under helgen var jag hemma hos mamma i urskogen. Jag klev upp ur sängen, släpade mig till frukostbordet och hojtade glatt - Grattis på nationaldagen! Mamma blängde tillbaks som om jag hade en skruv lös. Jag försökte en gång till och vände mig till min bror, Kalle 12 år, God Nationaldag, sa jag. Kalle undrade när jag har tänkt att bli vuxen. Vaddå vuxen, sa jag, tog en tugga av frukosten och frågade vilken tid familjen tänker ställa sig vid vår lilla väg och vifta med små flaggor. Eller när jag egentligen ska få ta på mig folkdräkten och sjunga nationalsången?

Ingen i familjen visade någons större entusiasm för mina planer, ingen annan i Sverige heller för den delen, hela gårdagen kändes en aning krystad.

.

Bokutmanad...

Jag har blivit bokutmanad av Magnus Andersson och ska därför svara på dessa frågor:

Antal böcker jag äger?
hmmm, kanske 150 st

Senaste boken jag köpte?
En isländsk deckare som jag inte kommer ihåg namnet på eftersom jag lånade ut den innan jag hann läsa den själv...

Senaste boken jag läste?
Och världen skälvde, av Ayn Rand.

Fem böcker som betyder mycket för mig:
Mommo eller kampen om tiden, Michael Ende
Om tidstjuvarna i grå kostymer som stjäl din tid...

Ro utan åror, Ulla-Carin Lindquist
Boken gick rakt in i min själ, jag är en blödig människa, men jag har aldrig gråtit så mycket över en bok förut.

Boken om morfar prosten, Eva Bexell
En nostalgitripp utan dess like, jag skrattar lika mycket nu som när jag var tio år.

Löwensköldska ringen, Selma Lagerlöf
En helt fantastisk triologi, Tolkien släng dig i väggen, Selma var först.

Det andra könet, Simone de Beauvoir
En kompromisslös avhandling om feminismen, skrevs innan kvinnor i frankrike ens hade rätten att rösta.

Fem bloggare jag vill se svara på dessa frågor:

Lisa Falk
Helena Johannesson
Eva Olofsson
Mattias Steffens
Sofia Karlsson

"Om migrationsverket kommer, då ringer vi polisen"

Jag vet inte vart jag ska börja, satt och funderade på en fyndig inledning, men jag hittade ingen. Ämnet bör inte ordbajsas bort, så jag går rakt på hårda fakta.

Hallands Nyheter (www.hn.se) skriver om de tre azerbajdzjanska barnen Agayev, Hasim 10 år, Rahim 7 år, och Umun 1,5 år. Pappan är eftersökt av regimen för att öppet ha drivit opposition, mamman är apatisk och djupt deprimerad, sen april har makarna hållit sig gömda -barnen bor i fosterhem. Nu ska barnen avvisas till Azerbajdzjan utan sina föräldrar, barnen har inte varit där på 2,5 år och pratar ingen eller nästan inget av språket. Via myndigheter i Azerbajdzjan har migrationsverket nu fått tag på barnens mormor, och påstår att barnen vistats där tidigare. Barnen å sin sida har inget minne av sina morföräldrar, som sägs leva på existensminimum. Dessutom har de förskjutit sin dotter pga. hennes mans politiska engagemang. Polisen medger att de inte vet något om människorna de vill avvisa barnen till, de vet inte om uppgifterna de fått är tillförlitliga och de vet inte vilka levnadsförhållanden dessa barn kommer att få.

Trots detta ska alltså barnen avvisas, i bästa fall tas de om hand av morföräldrarna, i värsta fall hamnar de på barnhem, eller försvinner. Illegal handel med organ är en lukrativ affärsverksamhet i Azerbajdzjan.

Barnens fosterföräldrar tror att syftet med avvisningen är att den Azerbajdzjanska regimen vill få tag på barnens föräldrar och därför har letat fram morföräldrarna, får de barnen, får de honom.

Om föräldrarnas historia kan man tro vad man vill, sant eller inte, jag bryr mig inte. Men att Sverige ska avvisa tre ensamma barn till en oviss framtid på grund av vad föräldrarna gjort, eller inte gjort, det accepterar jag inte. Jag vägrar tro att vi inte har råd att ta hand om dessa barn, det handlar om tre oskyldiga barn som straffas för sina föräldrars val, fruktansvärt.

"-Rahim sa för ett tag sedan att om Migrationsverket kommer då ringer vi polisen! Nu frågar han var vi ska gömma oss när polisen kommer."

Rahim är sju år, när jag var sju funderade jag på varför vatten inte rinner uppför och varför hår växer så sakta...

Mäns våld mot män

jag har alltid tillhört skaran som högljutt fnyst åt de som vill diskutera mäns våld mot män i samma andetag som mäns våld mot kvinnor. Jag har hävdat, och hävdar fortfarande, att mäns våld mot kvinnor är en del av en maktstruktur och ett förtryck på ett annat sätt än mäns våld gentemot andra män, men idag läste jag något intressant.

Kerstin Andersson, doktorand i etik vid Uppsala universitet skriver i tidningen Genus om den rådande mansbilden. Hennes tes är att så länge vi inte diskuterar våld mellan människor i ett stort perspektiv kommer vi inte att råda bot på det våld som sker inom hemmets väggar.

Så länge vi bara diskuterar vissa delar av mäns våld, till exempel den som riktar sig mot barn eller kvinnor kommer vi inte heller på djupet ifrågasätta den stereotypa mansbilden. Bilden av mannen kommer då fortfarande att innehålla aggressivitet och maktanspråk. Om vi diskuterade våldet i alla dess former kommer vi att på djupet vara mer kapabla att på djupet ifrågasätta den rådande mansrollen

Ett världsarv.

Jag är ganska kass på att hålla kontakten med de jag gillar bäst, det är sällan jag skriver vykort när jag är utomlands. Denna gång tänkte jag idka bot och bättring och beslöt mig därför att skicka kort till mina vänner. Jag gav mig ut på vykortsjakt och jag önskar att jag kunde visa er de kort jag hittade...

Transylvanien är förmodligen en av jordens vackraste platser, höga berg, djupa dalar, lummig bokskog, grottor, hälsobringande källor, gamla slott, små byar med gammal charm.

Ska man skicka ett kort vill man gärna att det ska spegla det vackra, så jag letade och letade, den som söker skall finna brukar det heta, men inte i detta fall. Samtliga vykort var producerade innan kommunismens fall och istället för att föra tankarna till en otroligt vacker bygd kom man att tänka på sovjetiska brottare. Kontentan av det hela blev att mina vänner fick svartvita bilder av Vlad Tepes slott, ånglok, och Rumäniens gamla drottning. Det var de vackraste kort jag hittade.

En dag åkte vi till en liten by, huvudvägen var en liten grusväg, husen var slitna och fattigdomen var stor. Mitt i byn låg en liten kyrka från 1300-talet, ett av UNESCOS världsarv. För att komma in i kyrkan fick man åka hem till en liten tant som var ansvarig för nyckeln, ungefär som det fungerar med bygdegårdar i Sverige. Mer än så behöver man kanske inte säga, potentialen är så hög men så lite är tillvarataget, Rumänerna sitter på en verklig guldklimp och jag hoppas att de inser det.

Statligt porslin.

I covasna, Transylvanien, finns sex hotell, alla ägda av staten. Samtliga hotell ser i stort sett likadana ut, alla har samma porslin, valfriheten består av att de kan välja en blå eller röd rand, samt sätta dit sin egen logo.

Samtliga sex hotell har en hälsoanläggning dit staten skickar hjärtsjuka pensionärer på remiss. 80% av gästerna på ett av hotellen var remisspatienter vars vistelse till absolut största delen betalades av staten.

En internfakturering utan dess like. Obefintlig konkurrens, noll förnyelse. Så upplever jag det, Rumänerna å sin sida påstår att alla hotell har olika charm, vilken i mina ögon består av att ena hotellet var bygt för bönder på rekreation och därför består av betong med trädetaljer, de andra hotellen var byggda för utländska besökare och partimedlemmar och består därför mest av betong och marmor. I övrigt är de nästan identiska.

Vi åkte över ett vägarbete på en bro, vår guide sa med en suck att bron har varit under uppbyggnad i två år. Rumänien har förlorat en hel generation, den generation som växte upp under kommunismen och lärde sig att arbete inte lönar sig, de lärde sig att inte tänka, att inte ifrågasätta, de lärde sig att företagsamhet var fult och att staten alltid såg dig.

2007 ska Rumänien bli medlemmar i EU, ett av europas fattigaste länder ska kliva in i den europeiska gemenskapen. Ett land som inte längre är i kommunismens järngrepp men som fortfarande blöder efter såren.
.

En trasmatta.

Under inflygningen till Rumäniens huvudstad Bukarest förundras jag över att det lapptäcksmönster av åkrar man vanligtvis ser under en flygtur istället ser ut mer som en trasmatta. Långa remsor av åkermark, inte bredare än en vanlig landsväg.

Jag fick svaret på varför ganska snabbt, runt 1960 förstatligades det Rumänska jordbruket och äganderätten försvan. När Ceausescu avrättades 1989 gavs stora arealer åkermark tillbaks till bönderna, men maskinerna var statliga och spreds för vinden. Summan av kardemumman blev att inga jordbruksmaskiner fanns att uppbringa, det fåtal vi kunde se fanns kvar sen 60-talet.

Rumäniens jorbruk sköts därför med handplog och häst, orsaken till de pyttesmå åkerlapparna är helt enkelt att man inte klarar av att bruka större arealer, det är som att färdas 40 år tillbaka i tiden och min resa i Rumänien har bara börjat.

Verklighet.

Jag har varit ute och kollat in världen, Rumänien närmare bestämt. Men först en reflektion från en verklighet lite närmare...

Vad händer när pengarna tar slut? När socialchefen berättar att nämndens prognos pekar på ett underskott på nästan 7 miljoner, det åtgärdspaket de presenterar klarar av att spara ca 700 000, och redan där är vi inne på nästan oacceptabla besparingar.

Jag sitter där på min stol i kommunstyrelsens sammanträdesrum, till höger om en folkpartist, till vänster om mina egna partikamrater och mitt emot en sosse. Samma plats som alltid, ändå känner jag mig vilse. Jag sitter på erfarenheter om vårdens krassa verklighet, jag vet att personalen inte ens hinner klippa naglarna på de gamla, det tar för lång tid. Jag vet att det ofta går tjugo minuter mellan personlarm och utryckning från personal. Jag vet att de flesta gamla är underviktiga, att de får liggsår, att de är deprimerade och att de saknar social samvaro. Jag vet, men mina argument biter inte, för i kommunpolitiken handlar det mesta om krass verklighet.

Ska mer pengar till Socialen måste det tas någon annan stans ifrån, vi kan inte trolla med knäna. Pengarna är slut nu, illa nog. Men om 30 år har vi dubbelt så många 85-åringar. Vi kan inte stilla sitta och se på när pengarna rinner mellan våra fingrar. Endast var tredje skattekrona går till vård skola och omsorg. Staten har ett krav på kommunerna att de ska redovisa ett positvit resultat, då kräver jag att staten ger oss möjlighet att balansera budgeten. Tyvärr tror jag inte att pamparna i Rosenbad lyssnar...

Million dollar baby.

Brukar inte syssla med filmrecensioner och tänker inte börja med det heller, jag tänkte bara sno titeln på filmen "million dollar baby".

Million dollar baby, det är min syster. Hon som är 17 och tror att hon är skitful och att ingen vill ha henne, fast hon egentligen är fantastiskt snygg, smart, vass, skärpt, och stark.

Millon dollar baby, det är min kompis som själv anser att hon är korkad, fast hon är den klokaste människa jag vet.

Million dollar baby, är en av brudarna jag tränat i volleyboll, som var fantastiskt bra. Ända tills hon slutade tro på att hon dög, pressade sig själv till Anorexia, fick sluta med volleybollen och vägde strax under 40 kg.

Million dollar baby, sug på begreppet. Det finns så många brudar, chicks, tjejjer, töser, jänter och kvinnor som helt enkelt inte inser sitt eget värde. De personer du beundrar mest, de som i dina ögon är snyggast och smartast, de vet inte om det. De går och drar på precis samma komplex som du. Det är så onödigt. Jag skulle vilja utse alla dessa tjejer till million dollar babies, om inte annat så för att visa vad de är värda.

När bara en kopp kaffe hjälper.

Vissa dagar önskar man att man dragit täcket över huvudet och aldrig skådat gryningens ljus. Jag hade en sån dag i fredags...

Inte ont anande slog jag upp mina gröna ögon, släpade mig upp ur sängen och hämtade tidningen, bara för att konstatera att den lokale sverigedemokraten hade valt att just denna morgon angripa mig i en debattartikel. Inte kul, men jag överlever, tänkte jag och borstade tänderna.

Jag hann äta frukost innan telefonen började ringa. En folder om sexualpolitik som jag delat ut på en skola ett par dagar tidigare hade tydligen upprört ett gäng högstadieelever så till den milda grad att de kontaktat media. Efter att ha försvarat och förklarat gick jag ut till min bil -parkeringsböter!

Väl på jobbet kom nästa uppgift, att ringa till chefen och förklara vad som förmodligen skulle stå i tidningen. Roligare har jag haft.

Klockan ett började dagen återgå till sin normala rytm och jag kollade för första gången denna dag i kalendern. "13.00 Möte med kommunchefen" lyste mot mig... Mötet var i min hemkommun 7 mil norr om var jag befann mig.

Vissa dagar är kaffe det enda som hjälper.

Slå ihop veckorevyn och Slitz

I veckorevyns jubileumsnummer slår man på stort och lottar ut skönhetsprodukter för stora belopp, bland priserna finns en s.k. Restylane-injektion. Eller med andra ord en spruta i läppen för att få den att svullna upp.

Detta kommer från en tidning som för några år sedan drog sig ur Fröken Sverige tävlingen, då tidningen under Emma Hambergs intåg skulle få en mer feministisk inriktning. Emma är borta, ersatt av Charlotta Gustafsson, och tidningen har lagom till sitt jubileum antagit en syn på kvinnan som hör hemma ungefär vid tiden för tidningens grundande -1935.

Reaktionerna mot tävlingen har varit starka, så starka att chefredaktör Charlotta har tvingats gå ut på i tv och på VR: s hemsida för att be om ursäkt. En ursäkt som inte förtjänar namnet utan istället är en lång bortförklaring, med formuleringar som att det inte är ett permanent ingrepp, att målgruppen är personer över 20 år och att läsarna måste kunna ta eget ansvar. Det spelar ingen roll Charlotta, hur ni än förklarar er så bidrar er tidning till den utseendefixering som ökar hos båda könen och dessutom sprider sig längre ned i åldrarna.

På hemsidan kan man förutom ursäkten till läsarna även läsa Kicki Normans krönika "Festfet" hon avslutar sin text med frågan: "Kan du acceptera din kropp som den är?" Kan Charlotta Gustafsson, Kicki Norman och resten av Veckorevyns redaktion göra det? Uppenbarligen inte, det är förmodligen lättare att spruta in lite Restylane i läpparna.

Det går inte längre att se skillnad på Slitz och Veckorevyns framsida, ett brutalt effektivt försäljningsknep, killarna vill ha tjejer som ser ut som de på framsidan av Slitz, tjejerna vill se ut som de på framsidan av Veckorevyn, cirkusen är igång. Det är inte konstigt att har ett samhälle där 11-åringar har stringtrosor och 4-5 % av alla kvinnor någon gång drabbas av en allvarlig ätstörning. En del av ansvaret för detta ligger just hos tidningar som Veckorevyn och Slitz.
Det tål även att påpekas att tävlingen inte har dragits tillbaka. Kontentan av den långa "ursäkten" på hemsidan är att en eventuell vinnare som är under 18 år kommer att få ett paket med skönhetsprodukter till samma värde som läppförstoringen. På vilket sätt är detta bättre? På vilket sätt gav läsarnas reaktioner resultat?

Veckorevyn! Är det inte lika bra att gå ut med rent mjöl i påsen? Om ni anser att tjejer ska förändra för att behaga – stå för det. Sluta varva krönikor om hur man accepterar sin kropp med tävlingar där man kan vinna kemiska injektioner i läpparna. Eller varför inte ta det hela ett steg längre, slå er ihop med Slitz, syftet med tidningarna är ju uppenbarligen det samma – att göra kvinnan till ett objekt.

Solidaritet

Socialdemokraterna kraftsamlar för ännu ett meningslöst 1:a majtåg, fanorna dammas av, taktpinnarna poleras och pensionärerna äter lite extra gröt till frukost.

Det är egentligen helt otroligt, de demonstrerar ju för tusan mot sig själva. 64 av de senaste 75 åren har Sossarna styrt och ställt mer eller mindre som de velat. Drömmen om folkhemmet gick i kras, vi betalar mer skatt än de stackars bönderna i Sherwoodskogen, vi halkar bakåt i välfärdsligan, vi har en migrationspolitik som egentligen inte ens förtjänar nämnas här. Sjukskrivningarna är snuskigt höga och bidrag har blivit synonymt med försörjning. Ett fint facit.

Runt första maj förra året fick Socialdemokraterna pisk i riksdagen, då gällde det övergångsreglerna. På de röda fanorna i tåget 2004 skanderade man om Solidaritet och utan tvekan kommer det vara ett av honörsorden även i årets tåg. Först röstar man ner förslaget som skulle ge de apatiska flyktingbarnen asyl, sen går man ut på gator och torg och pratar om trygghet och solidaritet. På vilket sätt skapar sossarna ett trygt Sverige? På vilket sätt har de visat Solidariet? När ska folk börja reagera? 64 av de senaste 75 åren har de styrt, det tål att upprepas, på dessa år har förmodligen seniliteten slagit till så pass hårt att de glömt innebörden av sina gamla slagord.

Vad ska man läsa?

Häromdagen knallade jag in i mataffären, egentligen behövde jag bara ta ut en hundring på kortet, men märkligt nog så känner jag att om man går in i en affär så ska man köpa något också. Bestämde mig för att en tidning var lagom seriöst och började kolla runt lite i tidningshyllan.

Började med kvällstidningarna, men eftersom jag inte är det minsta intresserad av Olindas läppar, kärleksaffärer eller förföljare föll dessa bort ganska snabbt. Morgontidningarna hade jag redan läst, så de var inte aktuella.

Vandrade vidare mot veckotidningshyllan och började botanisera... Insåg ganska snart att det inte finns en tidning som inte talar om hur mycket jag borde väga, vad jag borde ha på mig, hur mitt hus borde se ut, vem jag ska umgås med, vart jag ska åka på semester, hur mitt hår bör se ut eller hur man tar bort håret på smidigast sätt. Helt otroligt.

Jag har ett väldigt starkt minne från min tidiga tonårstid, dagen jag upptäckte att jag hade nariga armbågar. Jag slog upp en sida i min nyinköpta Frida tidning och där fanns en halv sida om hur man får mjuka armbågar. Jag hade aldrig tidigare reflekterat över mina nariga ambågar och den första tanken som slog mig var att -aha, ännu en sak man måste hålla koll på.

Kontentan av mitt något virriga resonemang är att dessa tidningar prackar på ett budskap som bit för bit smyger sig in i vårt medvetande tills vi inte längre är 100% säkra på att vi duger som vi är. Det finns 10 000 krav vi bör uppfylla för att vara den perfekta tjejjen, kvinnan, flickan eller för den delen killen, mannen eller pojken.

Så ge mig tips, vad ska jag läsa för att slippa känna mig värdelös? Jag vill läsa om inspirerande personer, nya idéer, andra kulturer och en förbaskat massa annat, men jag hittar inte tidningen... Jag kanske får ge upp och gå till biblioteket istället.

från management till människment

I Ekshärad i norra Värmland bor ett säreget folk, som de flesta andra värmlänningar vill de inte foga sig under överheten. Dessa udda människor startade därför Republik Klarälvdal´n. "En ideell förening som bedriver samhällsutveckling på ett kreativt sätt". Eldsjälar ur republiken fick en dag en snilleblixt, varför skulle man inte kunna använda bägge hjärnhalvorna och hjärtat på samma gång? Varför skulle man inte kunna kombinera anställningstrygghet med egenföretagande? De plockade russinen ur kakan och skapade Bolagsbolaget, ett företag som anställer företagare, lånar ut sin f-skattesedel och låter människor förverkliga sina idéer, samtidigt som de får pensionspoäng, anställningstrygghet och någon som sköter det krångliga...

En genialisk lösning som från början var tänkt som en möjlighet att förenkla tillvaron på bygden, idag finns det "anställda" över hela Sverige, Republik Klarälvdal´n är fortfarande huvudägare.

Ordet management betyder "att leda häst vid hand", Bolagsbolaget förespråkar lite lösare tyglar så att de anställda själva ska fatta galoppen... Läs gärna mer på hemsidan www.bolagsbolaget.se

Det är ingen slump att Centerpartister är inblandade, en kombination av kreativitet och nytänkande, en möjlighet för folk att växa, något som skapar tillväxt på bygden. Som hämtat ur partiprogrammet och givetvis ville staten sätta stopp för det hela... Skattemyndigheten vände sig själva ut och in för att stoppa denna styggelse samtidigt som Bolagsbolaget tilldelades både uppmärksamhet och stipendier för verksamheten. Efter två års skatteprocess fick Bolagsbolaget rätt i Kammarrätten, en ideell förening i norraste Värmland slog staten på fingrarna -Hejja hejja.

Ville bara berätta om denna ljusglimt i Sosse-Sverige, man kanske borde inrätta ett Nobelpris i nytänkande?

En chat med sossarna

Kikade in på sap.se för att syna motståndarna i sömmarna. De mer och mer poppiga socialdemokraterna har under dagen genomfört en chat om vårbudgeten. Mycket spännande. Förutom att det krävs en sosse, en miljöpartist och en vänsterpartist för att skruva i en glödlampa framkom även att en av de åtgärder (s) planerar att genomföra för att underlätta för små och medelstora företag är att komma tillrätta med svartarbete och skattefiffel...

Annat spännande är att Socialdemokraternas chattare inte anser att det finns någon förlorare i deras budget, att de sänker biståndet nämns inte med en enda bokstav.

Ytterligare en höjdare är de 12 miljarderna som satsas på kommun och landsting, varav 6 miljarder satsas på sysselsättningsstöd. Fantastiskt! Nu kan vi öka pysselsättningen ännu mer, vi kanske till och med kan mygla ner den öppna arbetslösheten lite till?!?!

Vill vi ha jobb som faktiskt är jobb, eller vill vi ha konstruerade åtgärder som är beroende av statens mer eller mindre generösa penningpung? Det kan man fråga sig, jag vet vad jag vill ha.

Så långt sträckte sig sossarnas solidaritet

Mellan ett hundra och hundrafemtio barn ligger idag och tynar bort, de rör sig inte, de äter inte och de är inte kontaktbara, tre fjärdedelar av dessa barn utvisas ur Sverige. I många fall transporteras de ut ur vårt folkhem på en bår. Igår röstade moderater och socialdemokrater mot ett förslag som innebar amnesti för dessa barn. Våra riksdagsmän och kvinnor hade makten att radikalt förändra förutsättningarna för några av de svagaste i samhället, men vad hände?
När beslutet föll i riksdagen i onsdags röstade samtliga närvarande Socialdemokrater och Moderater (med ett undantag), för utskottets förslag och alltså mot reservationen som innebar amnesti för de apatiska flyktingbarnen. Vad är det frågan om? Är socialdemokraterna så rädda för insikten att de kapitalt misslyckats med sin integrationspolitik, att de till och med förlorat modet att stå upp för de svaga i samhället? Hur hårt får partipiskan vina? Och vad hände med våra moderata kollegor?
Att ge flyktingbarn i koma amnesti är inte att lösa problem på ett kollektivt sätt, det är att följa FN: s barnkonvention. Att vi har ytterligare 10 000 barn inblandade i asylprocesser är inte ett argument, bara ett tragiskt faktum, givetvis ska inget sjukt barn utvisas till ett land där det inte har möjlighet att få vård. Problemet är bara att vissa av våra politiska företrädare verkar tro att våra "fuskande" invandrare även har förmågan att sätta sina egna barn i koma. Uppenbarligen behövs en lagstiftning som ger dessa barn rättigheter, upprättelse och möjlighet till ett drägligt liv.
Förslaget las av v, mp, c, fp och kd och innebar inte på något sätt en villkorslös amnesti, utan helt enkelt ett uppehållstillstånd för de barn som på grund av humanitära skäl inte kan utvisas från Sverige. Frågan om dessa barns tillstånd skulle enligt förslaget bedömas av en utomstående expertgrupp bestående av bland annat barnpsykologer och barnläkare utsedda av Socialstyrelsen i samråd med oberoende organisationer som tillexempel Rädda Barnen.
I debatten försäkrade migrationsministern att samtliga barn som har en livshotande sjukdom får stanna i Sverige. Vackra ord, men verkligheten är en annan; en 13-årig flicka får avslag på sin asylansökan, trots att hon ligger i koma, i motiveringen från utlänningsnämnden kan man läsa följande:
"Samhälleliga intressen, som behovet av en reglerad invandring och att förhindra ökade kostnader medför att beslutet att avvisa en familj med barn måste kunna fattas, även om det i det enskilda fallet hade varit bäst för barnet att stanna här."
Staten beslutar alltså utvisa en 13-årig medvetslös flicka i koma på grund av "behovet av en reglerad invandring". Vem tar ansvaret? Migrationsministern gör det uppenbarligen inte, Socialdemokrater böjer sig för partipiskan, byråkrater gömmer sig bakom sina pappershögar och moderater skyller på individualismen. Jag mår illa. En liknande feghet och kallsinnig byråkrati hoppas jag att jag aldrig mer behöver uppleva.

Wag the dog...

Ibland är det inte hunden som skakar på svansen utan svansen som skakar på hunden... En direkt parallell går att dra till budgetförhandlingarna med v, s och mp. De små partierna får en oproportionerligt stor makt. När dessa partier har en omvärldsanalys som hör hemma i fantasin samt en politik som inte är ämnad att genomföras i praktiken ger detta stora konsekvenser...

Friåret är det som först ploppar upp i tanken, ett resultat av föregående budgetförhandling när svansen (mp) skakade hunden (s). Ett orimligt projekt som kostar massor av pengar och utgår från tanken om att vi har en kaka med jobb - ska någon in måste någon plockas ut. Dessutom, för att ha ekonomiska förutsättningar att ta ett friår krävs det att du befinner dig i en situation där någon annan kan hjälpa till att försörja dig, make, maka, förälder eller sambo. Hur många har ett så privilegierat liv?

När färre och färre försörjer fler och fler är då detta lösningen?

Datorer...

Att blogga kan vara beroendeframkallande, kolla in Fredrick Federleys blog för ett avskräckande exempel. Vi andra, dödliga människor, är bara måttligt beroende, men här uppstår dilemmat. Vad händer då datorerna satt i system att motarbeta dig? Först och främst, varför ska man egentligen använda ett kodspråk för att få en snygg blog? Det innebär att mitt försök till ett proffsigt forum, för mina inte lika proffsiga åsikter blir ett platt fall innan jag ens har börjat...

Karlar är bra att ha -ibland. Vissa saker är helt enkelt så ointressanta att jag är glad att slippa lära mig. Tur då att de finns, dessa grottmänniskor som fortfarande tycker det är kul att skriva obegripliga hieroglyfer. Bara man blir tillräckligt förbannad så fixar de det mesta.

Min största skam i livet är när jag på ett märkligt sätt fick för mig att en kille vid namn Johan jobbade på ett dataföretag. Sagt och gjort, när min dator började krångla ringde jag denna Johan och sa med en vänlig ton att han skulle komma och laga min dator. När Johan med förundrad röst svarade att han hoppade på kryckor och höll på att renovera huset, blev jag arg.

Dagen efter kom Johan hoppandes upp för våra fyra trappor och lagade min dator.

Jag förväntade mig en saftig faktura, men förutsatte att problemet var löst. Dagen därpå var datorn lika kass igen. Jag slängde mig på luren och ringde Johan, tonläget var nog inte särskilt mjukt, Johan kom återigen hoppandes på kryckorna, såhär höll vi på ett tag, för problemet löste sig inte. Jag blev mer och mer förbannad tills den dag min kära kollega frågade vad Johan gjorde på jobbet varje dag... Han jobbar ju för vårt supportföretag, svarade jag. -Nej sa hon, han är ljustekniker på Säffleoperan.

Så kan det gå, killen förtjänar jordens ursäkt men jag har ännu inte samlat nog med mod.

Min plötsligt påkomna särartsfeminism beror nog på att datorer har en tendens plocka fram det sämsta hos mig. Förmodligen är det inte min kvinnliga könstillhörighet som orsakar error i systemen, utan mina högst personliga egenskaper. Det är klart att det finns en massa kvinnor som behärskar hieroglyfernas språk, det är bara mycket roligare att generalisera...

Om bäverjakt...

Jag minns sommaren 2004 för många saker, vissa går inte att nämna här, andra är mer uppenbara och vissa är rent ut sagt speciella.

Almedalen var en speciell händelse, jag satt på en gräsmatta och lyssnade på en kort tant i skinjacka som pratade om bävrar - wierd, men ändå, såhär när snön precis börjat smälta bort efter ännu en mörk vinter minns jag orden hon använde, tanten i skinjackan. Bävrarna har skapat en bild i mitt huvud, ett arbetsamt djur som bygger sin egen tillvaro, envis och driftig som få, ni som försökt spränga bort en bäverdam vet vad jag menar...

Tanten i skinjackan - Maud, menade att det är så vi ska bygga Sveriges välfärd, Bäverns egenskaper ska premieras, vi ska gynna företagsamhet och kreativitet. Samtidigt måste vi ha ett socialt skyddsnät för den dag dammen brister.

Ibland funderar jag på om inte vår stadsminister bedriver organiserad bäverjakt, regeringen lägger förslag om att alla med halvtid ska erbjudas heltid och företagen får betala mer och mer av kostnaden för sjukskrivningarna, en småföretagare skattar bort 60-70%, aktier beskattas i många fall dubbelt. Märkligt att nyföretagandet minskar samtidigt som konkurserna ökar?!?

99,2 procent av alla företag är sk. småföretag, de står för en tredjedel av den totala sysselsättningen. Den dag ni ser Göran och Co komma rusande med infrastrukturpaket och statliga stödåtgärder för att rädda dem, den dagen ska jag rita ett fett kors i taket. Tills dess är det stadsministerjakt som gäller, 2006 tar vi över...

Betonghäckarnas afton...

Jag avskyr dem -betonghäckarna. Där sitter de, uppradade i en strikt hierarkisk ordning, gubbarna, köttberget, pamparna. Så länge man rättar in sig i ledet är man en av dem, men för guds skull akta dig för att kritisera eller, gud förbjude, komma med en ny idé. Då är den genast där, kommentaren som får mig att krympa som ett russin...

"- men du, det där har vi redan provat."

Vet ni hur många gånger jag provade att cykla innnan det funkade, eller knyta skorna, eller skriva, eller simma, eller gå, eller ens prata för den delen. Ingvar Kamprad sa ungefär att; lär er inte av era misstag, då vågar ni aldrig göra dem igen. Det finns ett skäl till att Kamprad är miljardär.

svart

Det nya året började som det gamla slutade... svart.

Det är helt otroligt ofattbart, hela familjer har utplånats, barn har förlorat föräldrar och föräldrar har förlorat barn. För miljontals människor i ett av världens fattigast hörn har möjligheten att försörja sig spolats bort på ett par sekunder.

Medias bevakning har varit massiv, men så småningom kommer kamerorna att byta fokus och asien kommer att glömmas bort. På något sjukt sätt så känns det skönt. Jag tror inte att vi orkar ta till oss omfattningen av det som skett, på något vis känns det som en lättnad att få tänka på något annat. Att fira nyår och bli riktigt full, eller att se på en hjärndöd romantisk komedi. Det farligaste som kan hända är att någon gråter en skvätt.

Samtidigt hoppas jag att jag aldrig glömmer hur skört livet är och hur små marginalerna är. Merparten av världens befolkning har inte en buffert på bankkontot, en förälder med pengar, ett arv att vänta, en försäkring, en fast inkomst, rent vatten i ett fungerande vvs-system eller ens mat för dagen de klarar inte en katastrof av denna omfattning...

Regeringen förtjänar kritik, men just nu orkar jag inte gnälla jag känner mig ungefär som Göran, handlingsförlamad -och det är farligt.